Juridik. I några fall i ­Trolljägarna lämnar ­Aschberg över skadeståndskrav för offrens räkning. Med­arbetare på den ideella ­organisationen Juridik­institutet hjälper sedan till att driva fallen.

Troll–lo–lol

I sitt nya program Trolljägarna konfronterar och demaskerar Robert Aschberg »fega kräk« som anonymt sprider hat på internet. Filter frågade vad han hoppas uppnå med det.

Helvetet är andra människor med en internetuppkoppling. Fråga bara den walesiska fembarnsmamman Kaitlin Jackson. När hon som 43-åring fick ett missfall gick hon med i en stödgrupp på Facebook kallad Angel Mums, där kvinnor som varit med om samma sak kunde ventilera sina erfarenheter och ge varandra stöd. Kort därefter infiltrerades gruppen av anonyma användare som överöste den med skämt om döda barn och bilder på aborterade foster.

Jackson, som blev »chockad av att sådant beteende ens exi­sterade«, undersökte genast sina barns Facebook- och Twitter-konton och insåg att en av hennes döttrar dagligen utsattes för grova kränkningar.

Hon sparade alla meddelanden, mejlade personerna som skickat dem och hotade med att gå till polisen. »De slutade omedelbart«, berättade Jackson nyligen i en intervju i den brittiska tabloiden The Mirror, och tillade att hon sedan den dagen ägnar sina kvällar åt att leta upp, rapportera och sätta dit nätmobbare.

Annons

När artikeln publicerades hade hon lagt över 6 000 timmar på sitt värv och sett till att fler än 500 användare stängts av från Facebook, Twitter och andra sociala medier.

Snart nådde artikeln »Mom Turns Troll-Hunter« det ökänt nihilistiska forumet 4chans ännu mer nihilistiska underavdelning /b/. Användarna bestämde sig snabbt för att Jackson behövde »smaka på sin egen medicin«. De spred inte bara hennes adress, hemnummer, jobbnummer och mejl, utan även samma uppgifter till hennes barn och barnbarn. De hackade hennes mejl, tapetserade hennes Facebooksida med obsceni­teter och beställde hem mängder av mat från de tolv restau­rangerna närmast hennes bostad. Inom kort lade någon även upp en bild av Jackson på den populära köp- och säljsajten Craigslist med rubriken: »Looking for a quick fuck.« »Mina barn är borta över dagen och jag är drypande våt. Min svaghet är speciella män. Skicka bara ett meddelande så får du min adress. Kom hit med din bultande kuk.«

Jägaren förvandlades till ville­bråd.

 

Liknande hämndfantasier har florerat på den svenskspråkiga delen av internet ända sedan Robert Aschberg för ett drygt år sedan utlovade 10 000 kronor till den som kunde ge honom vattentäta uppgifter om individer som ägnar sig åt att hota och kränka andra på internet. En Flashback-tråd om »Juden« Aschberg fylldes snabbt med förhoppningar om att han skulle bli ruinerad eller skjuten, och när pressmeddelandet för programmet Troll­jägarna släpptes i december 2013 tog diskussionen ny fart. Detta berodde inte minst på att det nya formatet illustrerades med en bild där Aschberg log pillemariskt in i kameran med ett basebollträ vilande över axeln.

Bilden kom dock från ett fem år gammalt program på Kanal 8 där Lars Adaktusson och Robert Aschberg delade på programledar­ansvaret och Aschberg skulle spela rollen som »busen«.

– Sedan var det någon på marknads­avdelningen som skickade med bilden till det här programmet, där vi inte alls hotar folk, säger Aschberg. Men det var ju julafton för dem på Flashback.

Bilden togs bort. När diskussionen fortsatte handlade den om lingvistik. Den ursprungliga definitionen av ett nättroll syftar på någon som skriver på diskussionsforum i syfte att provocera fram bråk och meningslösa ­debatter.

– Jag tycker att det är ett kul namn bara, säger Aschberg. Du vet historien om trollen – när solen skiner på dem så spricker de. Sedan tror ju alla som kan skriva någon jävla förkortning på Twitter att de är experter på cyberspace, så jag har fått höra att troll egentligen är fel beteckning på dem jag är ute efter.

Den sortens »troll« Robert Aschberg söker är av en annan kaliber. När erbjudandet om 10 000 i belöning inte gav några resultat anställde Aschberg istället ett antal »dataungdomar« som hjälp.

– Vi har använt Efterlyst, vi har hittat fall i lokaltidningar och så har vi fiskat på nätet, kollat forum … Ibland har vi fått lägga pussel. De här människorna använder pseudonymer, men ofta har de ett sjukligt behov av att ge uttryck för sina åsikter. De kan skriva uppemot 10 000 kommentarer, så till slut lämnar de spår.

Det färdiga formatet består av sex program med omkring tre fall i varje. Enligt Aschberg är resultatet »spridda skurar«.

