Trots att risken är låg för enskilda att drabbas av brott var kriminalitet en av de största valfrågorna. Kommer den oron att märkas av inom psykiatrin?
– Det skulle jag inte ta för givet. Man kan inte utgå från att världsfrågorna automatiskt avspeglas i psykisk ohälsa.
Varför inte?
– Oro är inte en exakt avspegling av yttre faror på det sättet, utan kan vara ganska frikopplad från faktiska hot.
Som att trafiken uppfattas som alltmer riskfylld, trots att trafiksäkerheten är bättre än någonsin?
– Man kan tänka sig att oro är uttryck för ett slags benägenhet vi har som art. Just nu misstänker jag att ganska många oroar sig för ekonomin, världsläget och framtida generationer. Men om ekonomin skulle vända och världsläget lugna ner sig, då byter de som är starkt orosbenägna till något annat ämne. Mängden av saker man kan oroa sig för är slående, särskilt om man har den läggningen eller det personlighetsdraget, eller vad man nu ska kalla det.
Boken handlar ju om det här draget: neuroticism. Vad är nytt?
– Under väldigt lång tid har psykiatrin fokuserat på enskilda diagnoser. Man försöker beskriva olika tillstånd som panikstörning, social fobi och generaliserat ångestsyndrom som åtskilda, trots att de har enormt stor överlappning. Det blir lite som att du skulle beskriva snuvsyndrom, snorstörning och generellt febersyndrom, när det vi pratar om är förkylning. I den här boken, Neuroticism, försöker man fokusera på det grundläggande karaktärsdraget. Människor har en varierande grad av ångestbenägenhet, och ju högre den är, desto högre sannolikhet att utveckla ett eller flera av de här tillstånden.
Vad ska man göra om man har mycket neuroticism?
– En väldigt avgörande aspekt handlar om att förstå och hantera sina egna känslor, inte vara så responsiv.
Vad innebär det?
– Att kunna luta sig tillbaka och notera att man är rädd, ångestfylld eller nedstämd, snarare än att hela tiden känna att man måste väja för känslorna. Ju högre neuroticism, desto större sannolikhet att man har svårt att tolerera sina känslor. Det driver hela tiden ett undvikande – antingen att undvika situationer som väcker de här känslorna, eller att undvika känslorna i sig. Man hamnar i ett slags kamp för att inte ha ångest, vilket i sig leder till ångest.
Och då är lösningen … ångest?
– Precis. Här har det skett en förändring. Lite förenklat skulle man kunna beskriva det som att terapi tidigare handlade mer om att få verktyg för att motarbeta ångest. I dag skulle man nog istället lägga vikt på att lära sig tolerera de här känslorna, och inte kämpa för att försöka fly från dem.
Varför är vi så här?
– En av människans absolut främsta evolutionära fördelar är att vi kan förbereda oss för ganska abstrakta hot, och agera för att förebygga dem. Det är helt fantastiskt ur ett överlevnadsperspektiv. Det såg man under pandemin, all den energi som gick åt för att beskriva hotscenarier och utifrån dem till exempel förebygga en kollaps av sjukvården. Jämför med fåglarna, de bekymrar sig inte för fågelinfluensan, även om den kan slå ut stora delar av beståndet. Men människans förmåga att tänka framåt ger oss också möjlighet att bekymra oss för en mängd saker. Man kan tänka sig att det är olika sidor av myntet. Ängslan och oro är priset vi får betala för att kunna planera och föreställa oss.
Så vad blir nästa grej att oroa sig för, om brottsligheten skulle sjunka och världen lugna ner sig?
– Man kan ju alltid oroa sig över hur man mår, sin familj, att man inte ska vara tillräcklig eller hur man ska uppfattas av omgivningen. Det skulle jag säga är klassiker som står sig oavsett hur världen ser ut.
Du har väl inte missat?
