2021 intervjuade vi skådespelaren Johannes Bah Kuhnke inför premiären av filmen Red Dot. Läs hela samtalet med Johannes Bah Kuhnke nedan.
Varför spelar du alltid så osympatiska roller?
– Jag vet inte om jag håller med om det. Jag försöker alltid hitta något slags förståelse för alla roller jag spelar, och om jag kan försvara rollfiguren så tackar jag ja till att göra den. De flesta av oss vill vara goda, men det är mänskligt att fela. Frågan ställs för att vi lider under den amerikanska dramaturgins arketyper. Där presenteras den onde, den gode och den fule utan nyanser. Därför är det kanske lätt att få epitetet: Han spelar osympatiska människor. Men egentligen utför de bara mer eller mindre osympatiska handlingar.
Du fick ditt stora genombrott inom filmen med Turist, där du spelar en pappa som överger sin familj när de hotas att träffas av en lavin. Inte jättetrevligt.
– Kanske inte, men jag tycker inte att han är ond. Han är mänsklig, och visar upp en sida som ingen vill kännas vid att de bär på. Det var en jobbig roll att spela eftersom jag fick tillbringa så mycket tid med hans ständiga kval och ifrågasättande av sig själv. Jag var också lite rädd för hur han skulle tas emot. Skådespelare tror jag överlag är bekräftelsedrivna, vi tycker om att höra att vi var bra eller snygga eller roliga. När jag var yngre spelade jag något slags bättre version av mig själv, nu njuter jag av att spela en hel människa.
Det verkar ändå ha gett mersmak eftersom man inte direkt sett dig i några hjälteroller?
– Jag gjorde en julfilm med Peter Jöback, Jag kommer hem till jul – där var jag kanske inte en hjälte, men i alla fall en otroligt sympatisk person. Vid den tidpunkten fick jag nästan uteslutande rollerbjudanden som var en sämre variant av karaktären i Turist, så jag älskade att få spela en normal, godhjärtad person för en gångs skull. Jag försöker alltid hitta komplexiteten i de roller jag tar mig an. Till exempel var en av de senaste rollerna jag gjorde på teatern Humbert Humbert i Lolita. Där låg utmaningen i att inte spela en kåt snuskgubbe, utan att få publiken att älska mig. Jag skulle charma skiten ur dem! Jag tror att regissören valde mig för att det blir mer intressant att ge en sådan text till en skådespelare som har en någorlunda sympatisk utstrålning.
Ronnie Sandahl skrev rollen som fotbollsagent i Tigrar speciellt för dig, eftersom han ville ha någon som ser uppenbart trevlig ut, men där något skaver. Hur förmedlar du det?
– Jag får ju replikerna skrivna till mig. Sedan tänker jag bara på vad den här människan har för motiv: Har han miljonskulder eller en passion för sitt yrke? Jag vet förresten hur jag fick den där rollen. Jag var på en ganska seg fest på filmfestivalen i Chicago med Turist och Ronnie var där med Svenskjävel. Så ville jag dra igång stämningen och gjorde mitt partytrick: att låta som olika djur. Jag värmde upp lite med en trött get och en kåt ko och sedan toppade jag det med en gris på väg till slakt. Ronnie var helt fascinerad och sa: »Det där ska jag ha med i en film någon gång.« Så det var krogcasting.
Men din roll i serien Kärlek och anarki, där du spelar en rätt så egocentrisk och kontrollerande äkta make, han är väl ändå inte särskilt älskvärd?
– Folk tycker att han är jätteotrevlig. Men tänk om du hade familj och två barn. Din fru är psykiskt instabil och har en historia av psykisk sjukdom i släkten. Plötsligt börjar hon bete sig märkligt: klär sig i ungdomliga kläder, går baklänges och inleder en relation med en mycket yngre man på jobbet. Då skulle du väl ändå reagera? I serien gör frun så här och är en sorts hjältinna, men alltså … Det är inte så märkvärdigt att maken upplever det som jobbigt.
Nu är du aktuell med thrillern Red Dot. Vad kan du berätta om din rollfigur?
– Jag spelar en lokalinvånare i fjällen som blir indragen i en mordhistoria. Mer tror jag faktiskt inte att jag får berätta om honom.
Är han osympatisk?
– Han är trevlig mest hela tiden, tycker jag!
