»Man kan inte träna sig till att ta hårda smällar«

Varför bestämde du dig för att sluta 2012?

– Jag hade planerat att sluta redan 2009, men då kom beskedet att damboxningen äntligen skulle få vara med i OS. Vi hade arbetat så länge för att sporten skulle få det erkännandet. Så jag bestämde mig för att London-OS skulle bli min sista tävling. Då skulle jag vara 32. Åldersgränsen för OS-­boxning var 34, så det var min sista chans. Jag var bra nog att konkurrera om guldet, men förlorade i kvartsfinalen mot en amerikansk sjuttonåring.

Du har beskrivit matchen mot ­Clarissa Shields som ditt livs sämsta.

– Jag var van att boxas på tomma arenor, men på OS var läktarna fulla av skrikande människor. Jag ledde efter två ronder, men allt var så stort att jag tappade fokus. Efter matchen fick jag en identitetskris. Vem var jag nu, när jag inte var boxare? Sam­tidigt hade jag ångest över att ha varit så dålig i min sista match. Under ett år kunde jag vakna mitt i natten: »Varför sänkte jag garden där?«