Annah Björk: »Ingen vet hur många människor som har dött på Medelhavet. Siffran 8 000 ­bygger på medie- och volontärsuppgifter. Men det finns båtar som sjunkit utan överlevande, där ingen har kunnat berätta.«

»Nu vet jag att ondska finns på riktigt«

Efter volontärarbete på Lesbos reste journalisten Annah Björk och ­webbanalytikern Mattias Beijmo till Turkiet, varifrån många av flyktingbåtarna avgår. Där drogs de in i en tragedi.

Vad var det ni sökte i Turkiet?

MATTIAS: Vi ville ta reda på hur man kunde hjälpa till på plats, om det var möjligt att sätta upp liknande strukturer som i ­Grekland, med läkare, volontärer och läger.

ANNAH: Jag skrev artiklar från Lesbos och ville skriva från Turkiet också, även om jag inte riktigt visste om vad. En morgon vaknade vi av ett meddelande om att en båt sjunkit precis i när­heten. Strax därefter spolades döda människor upp på stranden. När vi försökte ta reda på mer insåg vi att ingen ­visste hur många som hade varit med ombord eller vilka de var. Ingen verkade ens meddela de anhöriga om vad som hänt. Länge gick vi med en frustrerande känsla av att inte komma någon vart. Över 8 000 personer har dött på ­Medelhavet de senaste två åren, det här var bara några av dem, men det var extremt ­drabbande.

Annons

Det förändrades när den ­turkiska militärpolisen ledde er till en grupp överlevare. De berättade att de mött ett fartyg ute på havet och vädjat om hjälp av en man på däck. Han smätte sin cigarettfimp mot dem och vände sig om. Fartygets svallvågor välte flyktingbåten.

ANNAH: Jag kände mig både förtvivlat ledsen och så arg som jag aldrig varit förut. Jag har aldrig trott på ondska. Nu vet jag att den finns på riktigt.

Sedan tog ni reda på vad som hänt med just den här båten? Hur?

ANNAH: I Turkiet sökte vi bland smugglarna på stränderna. Hemma fick vi tillgång till nätverk där syriska flyktingar kommunicerar med varandra. Vi sökte också upp flera anhöriga och överlevande på olika platser i världen.

Hur gjorde ni för att verifiera berättelserna?

ANNAH: När flyktingbåtarna åker mellan Turkiet och Grekland kommunicerar de med stöd­organisationer genom att skicka sina GPS-positioner, helst var tionde minut.

MATTIAS: Vi visste att om vi fick tag i den här båtens kommunikation skulle vi kunna veta exakt hur den åkte. Dessutom går det att spåra kommersiella skepp med hjälp av signalerna från deras navigationssystem.

Genom att samköra den datan med vittnesuppgifter från de skepp som befann sig i området natten då båt 370 förliste lyckades ni identifiera de skyldiga.

MATTIAS: Det finns inga organisationer eller någon policy inom EU för hur man ska göra i ett sådant här läge. Ingen som kunde ta över. Vi har fått acceptera att om vi inte gör någonting, då händer det ingenting. Det senaste året har vi försummat våra jobb. Det här tar all vår tid.

Hur vanligt är det att de ansvariga döms?

ANNAH: De smugglare som hade hand om båten som flykting­pojken Alan Kurdi befann sig på har fått fängelsestraff. Nyligen dömdes en kapten på ett skepp som förliste mellan Italien och Libyen. Troligtvis befinner de sig inte särskilt högt upp i smugglar­kedjan, eftersom de satts som kaptener på livsfarliga färjor. Det är inte de högsta hönsen i smugglar­maffian som blir straffade.

MATTIAS: Men den eventuella rättsliga prövningen som kommer i och med vår bok är unik i sitt slag. Att en flyktingbåt har över­levande som driver en rättsprocess, det har inte hänt tidigare.

Hur stort ansvar har kaptenen haft i det fall ni har granskat?

MATTIAS: Rent juridiskt är det solklart. Men fokus i sådana här situationer hamnar ofta på elaka smugglare. Det är ju en medveten strategi från EU och svenska regeringar att lägga fokus på den brottsligheten istället för den – som jag ser det – egna brottslig­heten: att inte ge folk en säker väg till EU.

ANNAH: Kaptenen har ett ansvar, men det verkliga problemet är att människorna över­huvud­taget tvingas göra de här farliga resorna. Båt 370 blir som ett mikrokosmos av situationen på Medelhavet och Egeiska havet.

Annons