– Alltifrån högerextremistiska losers till rättshaverister och feministiska förlöpningar. En av dem vi hänger ut kallar sig Corruptio, och han står nästan i särklass. Han ger sig främst på poliser, åklagare och politiker, och blandar fakta med osanning för att sprida desinformation. Det grövsta är att han även lägger ut adresser och uppgifter till de här personernas anhöriga, bara för att skada folk och skapa oro.

»Det är svårare att rent fysiskt skicka avklippta naglar, könshår, hagel­patroner och ­avföring via nätet.«

Hur såg er konfrontation ut?

Annons

– Jag knackade på och såg ett förskräckt ansikte bakom en ­gardin. Sedan försvann han. De allra flesta har tyckt att det har varit obehagligt att ställas till svars för vad de har skrivit. Andra har varit mer tjockskalliga: »Är hon en fitta ska jag väl få skriva att hon är en fitta?«

Det finns en bild av nättroll som ensamma, sorgliga typer utan socialt liv. Stämmer den?

– Min erfarenhet är att den bilden inte är helt entydig. Många av dem är människor som inte begriper att samma regler som gäller i ett fysiskt rum också gäller på internet. Och det beror på att de är dumma i huvudet, om jag ska uttrycka mig enkelt.

Om du ska uttrycka dig lite mer raffinerat?

– Då beror det på en distans­effekt av samma karaktär som den Peter Englund har beskrivit i en essä i Tystnadens historia, som handlar om handeldvapnets betydelse för krigföringen. När man skulle hugga folk i huvudet med en yxa på slagfältet så var det lite jobbigt. Men att skjuta någon på 50 meters håll förtog delar av den känslan. Det blev mycket enklare att döda.

 

Robert Aschberg må vara först med att ägna en hel programserie åt att gräva upp nätets bakgård, men han är knappast den förste att beröra ämnet. I fjol sände Uppdrag granskning två uppmärk­sammade program om näthat specifikt riktat mot kvinnor; i det fallet offentliga personer som hörts i jämställdhets- och inte­grations­debatten.

– Uppdrag granskning gjorde ett bra program, säger Aschberg, men de som är värst drabbade tror jag är unga tjejer i skolor – de som mobbas och kallas horor men som inte har någon plattform att uttrycka sig på och som inte har det stöd kvinnor i medie­branschen har. Vi har ett fall i programmet som handlar om en 14-årig tjej som försökte ta livet av sig på grund av förföljelse. Lyckligt­vis blev det inte så. Men det finns flera fall där det har slutat sämre.

I höstas, medan Aschberg fortfarande samlade material till Trolljägarna, hängde ­Expressen och föreningen Research­gruppen ut en mängd politiker som under pseudonym spred rasistiska och hatiska åsikter på högerextrema sajter som ­Realisten och Avpixlat. Störst uppståndelse – och störst debatt – väckte tidningen andra dagen, då de namngav en mängd icke-­offentliga människor utan koppling till vare sig politik- eller maktsfären.

Kritikerna talade om åsikts­registrering och det problematiska med att använda medierna som offentlig skampåle. Aschberg beskriver båda reportagen som »lysande«. Han har redan hört liknande invändningar mot Trolljägarna.

– De har kommit från män­niskor som vill ha kvar sina hemliga rum och sin anonymitet. Sedan finns det ju ultraliberaler också, som menar att allt på nätet ska vara fritt. De har trott att jag har varit ute efter ny lagstiftning, men det skulle aldrig falla mig in.

Kan du ändå förstå tanken om att det kan vara nyttigt för ett samhälle med hemliga rum?

– Jo, absolut. Det räcker att titta på hur mycket sådant har betytt i diktaturer. Men alltså, det är inte åsikter jag far efter. Folk får vara rasister om de vill, sådant som finns inne i deras huvuden kan jag inte göra något åt. Men när de går på andra, hotar, kränker, för­nedrar … Då tycker jag att man ska ge dem den offentlighet de söker, men utan anonymitetens skydd.

Har du själv varit utsatt för nättroll?

– Massor. Hela tiden. Jag tar det som en fjäder i hatten, men det säger jag inte för att verka stöddig eller förringa dem som tar åt sig. Jag har det ju väl förspänt här i livet. För dem som saknar en plattform där de kan slå tillbaka kan sådant här vara ett rent helvete.

Annons

Du rörde upp känslor långt innan internet fanns. Vad har förändrats sedan dess?

– Det är svårare att rent fysiskt skicka avklippta naglar, könshår, hagelpatroner och avföring via nätet. Det var längesedan jag fick något sådant, för folk orkar inte gå till brevlådan längre. De är för lata och sätter sig framför tangent­bordet istället. I gengäld ökar volymen.

Vad tror du händer med en sådan som Corruptio efter att det här programmet har sänts?

– Han kommer antagligen att starta en ny blogg och fortsätta gå på bidrag för att kunna sprida sin dynga. Vi är ingen ordningspolis eller myndighet, och de få fall vi tar upp är bara en droppe i havet. Syftet är inte att korrigera folk. Syftet är att skapa opinion.