Går det bra?
– När man är ung förväntas man göra uppror, men ju äldre man blir, desto större blir trycket att anpassa sig till något slags normalitet. Många runt om mig anammar inte den förlegade idén om vad vuxenvärlden ska vara: jag har vänner som är 50, åker skateboard och samlar på punksinglar. Det är lite befriande. Men oavsett vad jag tycker om kapitalet måste jag ändå betala hyra, köpa mat och sådana grejer. Det handlar mer om att försöka omsätta de här idéerna till ett levnadssätt, i en värld som ser ut som den gör. Vissa åsikter har jag väl fått revidera – det hade ju varit vansinnigt märkligt om alla hade levt hela sina liv och tyckt exakt likadant som när de var 19.
Efter sju år tillsammans bröt Refused upp 1998. En anledning ska ha varit din revolutionslusta. Vad hade hänt till 2012 när ni återförenades?
– När vi bröt upp kände jag mig inte intresserad av vad musik kunde åstadkomma. Hela min agenda var att »nu måste kapitalismen krossas by any means necessary«. De andra killarna hade stått i replokalen och skrivit riff i åtta timmar, och så kom jag in och skrek: »Jag skiter i de här riffen, musiken är bara ett redskap för revolutionen!« Jag gjorde mig ganska omöjlig på det sättet. Jag tyckte att musiken var oviktig och ville fortsätta föra kampen på ett annat sätt. Så jag sökte in till universitetet för att plugga sociologi eller politisk vetenskap. Men jag kom inte in eftersom jag hade 60 procent frånvaro i gymnasiet och nästan inga betyg. Så då startade jag nya band. Jag förstod hur viktig musiken är, dess otroliga kraft.
- Mer:
- Samtal
