ÄLTANDE. »När jag skriver låtar försöker jag hitta tillbaka till känslor. Jag kan sitta länge och tänka på hur det var när någon tjej gjorde slut, till exempel.«

»Nyt voit olla hiljaa nyt alkaa pitkä laulun«

Hans texter är fulla av nödrim och grammatiska fel. Kanske är det därför Markus Krunegård har blivit en av Sveriges mest ­omtyckta låtskrivare.

I dina låttexter svär du, växlar mellan engelska och svenska och rimmar »Bloody Mary« med »härlig«. Varför kommer du undan med det?

– Mina texter är ofta för långa och innehåller ovanliga ord, men bara för att de är fula och äckliga tycker jag inte att de är misslyckade. Jag skriver låttexter, och de är inte gjorda för att läsas som dikter. Man kommer undan med mycket genom att ha en bra rytm och melodi. Att läsa »I love you« är inte så fantastiskt, men att höra någon sjunga det med eftertryck och ett fint arrangemang runt ­omkring kan vara helt magiskt. Då är det bara härligt att språket inte låter perfekt. Folk kanske gillar mina texter just för att de är lite konstiga.

Var det självklart att du skulle skriva låttexter?

Annons

– Egentligen är det konstigt att jag jobbar med att skriva om mig själv eftersom jag alltid har försökt dölja mina känslor. Jag minns när jag var åtta år och gjorde mitt första ishockeymål. Jag dribblade av målvakten, sköt pucken i mål och skrek: »Yes!« Direkt efteråt kände jag en sådan ångest över att ha visat känslor att jag svimmade på isen. Jag vaknade av att små barn med galler för ansiktet stod lutade över mig och undrade vad som hänt. Dessutom fick jag alltid höra att jag var dålig på att skriva. Jag är verkligen inte den som var bra på att bolla med ord när jag var femton.

Varför började du skriva låtar då?

– Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig. Mamma är från Finland, så finska är mitt förstaspråk. Hon och jag promenerade ofta med min lillasyster genom Norrköping. När vi kom utanför dörren sa jag »Nyt voit olla hiljaa nyt alkaa pitkä laulun«, som betyder »Nu får du vara tyst, nu börjar den långa sången«. Så sjöng jag på finska om allt jag såg utmed vägen: »Den röda bilen … står framför staketet … och bakom staketet … går en gubbe … gubben har en keps … och den är gul.« Det är väl ungefär så jag gör fortfarande – utgår från mig själv och sjunger om allt som händer omkring mig.

När du sedan spelade med Laakso sjöng du också på ­finska. Är det stor skillnad mot att skriva på svenska, som du gör nu?

– Finska är det svåraste språket att skriva på. Eftersom jag är uppvuxen i Sverige har all finsk ungdomsslang gått mig förbi. Jag pratar som en 1960-talsperson. När jag skriver på finska är jag också noga med att allt ska bli rätt, jag vill inte att någon ska höra att jag är från Sverige. Det skulle uppfattas som att jag tappat bort mig själv på vägen. Att skriva på engelska är lättast, för då kan jag skriva blaha-texter utan att någon bryr sig.

Dina texter verkar betyda mycket för människor. Jag vet flera som tatuerat in dem på sina kroppar.

– Det är förbluffande många som gjort det, faktiskt. I höstas skickade Mona Sahlin en bild till mig på sin överarm, där hon tatuerat in raden »mänsklig värme, snälla kom närmre«. Då blev jag väldigt smickrad. Jag vet att min låt Stjärnfall har spelats på ­bröllop och Askan är den bästa jorden på begravningar. Sådant får mig att fortsätta orka vända in och ut på mig själv.

Är du alltid nöjd med dina texter?

– När jag skriver dem är jag självkritisk. Kanske börjar jag skriva ner en mening, typ: »Jag är här …« Och direkt tänker jag: »Din självuppfyllda idiot, börjar du med dig själv nu igen? Vem är inte där den själv är?« Men när jag är klar tycker jag alltid att låten är perfekt på sitt lilla operfekta sätt. Ibland efter konserter kommer folk – nästan alltid män – fram till mig och säger att mina rim är helt hopplösa. Sedan lägger de till: »…  men min syrra gillar din musik, kan vi ta en selfie?«