»När ramarna är tydliga kan jag vara fri«

År 2013 lämnade han filmbranschen efter en rad konflikter. Fem år senare har Björn Runge regisserat en potentiell Oscarsvinnare.

Du skulle ju sluta göra film?

– Efter att jag talat ut om att jag ville lämna branschen slutade de flesta att höra av sig. Men en producent, danskan Meta Louise Foldager, fortsatte skicka manus. »Jag vägrar acceptera att du slutar med film«, sa hon. Hon skickade danska och norska manus, men jag tände inte riktigt till på dem. Efter ett möte sa hon: »Det var ju synd att du inte gillade The Wife.« Hon berättade att det var ett engelskt manus som hon skickat några veckor tidigare. Jag hade helt missat det, så jag läste hela natten och kände direkt: Det här är väldigt intressant!

Vad tilltalade dig?

Annons

– Handlingen börjar med en äldre man som inte kan sova. Han sätter sig på sängkanten mitt i natten och äter smågodis. Bredvid honom frågar hans hustru: »Vad är det med dig?« »Blir det ingenting nu så får vi åka bort«, säger han. »Jag hatar att vara orolig bara för att någon kanske ska ringa.« Sedan har de sex och lägger sig för att sova. Klipp till när telefonen ringer i gryningen och Svenska akademien tillkännager att han, Joseph Castleman, har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Därifrån drar allt igång: de åker till Stockholm med sin vuxna son och ju närmare prisutdelningen de kommer, desto mer börjar man förstå att saker inte är vad vi förväntar oss. En väldigt simpel premiss, egentligen, men något i gestaltningen av de två huvudpersonernas relation slog an hos mig.

Vad?

– När jag läste manuset satte jag samtidigt upp pjäsen En handelsresandes död. Där genomskådar en son sin pappa medan mamman försöker hålla ihop familjen. I The Wife finns exakt samma triangel: en son som tycker det är något konstigt med sin uppburna pappa, samt en mamma som är »the wife« – den som självmant tagit hand om allt i bakgrunden hela tiden, tills hon inte orkar mer. Vi får följa en människa som gradvis gör sig synlig under den där Stockholmsresan. Jag kände direkt igen mig – i det dramatiska universumet och i familjemönstret. Det var som att vara hemma.

Hur fick du uppdraget?

– Producenterna och jag började diskutera saken, och de sa att jag behövde flyga över till New York för ett frukostmöte. Glenn Close var nämligen redan klar för huvudrollen, så de sa: »Nu är det upp till henne att säga ja eller nej till dig.«

Läskigt.

– Innan jag flög över Atlanten pratade jag med Stellan Skarsgård som varnade mig – lite ironiskt: »Hon äter sådana som du och jag till frukost.« Å andra sidan hade han också ringt till Glenn och förvarnat henne: »Björn är väldigt envis. Jobbar du med honom så måste du lita på honom.« Men vi hade ett fantastiskt samtal om våra personliga ingångar i manuskriptet, som slutade med att hon sa: »Jag vill att du regisserar den här filmen.«

Du har inte regisserat några utländska filmer tidigare. Varför tror du att de ville ha dig?

– Glenn Close ville ha en skådespelarvänlig regissör och var förälskad i Bergmans regi, så det fanns nog någon dröm om att jag skulle tillföra en skandinavisk energi. De ville också ha svensk finansiering till filmen och tänkte väl att mitt namn skulle bidra med det. I slutändan fick de mindre svenska pengar än vad de hoppats på – möjligtvis just på grund av mig, för efter mina konflikter var jag närmast en persona non grata i det svenska kulturlivet.

För fem år sedan skrev du att det krävs en »utvecklad mental masochism« för att arbeta i Filmsverige. Men maskineriet i USA och England är väl ännu hårdare?

– Alla mina traumatiska upplevelser i Sverige handlade om dåliga avtal. När man jobbar på en skakig inspelning där finansieringen med offentliga pengar inte är i hamn, kan en producent darra på hanen och säga: »Stryk de scenerna!« »Men då blir hela slutet annorlunda?« »Då får du satsa din egen lön.« Så oseriöst! Den yttre strukturen är för svag. I England är det vanligare med privat finansiering och alla avtal är reglerade ner till minsta paragraf. När ramarna är tydliga kan jag vara fri därinom.

Finns det någon skillnad i att arbeta med svenska respektive brittiska skådisar?

– Egentligen inte, för det är ett universellt yrke. Men hur man tar sig in i en roll kan skilja sig åt. När man frågar vissa svenska skådespelare hur det står till, då klagar många på smärtor, att de sovit dåligt eller att de fryser. Det kan vara ett sätt att säga: »Förvänta dig inte för mycket av mig.« När jag nu träffade engelska skådespelare i mindre roller kom de fram: »I’m so delighted to be here! I’m totally concentrated on my character today!« De hade en helt annan inställning och var så jäkla laddade.

The Wife hade premiär på Torontos filmfestival 2017. Hur mottogs den?

– När jag och min fru Lena, som klippt filmen, klev av planet i Toronto hade det varit pressvisning kvällen innan. Jag hade 50 meddelanden i telefonen och trodde att något allvarligt hänt. Men vi hade fått högsta betyg i The Guardian av den svåraste kritikern i hela England. Efter premiären senare på kvällen riktades strålkastarna mot oss på balkongen. Vi fick stående ovationer, och jag tittade på Glenn Close bredvid mig. Hon grät. Hon sa att hon var »gobsmacked« av uppmärksamheten.

Annons

Nu tippas hon bli nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

– Rätt skött bör hon bli det, för hon gör en fantastisk prestation. Men det är helt otroligt vilket jobb som måste läggas ner. När vi gjorde press för filmen blev jag överraskad: »Fan vad mycket folk det är här!« Glenn hade med sig publicister, managers, kostymörer, sminköser och en agent … Vi har gjort flera intervjuer ihop, men de är noga med att vissa saker ska skådespelarna göra själva. Det krävs mycket pengar och strategier för att få en nominering.

Vad har du lärt dig av den här upplevelsen?

– Jag vill fortsätta arbeta utomlands, men gärna göra film i Sverige igen. Jag tror att öppningen västerut har fått mig att slappna av. Det fanns en märklig medvind i projektet. Tidigare har jag närt en romantik om att man ska härda ut, trots alla varningsklockor om att ett projekt inte fungerar. Roy Andersson hade ett uttryck: »Varför har Gud gett människan armbågar? För att man ska kunna hasa sig fram när benen inte längre bär.« Jag tror inte på det längre.