Blåsigt. »Värst är det när det s­tormar, då kan tornet röra sig en halv meter – men det är byggt för att tåla sådana saker.«

Roland Borg om att hålla vakt

Den enda stad som behållit den uråldriga traditionen med en brandvakt i kyrktornet är samtidigt Sveriges mest ­pyromandrabbade. Roland Borg förklarar hur det går ihop.

Hur fick du jobbet?

– Min farfar började på 1920-talet, och efter det tog min far över. När jag var i 20-årsåldern blev han sjuk i cancer. Han frågade om jag ville följa med upp i tornet och hjälpa honom – han ville så gärna att yrket skulle vara kvar i släkten. Samma dag han skulle gå i pension så dog han. Då bestämde jag mig för att bygga vidare på hans verk.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Annons

– Jag går upp i Mariakyrkans kyrktorn kvart i nio. Första gången jag blåser i hornet är kvart över nio. Då blåser man en ton åt norr, sedan åt öster, söder och väster. Halv blåser man två gånger, kvart i tre gånger och varje hel timme blåser man fyra gånger åt varje väderstreck. Så håller man på till klockan ett. När tornväktaren blåser betyder det att det är lugnt i staden. Om han inte blåser har det hänt något. Förr hängde man ut en röd flagga eller lykta åt det väderstreck branden låg. I dag ringer man 112 istället.

Ni har ju haft problem med »gryningspyromanen« i Ystad under många år.

– Ja, han har härjat här många gånger. Första gången hade jag haft besök av frivilliga brandkåren som jag guidade i kyrkan. Precis innan de skulle gå sade de: »Det är väl längesedan du hade bränder här?« Jag sade att jag bara sett någon enstaka. Vid 23-tiden på kvällen upptäckte jag att det brann på fem ställen i stan. Jag slutade blåsa och ringde brandkåren. Det hade kunnat gå illa om det inte hade upptäckts. Han hade en benägenhet att tutta på kyrkor också, så det var rätt obehagligt efteråt.

Han började arbeta i gryningen först efter det?

– Ja, första gången visste han inte att det fanns en tornväktare. Han är ju smart – efter det satte han fyr senare på natten och i gryningen. Till sist satte han eld på flera hyreshus, och då kunde man bevisa att det var han. Han fick åtta års fängelse.

Händer det att du ser något annat?

– Ja, men jag lägger mig inte i. Min far blev hotad av några som visste att det var tornväktaren som angivit dem. Far berättade också att det spökade. När han glömde bort tiden var det någon som knackade på dörren. Jag kan inte säga om det har hänt eller inte. Själv var jag jätterädd i början – jag var mörkrädd som liten. Nu är jag inte det alls. Det konstigaste jag upplevt var en gång när jag ramlade nedför trapporna. Det var som om det stod någon och tog emot mig. Jag hade en väska i handen, och den kom på något sätt bakom ryggen och dämpade mitt fall. Annars hade jag inte levt i dag.

Har det aldrig diskuterats om tornväktaren spelat ut sin roll?

– Nej, de vill inte höra talas om det. Tornväktaren har funnits i Ystad sedan 1748, och även om det finns andra tornväktare i Europa så blåser de inte lika ofta. På somrarna guidar jag i kyrkan och visar mig på stan. I augusti blåste jag in handbollsspelarna som kom hem från OS. Tornväktaren ska vara med överallt. När »Mat-Tina« spelade in program här, bjöd hon mig och min hustru på en trerätters i tornet. Och när Wallanderfilmerna spelades in i Ystad var alla kändisar och hälsade på.

Har du någonsin missat att blåsa?

– En gång. Då blev det ett himla liv. Den gamle ägaren av Hotel Continental hade ett gäng hos sig – Sten Broman med flera – som satt och groggade. Han tog upp dem på balkongen och sade: »Nu ska jag visa vad vi har här i Ystad!« Klockan blev ett, men det hände ingenting. Då ringde han och sade: »Vad i helvete sysslar du med?« Det slutade med att vi blev de bästa vänner. Efter det lovade jag att aldrig somna igen. Jag har hållit på i 44 år nu och kommer att fortsätta så länge jag orkar gå uppför trapporna. Men jag jobbar stenhårt med pågen. Han är pappaledig just nu men har provat på under några år ihop med mig, och jag hoppas så klart att han ska vilja ta över.