»Man behöver inte vara manisk«

Läraren Åsa Axelsson slutade lönearbeta. Och fick mer pengar över än innan.

Böcker om ekonomisk frihet brukar handla om människor som blir självförsörjande eller investerar i aktier för att kunna leva på utdelningar. Din handlar om att sluta jobba.

– Jag bestämde mig inte för att sluta jobba och bli hemmafru. Jag hamnade hemma för att jag blev sjuk. Jag jobbade som lärare och har fyra barn. Jag och min man har räknat ut att vi lägger 54 timmar i veckan på hemmet och barnen, det blir inte många minuter över till fritid eller återhämtning. Droppen kom när min mamma fick veta att hon hade en förskräcklig cancertumör i magen. Till slut gick jag helt enkelt in i väggen. När min mamma dog fick jag en tankeställare: det är inte säkert att man lever ens till 65. Om man ska göra något, måste man göra det nu.

Vad ville du göra?

Annons

– När jag väl kom ifrån jobbet förstod jag hur slitsamt det hade varit. Jag behövde en ordentlig paus, men man kan inte lita på att försäkringskassan betalar ut pengar under en längre tid. Jag sa till min man att jag ville vara hemma i fem år, men han sa nej. »Ett år«, sa jag då. Han svarade: »Du får räkna på det.«

I din bok beskriver du ett slags heureka-ögonblick där du inser att du kan spara 6 578 kronor per år genom att dra ner på mängden mjölk ni dricker i er familj.

– Det var där det började. Tänk all mat en familj äter. Om man kan spara så mycket på ett enda livsmedel, vad händer om man går vidare med juice, öl, choklad …

En tid senare vrider du ner elementen och smygklockar barnen när de duschar för att räkna ut varmvattenåtgången. Kände du någonsin att du gick för långt?

– En gång undrade en bekant om jag ville följa med och fika. Utan att tänka svarade jag: »Nej tack, jag har slutat gå på kafé.« Sedan tänkte jag att jag hade kunnat göra ett undantag. Det får inte gå så långt att man börjar tappa vänner. Man behöver inte vara manisk.

Under det första året ägnar du dig – bland mycket annat – åt att cykla till olika butiker för att hitta de bästa priserna, ta din dotter ur fritids, hyra ut ett rum till en student, införa köpstopp, odla egna grönsaker och frukter, laga kläder och göra eget Bregott. Det låter inte jätteavkopplande.

– Ingen människa blir frisk av att bara gå och lägga sig. Folk med utmattningsdepression sätts ofta in i något åtgärdsprogram, men jag hade inte ens kraft att gå till busshållplatsen. Däremot orkade jag göra saker i mitt eget hem. I boken går allt med väldig fart, men i verkligheten hittade jag kanske på ett sätt att spara pengar i veckan. Jag hann vila, samtidigt som jag var min egen chef och styrde över mitt eget liv. Jag tror faktiskt att det var den livsstilen som gjorde mig frisk.

När du sammanfattar året räknar du ut att du har sparat 333 000 kronor genom att inte lönearbeta. Som lärare på 70 procent drog du in 180 000 netto.

– Min ursprungliga förhoppning var att spara 90 000 för att kunna jobba hälften så mycket. Och så blev det en tredjedels miljon! När året var över prövade jag att jobba 25 procent. Då fick jag in ungefär 6 000 kronor i månaden, men behövde för första gången nalla från sparkontot. Jag behövde köpa nya kläder, nya skor, gå till frisören. På eftermiddagarna var jag så klubbad att jag inte orkade cykla till affären och leta extrapris. Jag orkade inte ta mig till odlingslotten, delar av min skörd blev förstörd. Då är det lätt att tänka: jag måste nog jobba 50 procent för att klara mig. Vilket innebär ännu mindre tid till att vara ekonomisk, och till slut jobbar man hundra procent och är tillbaka där man började.

I dag lönearbetar du inte och familjen lever på dina sparknep och din mans inkomst. Saknar du någonting med din gamla livsstil?

– Ingenting alls. Jag känner mig lurad som gått på den feta samhällslögnen om att lönearbete och konsumtion skulle göra mig lycklig. Mitt liv är så otroligt mycket bättre nu.