Varför reagerar folk så mycket på det du kommer fram till?
– Det finns något i ämnet som väcker en sensationslystnad. Grottmänniskor och DNA – det är en spännande kombination. Sedan tycker jag själv att evolutionsbiologin är väldigt intressant, så för mig är det inte så konstigt att också andra bryr sig.
Du har utvecklat tekniker för att analysera genetiska data i stor skala. Hur funkar de?
– Tidigare kunde man bara undersöka en mycket liten del av DNA-strukturen i till exempel ett fossil, vilket var som att jämföra släktskap mellan olika språk genom att bara titta på ett enda ord. Nu gör vi ett slags soppa av alltihop, och använder sedan statistiska analyser för att skilja det DNA som vi vill undersöka från allt »skräp«. Man kan säga att man flyttat avgörande moment från provtagningen till datoranalysen. Nu kan vi jämföra miljontals genetiska variationer.
Vilket är det mest överraskande resultatet?
– Det måste vara när vi analyserade DNA från den första bondekulturen i Sverige, människor som levde för ungefär 5 000 år sedan. De har visat sig vara släkt med människor som i dag lever vid Medelhavet, något som vi inte ser hos de jägar/samlarindivider som under samma tid levde i dagens Sverige. Det är ett starkt belägg för teorin att jordbruket kom med invandring, istället för att den tidigare befolkningen lärde sig ett nytt sätt att leva.
En del svenska arkeologer blev sura på den där studien.
– Sura vet jag inte, men skeptiska. Det är förstås hälsosamt. Inte minst för att det ofta kommer resultat från olika DNA-studier som presenteras med stora rubriker, och sedan visar sig sanningen vara mer komplicerad. Men i just det här fallet tror jag att många inte riktigt förstod vad vi kommit fram till, och hur väl underbyggda våra resultat faktiskt var.
En del talar om en gyllene era för arkeologin, att vi nu kommer att få svar på sådant som vi förut bara kunde gissa om.
– Jag tror faktiskt att det stämmer. I alla fall när det gäller sådant som hur olika folkgruppers historia ser ut. Men vi är samtidigt bara i början av den här utvecklingen. Ju fler studier som görs, desto större referensram får vi. När vi var klara med de första jordbrukarna kom till exempel DNA från ismannen Ötzi, som hittades i Alperna i början av 1990-talet. Även han visar sig vara nära släkt med våra jordbrukare från samma tid. Det är ett kunskapsbygge som pågår just nu över hela världen.
Finns det ingen risk för att man övertolkar DNA-resultaten?
– Det kommer alltid att finnas utrymme för olika tolkningar, men samtidigt finns det vissa saker som vi med hjälp av DNA nu faktiskt vet ganska säkert. Som att alla moderna människor härstammar från människor i Afrika. Men också att de som lämnade Afrika för länge sedan måste ha blandats med neandertalare.
Ni har också visat att de så kallade khoisanfolken i Sydafrika skiljdes från resten av homo sapiens för 100 000 år sedan, och är världens äldsta folkslag. Hur togs resultaten emot av dem själva?
– Jag tror att de blev ganska nöjda. Det finns etiska utmaningar med att analysera utsatta minoritetsgruppers DNA – det kan upplevas som utpekande. Det positiva är att man belyser deras historia, som ofta skuffats undan. Khoisanfolken har en enormt rik kultur. Jag hoppas att vår studie kan bidra till att lyfta fram den.
Att med vetenskapliga metoder dela in människor i folkgrupper är samtidigt lite … känsligt.
– Verkligen. Innan jag började kunde jag få en lite obehaglig magkänsla inför den här sortens analyser. Men 1900-talets rasbiologi var politiskt motiverad, man ville dela in människor i bättre och sämre grupper. För mig är DNA-studier bara ytterligare ett sätt att få kunskap om vår gemensamma historia.