Roland Borg om att hålla vakt

Den enda stad som behållit den uråldriga traditionen med en brandvakt i kyrktornet är samtidigt Sveriges mest ­pyromandrabbade. Roland Borg förklarar hur det går ihop.

Hur fick du jobbet?

– Min farfar började på 1920-talet, och efter det tog min far över. När jag var i 20-årsåldern blev han sjuk i cancer. Han frågade om jag ville följa med upp i tornet och hjälpa honom – han ville så gärna att yrket skulle vara kvar i släkten. Samma dag han skulle gå i pension så dog han. Då bestämde jag mig för att bygga vidare på hans verk.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– Jag går upp i Mariakyrkans kyrktorn kvart i nio. Första gången jag blåser i hornet är kvart över nio. Då blåser man en ton åt norr, sedan åt öster, söder och väster. Halv blåser man två gånger, kvart i tre gånger och varje hel timme blåser man fyra gånger åt varje väderstreck. Så håller man på till klockan ett. När tornväktaren blåser betyder det att det är lugnt i staden. Om han inte blåser har det hänt något. Förr hängde man ut en röd flagga eller lykta åt det väderstreck branden låg. I dag ringer man 112 istället.

Ni har ju haft problem med »gryningspyromanen« i Ystad under många år.

– Ja, han har härjat här många gånger. Första gången hade jag haft besök av frivilliga brandkåren som jag guidade i kyrkan. Precis innan de skulle gå sade de: »Det är väl längesedan du hade bränder här?« Jag sade att jag bara sett någon enstaka. Vid 23-tiden på kvällen upptäckte jag att det brann på fem ställen i stan. Jag slutade blåsa och ringde brandkåren. Det hade kunnat gå illa om det inte hade upptäckts. Han hade en benägenhet att tutta på kyrkor också, så det var rätt obehagligt efteråt.

Han började arbeta i gryningen först efter det?