»Verkligen schyst att vi blivit myndiga«

Efter att ha lajvat emigrantkvinnor konstaterar Karin »Kakan« Hermansson att 1800-talet fortfarande är högst närvarande.

Berätta om Bye bye Sverige, som du är aktuell med.

– Det är ett undervisande program om en del av Sveriges historia som är väldigt aktuell: emigrationen. Jag spelar en massa olika kvinnliga karaktärer, bland annat en parodi på Kristina från Duvemåla, en ganska tidstypisk kvinna under andra halvan av 1800-talet. Hon tar hand om hushållet, kardar ull och tvättar tarmar som hon gör korv med. Jag spelar också emigrantagenten Katarina, en mer självständig kvinna som värvar folk till Amerikabåtarna.

Ser du likheter mellan 1800-talets kvinnoroll och dagens?

– Jag är lesbisk – jag har ingen man att förhålla mig till i hemmet och det påverkar min könsroll. Men jag ser likheter hos mina heterosexuella väninnor. Vi kvinnor är uppfostrade att ta socialt ansvar, oavsett om man ska planera en middag 2017 eller styra upp en grannfika 1850. Jag ser också likheter i att konsthantverk med textil har så himla låg status, eftersom det i alla tider utförts av kvinnor i hemmet. När jag gick på Konstfack var det enormt tydligt: textilutbildningen går inte att jämföra med fri konst, som har väldigt hög status. Det märks också i mitt hudvårdsintresse, som är förknippat med femininitet.

Hur då?

– När jag säger att jag jobbar med hudvård får jag inte en neutral reaktion, som om det vore handboll eller att brygga öl. Det kommer alltid en åsikt och en bedömning, och det värderas inte lika högt. Jag blev intresserad av det för att jag fick dålig hy. Den 22-åriga punkaren Kakan hade förkastat det, för jag förkastade femininitet. Huruvida hudvård är feministiskt eller inte ska jag inte behöva försvara, men eftersom det mest är tjejer som läser min blogg tänker jag hur som helst att den blir ett separatistiskt rum. Sådana hade också 1850-talets kvinnor, när de träffades på syjuntor. De reduceras ofta till rum för skvaller, men egentligen är de livsnödvändiga andrum från patriarkatet, där kvinnor kan dela med sig av sina tankar utan att bli dömda.

Många skulle annars hävda att det inte går att jämföra 1800-talets kvinnoroll med dagens – vi får bli myndiga, rösta och i teorin bli ihop med vem vi vill …

– Ja, det är ju verkligen schyst att vi blivit myndiga. Det är bara naivt att tro att det inte går att jämföra. Pratar man om vita heterosexuella kvinnor så har vi kommit långt, men kvinnor tjänar fortfarande mindre, bara en bråkdel av alla våldtäkter anmäls och vi förtrycks utöver det av homofobi och rasism. Som lesbisk är jag aldrig normen. Varje gång jag säger att jag har en flickvän håller jag andan lite och väntar på reaktionen.

Du har varit inne på kvinnohistoria tidigare. I din självbiografi ägnar du tre kapitel åt dina förmödrar.

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av min familjs historia. Min mamma har jobbat som undersköterska på Lunds lasarett i 40 år. Jag har med mig hennes berättelser om läkare som inte hälsar på henne och medvetenheten om hennes låga status i samhället. Min mormor och morfar, som jag avgudade, bodde 40 mil bort under min uppväxt. De var arbetare och väldigt radikala. Jag läste min 15 år gamla dagbok häromdagen där jag skrivit: »Jag är så trött, men jag ska inte klaga för morfar blev dräng när han var tolv.« Det och att vi pratat så himla mycket politik hemma har gjort mig tacksam över det jag har.

Hur ser du på ditt eget bidrag till kvinnohistorien?

Bye bye Sverige är ett välbehövligt bidrag, eftersom det inte bara berättar om mannens emigration. Men överlag tänker jag att jag bidrar som en medial person. Jag är en av extremt få lesbiska personer som syns i TV, och tänker att när barn och ungdomar hör att jag är feminist och har en flickvän så kan det bidra till förändring. En person kom fram till mig för några år sedan och berättade att hennes lillasyster kom ut hemma vid matbordet genom att säga att hon »är som Kakan«. Det var så fint att jag höll på att dö.