»Liza Marklund är taktfast och rullar framåt«

Många skådespelare har på senare år börjat extraknäcka med att läsa in ljudböcker. Få av dem kan matcha Katarina Ewerlöfs erfarenhet.

Häromdagen ringde jag min bank. Den förinspelade rösten som sa »för spärr av kort, tryck fyra« lät bekant …

– Jag brukar hålla mig undan reklam och sådant där. Om man ska stå på en scen och spela Brecht och tala om de stora värdena i livet kan man inte också kränga grejer på folk. Men jag tyckte att jag kom undan med det där.

Du har försörjt dig på din röst nästan hela ditt liv. Hur kom du in på det?

Annons

– Medan jag pluggade på en förberedande teaterskola jobbade jag som hemsamarit. En av dem jag hjälpte var en journaliststudent med diabetes som förlorat synen. Han bad mig att läsa upp en artikel han skrivit på sin skrivmaskin. Efteråt sa han: »Du borde söka jobb som inläsare av talböcker på Synskadades riksförbund!« Jag gjorde det. Och under de kommande åren åkte jag ut till studion vid Skogskyrkogården och högläste från åtta till fem. Vredens druvor, de stora ryssarna, barnböcker, allt möjligt. I studion bredvid mig satt Ulf Palme, en legend – Jean i Fröken Julie! – som dragit sig undan från scenen. Jag hade sådan respekt för honom att jag knappt vågade hälsa. Jag älskade att arbeta med text dag ut och dag in, och lärde mig väldigt mycket om hantverket innan jag kom in på Teaterhögskolan.

Berätta om knepen för att få till en bra inläsning.

– Du måste hantera budskapet i texten, analysera vad som är viktigt och hur mycket du ska gestalta olika karaktärer. Inte minst handlar det om att känna vilken rytm boken kräver. Liza Marklund är taktfast och rullar hela tiden framåt. Man kan inte ta några pauser. Lena Ackebo kräver en jazzigare inläsning. Ibland med ett litet häng där meningen får klinga ut. Sedan finns det naturligtvis väldigt grundläggande regler, ett vanligt kardinalfel är att lägga betoningen på personliga pronomen. Egentligen är det som vilket skådespelaruppdrag som helst.

Hur gör du när du måste läsa in en text som är riktigt dålig?

– Det är bara plågsamt. Även om jag själv inte kan stå för texten så blir jag ju en representant för den. Man får bara jobba ännu hårdare på inläsningen och tänka att någon kanske blir glad. En anledning till att jag är så kär i ljudböcker är att de får många att upptäcka litteraturen. Kanske kan det som jag inte gillar ändå snärja några och väcka deras nyfikenhet på andra genrer.

Men jag vet att din tekniker vant sig vid att du ibland måste ta skrikpauser?

– Några gånger har texten innehållit så många plattityder att det stockat sig i halsen och jag sagt till teknikern: »Ta av dig hörlurarna.« Sedan har jag skrikit rakt ut. Men det sker inte ofta längre, för nu vet jag vad jag ska tacka nej till. Sedan är det en motsvarande fest att få arbeta med något riktigt bra. När jag läste in Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam fick jag pausa flera gånger för att min gråt inte skulle störa inspelningen.

I dag är du en av Sveriges mest anlitade inläsare av ljudböcker. Stämmer det att du har låtit bygga en studio i din lägenhet för att kunna läsa in böcker även på natten?

– För tio år sedan började det bli så mycket att jag inte längre hann springa mellan teatern och alla studior på stan. Så jag beställde en studio från Tyskland. Ett ganska avancerat bygge som väger 1,6 ton, med tak och väggar som består av en blandning av konkava och konvexa vinklar. Vi bor högst upp i ett gammalt hus i Gamla stan. Samma dag den levererades var jag på teatern. Då slog det mig: Tål vårt hus tyngden? Det bor två barn i rummet under. Jag såg framför mig att studion skulle ramla igenom och döda grannarna. Jag började ringa runt och fick till slut tag på en arkitekt som lugnade mig. Nu står den i mitt arbetsrum och om jag har en snäv deadline kan min snälla tekniker komma klockan elva på kvällen efter att jag spelat på Stadsteatern, för att köra ett nattpass.