Samlare. Genom åren har Rolf Classon ritats som apa, gris, hund, scout, slav, stamhövding, rymdnapoelon… »Men de riktiga nidgrejerna har aldrig publicerats. De finns på andra ställen – bland annat hemma på min vägg.«

Rolf Classon om att bli smädad

Som grundare av tidningen Galago och förlaget Kartago är Rolf Classon den svenska seriekonstens gudfader. Det har även gjort honom till »Sveriges mest förevigade redaktör« – på gott och ont.

Vem var först med att rita in dig i sina serier?

– I en bok som heter Gas av Joakim Pirinen har jag enorma underarmar, sitter och dricker en jätteöl och säger »hö, hö, hö«. Den är från 1987 och då var det roligt att få vara med i en serie. Det var inte så vanligt, särskilt om man bara var redaktör. De flesta tecknare ritar folk som djur, eftersom det är lättare än människor, men Pirinens karaktärer är ganska människoliknande. Jag är ganska bullrig och tar en del plats, så det passar tydligen bra att rita mig som gorilla, vilket jag senare blev i Martin Kellermans serier.

I en färsk Rocky-strip drar karaktären Mange en skröna om hur du alltid åt upp hans mat när han jobbade på Galago. »Han har inga spärrar för ditt och mitt, han bara slet upp kylen som om han var hemma!«

Annons

– Vi hade en massa datorspelstidningar och serietidningar på den tiden, och där jobbade ett gäng yngre grabbar, bland annat Martin. Jag var 20 år äldre. Minst. De hade mat med sig, men det hade aldrig jag. Jag bara öppnade kylen och ibland rök det med någonting. Så det stämmer ganska bra det där. De fick gömma sin mat.

I en strip av Sara Olausson är du ritad med krona och något slags tryne, under texten: »Du kallade mig för Ulla och idiot.«

– Jag fick den på min femtioårsdag och tänkte: »Det där har jag väl aldrig sagt?« Men många av våra tecknare har börjat här som praktikanter, och där har jag nog sagt fel namn ibland. De var så många ett tag att jag kallade alla för Ulla. Det var nog lite taskigt.

Du lämnade Galago 2004 och startade Kartago, som först såldes till Schibsted och sedan till Bonniers. Det är inga ur det gamla gardet som har ritat dig som sellout?

– Jag har inte sett det själv, men det finns något fanzine där jag häcklades för att jag körde runt i en Merca. Det var en veteranbil från 60-talet som jag fick billigt, men den var guldig och hade vitklädda säten. Det tyckte de var för mycket.

Är det svårt att vara serieförläggare?

– Min uppgift är att se till att många av serietecknarna överlever. Samtidigt handlar relationen om pengar, och då kan det ibland bli svårt att ha en vänskap i grunden. Jag har faktiskt försökt att inte bli för god vän med tecknarna, eftersom det kan bli komplicerat. Det blir som skilsmässor ibland.

Har det påverkat teckningarna av dig?

– Pirinen har faktiskt ritat mig som nassesvin och sådant, och det är ju inte så roligt. Han gjorde sådär med vänner också, och sin förra fru. Det gör inte saken bättre, men jag tror att han vill ha sina demoner ifred.

Är det någon som har gått för långt när de avbildat dig?

– Ska jag vara ärlig så känns det aldrig som om jag har blivit förolämpad på riktigt. Man är van vid att tecknat ska vara gulligt, och då blir det lätt provocerande när det inte är det. Man kan skruva på detaljerna när man ritar, jag porträtteras ofta med enorm överläpp. Sara Olaussonporträttet till exempel, det är ju bara läpp. Först tänkte jag: »Vilket jävla nidporträtt«, men jag menar… det går snabbt över. Och sedan blir det roligt.

Det känns ändå som att det ligger en hel del kärlek i botten av alla smädelser.

– På min 60-årsdag lyckades Martin Kellerman få in en serie i DN där han och jag pratar om åldrande. När jag kom tillbaka från lunchen fick jag boken Roffe, som min kollega Thomas påstår att han ägnat ett år åt att sätta ihop. 58 bidragsgivare hade ritat eller skrivit om mig. Alla som var med i boken hade samlats på kontoret. Jag blev helt mållös, så rörd var jag.