»Man kan inte träna sig till att ta hårda smällar«

Varför bestämde du dig för att sluta 2012?

– Jag hade planerat att sluta redan 2009, men då kom beskedet att damboxningen äntligen skulle få vara med i OS. Vi hade arbetat så länge för att sporten skulle få det erkännandet. Så jag bestämde mig för att London-OS skulle bli min sista tävling. Då skulle jag vara 32. Åldersgränsen för OS-­boxning var 34, så det var min sista chans. Jag var bra nog att konkurrera om guldet, men förlorade i kvartsfinalen mot en amerikansk sjuttonåring.

Du har beskrivit matchen mot ­Clarissa Shields som ditt livs sämsta.

– Jag var van att boxas på tomma arenor, men på OS var läktarna fulla av skrikande människor. Jag ledde efter två ronder, men allt var så stort att jag tappade fokus. Efter matchen fick jag en identitetskris. Vem var jag nu, när jag inte var boxare? Sam­tidigt hade jag ångest över att ha varit så dålig i min sista match. Under ett år kunde jag vakna mitt i natten: »Varför sänkte jag garden där?«

Då hade du ändå haft en lång, framgångsrik karriär. När förstod du att du kunde bli riktigt bra?

– Jag började inte boxas förrän jag var 17, då hade jag hållit på med balett i tio år. Jag började bara för motionens skull och var jätterädd inför min ­första match. Jag minns ingenting från fajten mer än att jag vann och att jag efteråt gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln. Det var starkt. Något hade hänt med mig när jag klev upp i ringen. Ett drygt år senare togs jag ut i landslaget, och när jag var 21 skickades jag till det första VM:et för damer. Jag gick till final, mot en ungerska. Efter första ronden låg jag under med sex poäng, men mina sekonder ljög: »Du är bara tre poäng efter.« Nästa rond vann jag med tre poäng. Då sa de: »Du är fortfarande tre poäng efter.« Jag fattade ingenting, men tog hem det på ren vilja.

Som världsmästare började det plötsligt gå sämre. Varför?