TRÖST. »När jag spelar fel känns det som om hela världen försvinner under mina fötter, men publiken ­lägger ­sällan märke till mitt misstag.«

Jakob Koranyi om prestationsångest

Den klassiska musikens underbarn går inte sällan under av omgivningens förväntningar. Supercellisten Jakob Koranyi behöver ingen hjälp utifrån för att må dåligt.

Vad är problemet?

– När jag var 15 år började jag på musikhögskolan Edsberg. Direkt efter uppropet gick jag in till intendenten och frågade vad som var på gång. »Kolla schemat i korridoren«, sa hon. Första lektionen var efter tio dagar, och sen var det en vecka till nästa. »Vad gör jag nu?« frågade jag. »Ja, du skulle ju kunna öva lite«, sa hon. Det här livet innebär så äckligt mycket frihet under ansvar.

Och det kan du inte hantera?

Annons

– Knappt. Som liten älskade jag att spela Mozarts Eine kleine Nachtmusik i vardagsrummet med mamma och pappa och deras musikervänner. Men öva … bläää! Mina föräldrar var oroliga att jag slösade bort min talang så de sa: »Om du övar en timme får du spela Sim City en timme sen.« De lät alltid cellon stå framme i vardagsrummet och mutade mig med CD-skivor med min idol Jacqueline du Pré. Min första lärare Solveig Saving förklädde istället övningen till lek. Hon rev sönder en Haydn-konsert i trettio pappersbitar. När jag lärt mig första biten fick jag nästa.

Men nu som vuxen behöver du ingen hjälp för att komma till skott?

– Min brist på självdisciplin är fortfarande ett problem. Vissa dagar spelar jag bara dataspel. Pluggar noter, det gör jag inte förrän jag har full panik. Jag har haft samma nyårslöfte i fem år nu: Öva mer!

Vad händer om du inte övar?

– Fingertopparna hårdnar, vilket gör att man glider runt och det låter skit. Det är alldeles för ofta rädslan att misslyckas som får mig att öva.

Det låter som om du har mer att förlora än att vinna.

– Att spela cello är den ultimata självspäkningen; du letar alltid efter brister hos dig själv. Jag kollade på konståkning för ett tag sedan, det finns sjukt många paralleller till klassisk musik. Kravet på perfektion till exempel. Skivindustrin har trissat upp förväntningarna till helt orimliga nivåer, eftersom man med tekniken kan snygga till en konsert så att den låter oklanderlig. En falsk ton är … unheard of. Sedan kommer folk till mina konserter med de förväntningarna, men så perfekt är det aldrig live.

Hur reagerar du när du spelar fel?

– När jag var åtta år blev jag så förbannad när jag inte fick till ett stycke att jag knäckte stråken över huvudet. Ett år senare, när jag hade konsert på Polska institutet, blev jag så sänkt över ett misstag att jag reste mig och gick av scenen.

Hur undviker du sådana utbrott i dag?

– Genom att öva. Ett tag anmälde jag mig till en massa tävlingar för att få motivation till övandet, numera söker jag upp riktigt stränga lärare.

Berätta!

– I Köln förklarade den ryske violinprofessorn Zakhar Bron lugnt och behärskat att mitt framförande var en skymf mot allt mänskligt liv, att Dmitrij Sjostakovitj vände sig i sin grav. Sådana lärare är ett bra incitament till att öva. Snart ska jag till Budapest och spela för en man som är känd för att kunna förolämpa med förödande finess. Jag har sökt efter strama tyglar hela mitt liv.

Men du har trots allt vunnit pris för bästa Sjostakovitj-tolkning vid en ansedd tävling i Paris. Du verkar vara lite väl hård mot dig själv.

– Efter en konsert kan folk komma helt lyriska backstage och säga: »Wow, jag har aldrig hört Beethoven spelas på det sättet.« Själv surar jag, helt knäckt. Det är inte okej. När jag spelar syns det direkt när jag är missnöjd. Fan, när jag ser mig själv på TV efteråt så ser det ut som om jag har förlorat en boxningsmatch. Jag har nyligen börjat träffa Frantisek Veres, en professor i scenisk gestaltning. Förhoppningsvis kan han göra något åt min framtoning.

Annons

Är du verkligen i rätt bransch?

– Många gånger tycker jag att detta livet är koko, helt bipolärt. Inför varje konsert väntar jag mig Harmagedon, men oftast stannar det vid katastrof. Det är en enorm anspänning och en enorm lättnad när det faktiskt går helt okej. Med det sagt … jag älskar mitt jobb.