»Nu vet jag att ondska finns på riktigt«

Vad var det ni sökte i Turkiet?

MATTIAS: Vi ville ta reda på hur man kunde hjälpa till på plats, om det var möjligt att sätta upp liknande strukturer som i ­Grekland, med läkare, volontärer och läger.

ANNAH: Jag skrev artiklar från Lesbos och ville skriva från Turkiet också, även om jag inte riktigt visste om vad. En morgon vaknade vi av ett meddelande om att en båt sjunkit precis i när­heten. Strax därefter spolades döda människor upp på stranden. När vi försökte ta reda på mer insåg vi att ingen ­visste hur många som hade varit med ombord eller vilka de var. Ingen verkade ens meddela de anhöriga om vad som hänt. Länge gick vi med en frustrerande känsla av att inte komma någon vart. Över 8 000 personer har dött på ­Medelhavet de senaste två åren, det här var bara några av dem, men det var extremt ­drabbande.

Det förändrades när den ­turkiska militärpolisen ledde er till en grupp överlevare. De berättade att de mött ett fartyg ute på havet och vädjat om hjälp av en man på däck. Han smätte sin cigarettfimp mot dem och vände sig om. Fartygets svallvågor välte flyktingbåten.

ANNAH: Jag kände mig både förtvivlat ledsen och så arg som jag aldrig varit förut. Jag har aldrig trott på ondska. Nu vet jag att den finns på riktigt.

Sedan tog ni reda på vad som hänt med just den här båten? Hur?

ANNAH: I Turkiet sökte vi bland smugglarna på stränderna. Hemma fick vi tillgång till nätverk där syriska flyktingar kommunicerar med varandra. Vi sökte också upp flera anhöriga och överlevande på olika platser i världen.