Välgörare. Kjell Bergqvist har designat ett par skor där ­vinsten går till ett thailändskt barnhem för barn som blev föräldralösa vid tsunamin. 2009 generade projektet 116  000 kronor.

Kjell Bergqvist om kalkoner

Rollistorna för de mest sågade svenska filmerna i modern tid har en gemensam nämnare – skådespelaren Kjell Bergqvist. Inför nyinspelningen av Åsa-Nisse bad Filter om en förklaring.

Gangster, Lust, Tre Solar, Göta Kanal 2 

Göta Kanal 2 är ingen kalkon. Den sågs av en och en halv miljon. Hela tanken med film är att det ska komma folk för att titta. De tre andra är däremot riktiga kalkoner. I Tre solar var vi ett dundergäng: Persbrandt, Lena Endre, Rolf Lassgård, Maria Bonnevie, Sven-Bertil Taube, Rikard Wolff och jag. Problemet var att Richard Hobert inte hade bestämt hur vi skulle förhålla oss till manuset – om vi skulle tala gammalsvenska, eftersom filmen utspelade sig på 1100-talet, eller använda ett modernare språk. Det blev lite av varje. Det var intressant att läsa, men det ska ur käften också. Tre solar är den sista film jag gör i vikingadräkt och löshår.

Känner du på dig när det nalkas kalkon?

Annons

– Med Lust märkte jag redan första dagen vartåt det barkade. Janne Wallin regisserade sin första långfilm och hade gett huvudrollerna till amatören Cia Berg och Gerhard Hoberstorfer, som mest gjort teater innan. Han valde nybörjare för att han var rädd att de annars skulle kunna mer om film än han själv. Tyvärr hade jag redan tackat ja, först av alla. Så jag höll käft och körde mina tre inspelningsdagar. Jag har aldrig sett filmen. Jag kände ganska tidigt att det inte var sevärt.

Kunde du inte ha hoppat av istället?

– En film kostar tjugofem miljoner att göra i dag. Går man hem första dagen är man rökt och får inga nya jobb. Man måste bita ihop. Med Sjöwall-Wahlöös Beckfilmer hade jag kontrakt för de tre första, som var jättekul. Sedan hade filmbolaget option på ytterligare tre. Då dök det upp tyskar i inspelningsgänget, eftersom de hade satsat mycket pengar. I sista filmen var huvudrollsinnehavaren en dubbad tysk. Inför PR-turnén vägrade jag åka med, jag sade: »Jag orkar inte sitta och säga att det är bra, när det egentligen är skit.«

Hur många manus tar du ställning till?

– Jag får fem, sex långfilmsmanus och några TV-grejer om året. Man hinner med två filmer per år vid sidan om teatern. Emellanåt dyker det upp pärlor som Kocken, Den bästa sommaren och Mäklarna. Många andra filmer är brödjobb, saker som inte är så spännande men som jag klarar – som Gangster. Det var en hyfsad story och det skulle bli kul att jobba med Micke Persbrandt igen. Dessvärre haglade det av amatörer på inspelningen. De hade laddat för mycket av stålarna på mig, Micke och specialeffekter.

Vad tackar du egentligen nej till?

– Folk älskar såpoperor och därför ska de göras. Men jag vill inte vara med. Man blir så förknippad med rollen. Johannes Brost var svinpoppis i femhundra Rederietavsnitt men sedan var det tyst i telefonen. Han åkte runt med revyer och gjorde stand  up i flera år. Jag märkte av det där när jag gjorde fyra avsnitt av Parlamentet. Jag blev omedelbart förknippad med det. Annars är det kul att göra olika saker. När jag tillfrågades om Ladies Night sade många kollegor: »Ska du vara med i den skiten?« Jag tackade ja bara för att gå emot allas jävla förutfattade meningar. Att stå framför 11  000 tjejer i Globen som var glada att få festa utan sina tråkiga killar kändes meningsfullt. Det är det roligaste jag har gjort på en scen.

Och nu spelar du i Beck-parodin Kommissarie Späck och ska göra Åsa-Nisse 21.

– Det är två makalöst roliga manus men folk tror sig redan veta vad de tycker om filmerna. Det kommer att bli lätt för kritikerna att racka ner på att vi inte snackar perfekt småländska. Men det viktigaste är att vi hittar ett snack åt det småländska hållet som alla behärskar. Annars blir det lite av varje – som i Tre solar. Det finns risk att båda blir kritikerkalkoner. Och det finns en ännu större risk att de får en miljon biotittare.