Vad är problemet?
– När jag var 15 år började jag på musikhögskolan Edsberg. Direkt efter uppropet gick jag in till intendenten och frågade vad som var på gång. »Kolla schemat i korridoren«, sa hon. Första lektionen var efter tio dagar, och sen var det en vecka till nästa. »Vad gör jag nu?« frågade jag. »Ja, du skulle ju kunna öva lite«, sa hon. Det här livet innebär så äckligt mycket frihet under ansvar.
Och det kan du inte hantera?
– Knappt. Som liten älskade jag att spela Mozarts Eine kleine Nachtmusik i vardagsrummet med mamma och pappa och deras musikervänner. Men öva … bläää! Mina föräldrar var oroliga att jag slösade bort min talang så de sa: »Om du övar en timme får du spela Sim City en timme sen.« De lät alltid cellon stå framme i vardagsrummet och mutade mig med CD-skivor med min idol Jacqueline du Pré. Min första lärare Solveig Saving förklädde istället övningen till lek. Hon rev sönder en Haydn-konsert i trettio pappersbitar. När jag lärt mig första biten fick jag nästa.
- Mer:
- Samtal
