»Så här får det inte gå till!«

Att rota i vårdnadstvister, vilken stinkbomb.

– När jag tidigare jobbade på Uppdrag Granskning handlade nog vartannat mejl i tipslådan om en vårdnadstvist. De rymmer smutsiga anklagelser, är hopplösa att reda ut och dessutom privata – det finns inget allmänintresse. Men det här var något annat. Mamman hade försvunnit med barnet och fått hjälp av organisationen Bry. Enligt dem berodde situationen på grova tjänstefel som gjort att pojken tvingats leva med en pappa som misshandlade och förgrep sig på honom. I bakhuvudet hade jag ett drygt tio år gammalt fall: i Tranås dömdes några på en kvinnojour för att i sex år ha hjälpt en kvinna att gömma sig med barnen, trots att pappan tilldömts vårdnaden. Det ledde till en principiell diskussion om skyldigheten att kontrollera om anklagelser stämmer.

Så du tog reda på fakta.

– Ärendet hade utretts och utretts och det fanns absolut ingenting som tydde på annat än att pojken haft det bra med sin pappa. Ofta när man går in i en research finns ett antingen eller: stämmer tipset har man ett program, annars inte. Här fanns en berättelse oavsett, för om uppgifterna var osanna fanns en organisation som vecka efter vecka spred falsarier. Bry hade engagerade följare som delade vad de publicerade och swishade pengar. De nådde 250 000 läsare i veckan – mer än vad stora regionala tidningar gör på webben. Samtidigt som de inte levde efter någon … sanningsskyldighet. Jag tänkte att det här kunde illustrera hur människor som vill väl, och är engagerade, reagerar på budskap. Det blir lätt att man bara dras med.