»Det är så jävla roligt att jobba med barn och ungdomar, så otroligt lyxigt att få vara med när någon lär sig någonting och erövrar sin osäkerhet.« Foto: Lilja Fredrikson

Mika Gustafson ser film som en sport. Och jäklar vad hon vinner.

Den långfilmsdebuterande regissören bakom Paradiset brinner berättar om resan från att hitta sin huvudrollsinnehavare utanför snabbköpet, till italienska kändishotell och stående ovationer i Venedig.

På Venedigs filmfestival vann du Bästa regi i kategorin Orrizonti och även kritikernas pris för Bästa regi av någon under 40. Sedan: Bästa debutfilm på London filmfestival. Det går bra nu?

– Ja, det är ju helt galet. Som filmskapare blir det liksom inte större än Venedig, Cannes och Berlin … så det är väldigt, väldigt kul.

Du sa redan under inspelningen att du skulle ta med de tre unga huvudrollsinnehavarna, Bianca Delbravo, Dilvin Asaad och Safira Mossberg, till Venedig.

– Jag tycker det är kul att se film som sport. Jag är gammal fotbollstjej, så det där synsättet blir lustfyllt för mig. Det behöver liksom inte vara så allvarligt, nu satsar vi högt och lyckas vi inte så tar vi nya tag nästa gång. Men jag kände också när vi filmade och det bara lirade med tjejerna, att håller vi tungan rätt i mun nu så sitter det.

Hur kändes det att infria löftet?

– Det var helt fantastiskt att samla tjejerna igen i Venedig och se allt som hände genom deras blick. De var så närvarande i stunden, samtidigt som det på många sätt var en lek för dem. Och det gjorde att man själv inte blev så himla pretentiös.

Alexander Öhrstrand, Safira Mossberg, Dilvin Asaad, Bianca Delbravo och Mika Gustafson.

Berätta om Venedig.

– Filmen visades i en jättefin salong, jag tror det är en av Europas största med 700 platser, och det var så bra ljud- och bildkvalitet. Jag, manusförfattaren Alexander Öhrstrand och tjejerna fick gå in efter att publiken hade satt sig. När vi kom in i salongen såg vi att stora delar av teamet åkt ned för att överraska oss. Tjejerna började gråta och folk applåderade, det var en väldigt varm stämning. Efter filmen fick vi uppleva den där myten att applåderna aldrig tog slut – stående ovationer. Efteråt hade vi en frågestund, som förlängdes från 20 till 40 minuter, folk hade väldigt många frågor.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 10 september 2023 och uppdaterad 22 april 2024. Artikeln är skriven av .