»Man vill ju inte skriva karikatyrer«

Hur ska det gå till?

– Jag tycker inte att det finns någon motsättning mellan kvalitetsfilm och kommersiell film, det är en myt att det skulle vara två olika grejer. När vi blev uttagna till tävlan på Venedigs filmfestival tror jag många tänkte att vi gjort en konstnärlig film. Sedan blev vi nominerade till att bli Sveriges Oscarsbidrag: Jaha, det är också en folklig film? Vi har gjort en film som är både punkig och poetisk. Den handlar om tre systrar som växer upp utan föräldrar i ett stökigt men kärleksfullt hem, och den värld av frihet de skapat med sina vänner. Så ringer socialtjänsten för att de vill ha ett möte med deras försvunna mamma. Storasyster Laura bestämmer sig för att försöka lösa det själv genom att övertala en granne att spela mamma på mötet. Men det stora temat är att acceptera tidens förgänglighet. Jag tror verkligen att män i 50-årsåldern kan spegla sig i filmen.

Filmen handlar nästan uteslutande om kvinnor, vilket traditionellt sett inte brukar underlätta för en film att slå brett.

– Absolut, men jag tycker att vi har gjort en könsneutral film, om man nu kan säga så. Det är en klyscha att som filmskapare vilja undersöka vad det är att vara människa, men det är vad vi har gjort. Tjejerna är inte med i egenskap av tjejer, utan av människor. Under skrivprocessen bytte vi ofta kön på rollfigurerna för att se vad som hände med dem. Det var inte ett politiskt verktyg, utan ett effektivt sätt att komma så nära en människa av kött och blod som möjligt. Man vill ju inte skriva karikatyrer.