Hur verklighetstrogen tycker du att Tunna blå linjen är?
– Många studenter på utbildningen ställde just den frågan: Är detta en realistisk skildring? Är det så det går till? Den visar förstås inte allt men ändå betydligt mer av polisers vardag än vad andra filmer och serier gjort, och ger en bredare bild av yrket. Som de dilemman man kan ställas inför och de ambitioner som enskilda poliser har.
Kan man se att de nya studenternas föreställningar påverkats av hur polisen skildras på TV?
– Skillnaden mellan hur ett yrke utövas i verkligheten och hur det skildras på film eller beskrivs i medierna är en utmaning som många utbildningar kämpar med. En del idéer som studenterna har med sig är korrekta. De har bilden av att man i polisyrket får hjälpa människor – och jag skulle säga att just det driver de allra flesta. Men man har inte hela bilden av vad man förväntas göra i sin yrkesroll, hur organisationen ser ut och vilka krav som ställs på en enskild polis. Utifrån hur yrket skildras kan man tro att det är väldigt praktiskt, men det består av betydligt mer juridik och dokumentation än man kan tro. När du ser en polis göra ett ingripande på TV ser du inte all kunskap som krävs för att polisen ska göra det på ett säkert, etiskt, taktiskt och juridiskt hållbart sätt.
Skulle ni kunna använda fiktiva berättelser om polisen som en del av utbildningen?
– Vi har ett spår där studenterna ska ägna sig åt maktanalys och där de, parallellt med forskning om ämnet, får läsa valfri bok av Sjöwall Wahlöö. Det är en etablerad serie som alla har en relation till, med väldigt tydliga karaktärer. Vi pratar om poliser som autonoma eller legalistiska – ungefär självständiga eller regeltrogna – och utifrån karaktärerna kan studenterna diskutera hur de själva vill vara som poliser.
Många poliser inom populärkulturen är just självständiga och garvade utredare som mest verkar gå på sin egen magkänsla.
– Det syns sällan att de har en utbildning, absolut. Yrkeserfarenheten som kommer med åren är oerhört viktig, men man får inte tro att yrket bara handlar om det. Polisens arbete måste bygga på belagd kunskap om vad som faktiskt fungerar.
Det är också rätt stor skillnad på fiktionens och verklighetens uppklarningsprocent …
– Ja, alla mord klaras upp på TV, men gör det inte i verkligheten. I filmer jobbar alltid en hängiven utredare med ett enda case, medan man egentligen jobbar med många parallella ärenden. På film är allt möjligt – där kan man hitta ett DNA-spår och få svar på alla prover direkt, när det i verkligheten tar många veckor. Man ser inte det där vardagliga harvandet, all väntan och hur beroende man är av många olika instanser och människor.
Hur skulle Tunna blå linjen kunna användas i utbildningen?
– Vi har inte använt serien på ett strukturerat sätt ännu, men det finns teman i serien som man skulle kunna bygga en hel kurs kring, som segregation eller polisblicken – mot vem du ingriper som polis och varför. Det finns också enklare scener, som hur de i serien ger ett dödsbud, vilket skulle kunna användas för att förbereda aspiranten på sin egen och andras reaktioner. Eller scenen där Magnus och Sara är ute på ett uppdrag och Sara behöver byta mensskydd men inte hittar någon toalett. Det är inte ofta man har tillgång till en toalett som polis, men den sortens situation pratar vi sällan om. Vi kan inte beskriva alla delar av yrket teoretiskt, så där kan populärkulturen vara med och komplettera och bredda bilden. Den norske polisforskaren Ivar Fahsing har sagt: »Tänk om den allra skarpaste utredaren är rullstolsburen?« Vilket är precis vad utredaren i Anne Holts deckarböcker är. I bästa fall kan fiktionen till och med bidra till att ändra uppfattningen om vem som kan vara polis.