När började du syssla med masker och specialeffekter?
– Som 13-åring tittade jag mycket på skräckfilm och science fiction som Apornas planet, Alien och Michael Jacksons video till Thriller. Det fanns en jättelång film om Thriller-inspelningen där de visade hur de sminkade Jackson. Jag körde sönder det videobandet i jakt på inspiration. Sedan stod jag i pannrummet nere i källaren och skapade egna masker. Men de verktyg och material de hade i Hollywood fanns inte i Sverige på den tiden.
Hur löste du det?
– Jag tillverkade mina första masker i fönstertätningssilikon. Jag köpte egna material på Järnia och prövade mig fram. Efter ett tag såg en lokaltevekanal mitt arbete och skrev en serie om troll, eftersom jag kunde göra trollmasker. Sedan kom de till mig då och då och frågade: »Har du hittat på något nytt?« Jag kunde svara att jag hittat ett extra stretchigt gummi, och de sa: »Då kan vi filma Pomperipossa och du göra så att näsan växer i realtid!«
Arbetar du på samma sätt fortfarande?
– Jag har importerat proffsleror från hela världen, men den bästa skulpteringsleran jag vet är en småländsk lera. Och Biltemas barnlera är också jättebra! Likaså är ett av mina favoritverktyg när jag skulpterar en osthyvel. Jag gillar nog att inte köpa de färdiga lösningarna, utan uppfinna egna.
Din första anställning var på Göteborgs stadsteater.
– Jag skulle gå som maskörlärling hos en kille där i tre år. Bland de första uppdragen jag fick var att tillverka ett avhugget huvud till Rickard III. Min storasyster jobbade på sjukhus och satte mig i kontakt med en kirurg, så att jag verkligen kunde skulptera de skador som uppstår när man hugger av ett huvud. Jag fick ett kontrakt efter tre månader. Sedan var det specialeffekter med skumgummisår i varenda föreställning ett tag.
Hur viktigt är det att läsa på?
– Man blir skjuten i sank varje gång man gör något fel. Man måste ha förståelse för vilken färg blod har beroende på var i kroppen det kommer ifrån, veta hur ett sår öppnar sig när man blir skuren över bröstet, vad som händer med en kropp när den träffas av en kula med en viss kaliber. Förr fick jag skaffa böcker som obducenter använde sig av, men i dag kan jag använda mig av nätet. Det är inte alltid trevligt – som när jag skulle ta reda på hur det ser ut när någon blir skjuten i bakhuvudet. När jag gjort specialmodeller åt läkemedelsföretag har det hänt att jag haft bättre koll på anatomin än de.
Kan dina krav på realism krocka med regissörers idéer?
– Jag måste alltid underställa mig visionen. Men ibland försöker jag övertala folk. Jag gjorde en föreställning på Folkteatern där en regissör prompt ville att blodet skulle vara jättemörkt. Det är ju fel – blod är mycket ljusare än vi tror. Dessutom var det en mörk scen, så ingen skulle se blodet. Kvällen efter diskussionen råkade jag få näsblod, så jag samlade upp mitt blod och smetade det på huvudet. Sedan tog jag kort på det och skickade till regissören: »Så här ser riktigt blod ut!«
Nu tillverkar du ett helt lik till en föreställning på Göteborgsoperan. Har du gjort något liknande tidigare?
– Jag har byggt hela lik förut. Men det här ska vara helt naket, så det krävs en annan detaljnivå. Vi tog in en manlig modell och göt av honom naken i olika delar i 20 kilo silikon och 20 kilo gipsbindor. Sedan har vi arbetat med allt från hår till knäskålar till kroppsveck för att allt ska se så trovärdigt ut som möjligt. Jag har fotat alla jobb jag någonsin gjort – jag hade 70 000 sist jag tittade. Men jag har aldrig varit riktigt nöjd med något av dem. Det gör att jag fortsätter lära mig och hitta på nya idéer – också efter 30 år.