»Man kan inte träna sig till att ta hårda smällar«

Efter en lång boxarkarriär lade Anna Laurell Nash handskarna på hyllan för att doktorera. Det blev inte som hon tänkt. I sommar slåss hon för OS-guld.

Varför bestämde du dig för att sluta 2012?

– Jag hade planerat att sluta redan 2009, men då kom beskedet att damboxningen äntligen skulle få vara med i OS. Vi hade arbetat så länge för att sporten skulle få det erkännandet. Så jag bestämde mig för att London-OS skulle bli min sista tävling. Då skulle jag vara 32. Åldersgränsen för OS-­boxning var 34, så det var min sista chans. Jag var bra nog att konkurrera om guldet, men förlorade i kvartsfinalen mot en amerikansk sjuttonåring.

Du har beskrivit matchen mot ­Clarissa Shields som ditt livs sämsta.

Annons

– Jag var van att boxas på tomma arenor, men på OS var läktarna fulla av skrikande människor. Jag ledde efter två ronder, men allt var så stort att jag tappade fokus. Efter matchen fick jag en identitetskris. Vem var jag nu, när jag inte var boxare? Sam­tidigt hade jag ångest över att ha varit så dålig i min sista match. Under ett år kunde jag vakna mitt i natten: »Varför sänkte jag garden där?«

Då hade du ändå haft en lång, framgångsrik karriär. När förstod du att du kunde bli riktigt bra?

– Jag började inte boxas förrän jag var 17, då hade jag hållit på med balett i tio år. Jag började bara för motionens skull och var jätterädd inför min ­första match. Jag minns ingenting från fajten mer än att jag vann och att jag efteråt gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln. Det var starkt. Något hade hänt med mig när jag klev upp i ringen. Ett drygt år senare togs jag ut i landslaget, och när jag var 21 skickades jag till det första VM:et för damer. Jag gick till final, mot en ungerska. Efter första ronden låg jag under med sex poäng, men mina sekonder ljög: »Du är bara tre poäng efter.« Nästa rond vann jag med tre poäng. Då sa de: »Du är fortfarande tre poäng efter.« Jag fattade ingenting, men tog hem det på ren vilja.

Som världsmästare började det plötsligt gå sämre. Varför?

– Tidigare hade jag strävat efter att bli bäst. Nu när jag var bäst ökade jag kraven på mig själv: jag skulle inte bara vinna alla matcher, jag skulle se bra ut också. Dessutom hade jag börjat plugga organisk kemi på universitetet och var mån om att prestera. Jag fick sömnproblem och ätstörningar. I  perioder åt jag ingenting. När jag sedan började äta åt jag alldeles för mycket.

Hur kom du till rätta med ­problemen?

– Jag tog en utbytestermin på universitetet i Paris. Där skapade jag nya vanor, började äta ordentligt och förstod vissa saker om mig själv. Jag kommer från en väldigt akademisk miljö och gillar att plugga, men insåg att det inte fick bli för mycket. Boxningen var det viktigaste för att jag skulle må bra. En dag gick jag in på en boxningsklubb i Montmartre. De sa: »Vi har aldrig tränat en tjej – men okej.« Efter tre snälla träningar sa jag: »Jag behöver sparring.« De skickade upp en skitdålig kille mot mig. Jag tänkte: »Nej, fan, det här går inte.« Så jag körde ut honom stenhårt. Efteråt samlades de runt mig: »Vem fan är du?« Jag hade inte sagt att jag var världsmästare. Därefter blev jag kvar i Frankrike ett år. När jag kom hem funkade allt. Under de följande åren tog jag två EM-guld och ett VM-guld. Den bästa perioden i min karriär.

Den avbröts 2006 då du drabbades av giftstruma. Hur märkte du att något var fel?

– Jag började få feber ofta. Svettades och vaknade med 100 i vilopuls. Händerna skakade så att jag inte kunde hålla provrören i labbet. Jag gick ner i vikt varje dag. När jag kom till läkaren såg hon något som liknade två horn på min hals. Efter ett blodprov förklarade hon att min sköld­körtel tillverkade för mycket tyroidea­hormon, vilket gjorde att kroppen gick på högvarv och pumpade ut adrenalin hela tiden. Medicinerna fick kroppen att lugna ner sig, men efter några veckor blev jag istället trött och gick upp i vikt. Det tog ett år innan jag var frisk nog att börja boxas igen. Då hade jag blivit fet. Men när jag trappade ner på medicinerna kom jag snabbt i form. Jag tog EM-guld den hösten. Sedan kom struman tillbaka två gånger. Det slutade med att jag fick operera bort sköldkörteln.

Hur är livet utan sköldkörtel?

– Eftersom kroppen inte längre kan producera sköldkörtelhormon som reglerar ämnesomsättningen äter jag syntetiska hormoner. Men medan sköldkörteln finjusterar produktionen efter kroppens behov ger tabletterna samma dos varje dag. Ingenting funkar längre som vanligt. Jag behöver sova två timmar mer per natt, och har ändrat hela min kost. Som boxare blev jag inte sämre – tror jag. Men jag tvingades anpassa mig efter min nya kropp. Efter operationen vann jag SM, och tog mig till VM – och OS.

Och efter OS 2012 pensionerade du dig från boxningen för att skriva en avhandling om assymetrisk syntes. Nu är du 36 år och doktor i organisk kemi. Men istället för att arbeta ­lägger du återigen all tid på boxning. Vad hände?

– Jag arbetade på min avhandling när någon berättade att de höjt åldersgränsen för OS-boxare från 34 till 40 år. Jag blev så förbannad. Jag hade precis börjat hitta mig själv utanför boxningen. Men jag var ju tvungen att ta chansen att revanschera mig för OS i London. Efter att jag doktorerat valde jag att vara arbetslös för att satsa allt. Det är knapert. Jag får en liten slant från SOK, och jag håller före­läsningar ibland, men förra sommaren när jag kom hem från European Games var jag helt bankrutt. Jag fick låna till mat och räkningar. I julas tog pengarna slut igen. Eftersom min man också är min tränare drar inte han heller in några pengar.

Du har varit uträknad flera gånger, både i och utanför ringen. Vad har det lärt dig?

Annons

– Man kan inte träna sig till att ta hårda smällar. Det enda man vet är att man någon gång kommer att få dem. När allt snurrar och domaren börjar räkna gäller det att andas lugnt och hålla upp händerna för att visa att man är okej, även om man inte är det. Men det riktiga livet är inte som idrott. Utanför ringen är det bra att fundera över varför man är nere för räkning istället för att köra på och låtsas att man mår bra.