Ängslig. »Folk i min närhet har sagt: ›Veronica, folk har fattat att du gör saker själv. Det är ingen som tror att du är en produkt.‹ Men jag är ändå lite orolig över att folk ska tro det.«

Veronica Maggio om att fly

Med fyra album har hon erövrat positionen som en av ­Sveriges största artister. Så varför har hon lämnat alla sina ­samarbetspartners bakom sig?

Du skulle egent­ligen ha gjort ditt nya album med ­Christian Walz, som också producerade Satan i gatan. Vad var det som hände?

– Efter att första singeln Jag kommer släpptes började jag spela live direkt. Jag hade fått barn bara några månader tidigare. Så när skivan var klar hann jag och Christian knappt ses. Allt höll på att haverera: jag hade inte tid för mina vänner, jag lovade saker jag inte höll. Jag var bitter på allt och alla. Ingen tyckte att jag gjorde det jag skulle, och ändå tyckte jag att jag använde 110 procent av min mänskliga förmåga. Jag försökte kräva av mig själv att jag skulle klara allting: vara en bra mamma, vara bra live, vara bra i mitt för­hållande, vara en bra kompis, vara en bra dotter. Samtidigt var jag väldigt fixerad vid att jag inte fick bli förändrad bara för att det gick så bra med albumet – att det var larvigt och fult. Jag kommer ihåg att jag mot slutet tänkte att jag skulle ta en paus i tio år, för att jag var så trött och utbränd. Istället tog jag en tvåveckorssemester, gav mig själv en örfil och sa: »Nu ska du in i studion igen!«

Så du och Christian åkte till New York.

Annons

– Vi hade hyrt en studio mitt på Manhattan där vi tänkte skapa dygnet runt. Men vi använde den bara två gånger under den dryga vecka vi var där. Jag kände mig mindre och mindre sugen på att fortsätta. Christian var redo för det långt tidigare än vad jag var. Han hade redan börjat skriva musik, och till och med gjort små textidéer på svenska, vilket han inte gjorde på förra skivan. Han trodde att han hade kommit in i mitt huvud och visste vad jag ville göra. Men jag kände att han föregick mig, och det var tydligen inte så populärt i min värld just då. Jag var ganska oskön och otrevlig. Jag hann inte komma fram till vad jag ville göra med nästa skiva, eftersom han redan hade börjat planera. Det var bara för att vara snäll och effektiv, och för att han var peppad. Men eftersom jag redan hade erfarenheter av att vara styrd från min debutskiva, då jag var väldigt producerad och varje dag försökte göra som jag blev tillsagd, kändes det som: »Okej, ska det här börja om nu?«

Hur tog det slut till sist med Christian Walz?

– Vi skrev faktiskt en låt som är med på den nya skivan, och en som blev ett bonusspår. Men jag kunde inte vara ärlig mot honom, för jag visste att det skulle såra honom, samtidigt som jag visste att jag gjorde det värre genom att låta honom jobba i onödan. Jag sa inte åt honom att jobba, men inte att inte jobba heller. Det var som att göra slut på högstadiet, när man bara låter det rinna ut i sanden. Väldigt omoget. Christian fortsatte säga till folk att han skulle göra en skiva med mig, fastän han nog visste. När det väl kom fram bagatelliserade jag hela grejen.

Istället blev det Salem Al Fakir. Varför då?

– Vi hade ingen historia att förhålla oss till alls. Det är det jag inte klarar av, när det finns för mycket historia och jag har för mycket att leva upp till. När de två sakerna ställs mot varandra: historia och saker att reda ut, eller ett nytt vitt papper, väljer jag alltid det vita pappret.

Är inte det fegt?

– Det är fegt och modigt på samma gång. Å ena sidan vet jag inte alls vad jag ger mig in i när jag väljer det vita pappret – men jag vågar göra det. Jag tycker det är kul att ta mig an något nytt, det är det jag drivs av. Men när relationer havererar får jag panik. Det är då jag rymmer, och det är fegt.

Vad beror det på?

– Jag har något flyktmönster i mig, från början. Som när jag hoppade av gymnasiet och flyttade från Uppsala när jag var 17. Det kanske man kan avskriva som ungdomstrams, men jag redde inte ut roten till problemet. Jag har haft en skakig relation till min pappa, och min lösning på det var att byta efternamn, att inte ha någon kontakt med honom. Det var också ett tydligt sätt att inte reda ut något: »Nu byter jag efternamn, nu är jag någon annan.« Jag har alltid haft en tendens att fly. Jag har blivit bättre på att inte göra det på senare år, men …

Inte i alla lägen, uppenbarligen?

– Nej, men med Salem, Magnus Lidehäll och ­Vincent Pontare, som jag har jobbat med nu, kan jag inte tänka mig att det kommer att bli samma sak igen. Nu håller jag på att sluta fred med Christian, och det känns som att jag har börjat ­förstå. Ju yngre man är, desto större tror man att världen är. Att om jag springer 200 meter till så kommer de aldrig att hitta mig. När jag flyttade till Stockholm trodde jag att jag kunde bete mig hur som helst, för det var så anonymt och stort, men man inser när man blir äldre att man inte kan springa någonstans. Det finns farozoner överallt till slut, om man lever så. Nu skjuter jag inte ångesten framför mig på samma sätt. Det har nog med föräldraskap att göra: jag har insett att jag inte kan sticka ifrån det. Och eftersom jag inte får gå någonstans och börja om, då måste jag försöka börja om där jag är. Då tvingar man sig själv att knyta ihop alla lösa trådar istället för att fly.

Spänning. »Det är alltid roligare när jag jobbar med någon som är lik mig, som är en frontfigur. Jag tror att jag dras till någon sorts drama.«

På pappret ser din karriär ­ganska strategisk ut. Du genomled den första skivan för att komma fram och sedan har du jobbat dig upp till allt större artister och producenter. Ligger det någon sanning i det?

– Alltså, fan, det känns rätt skönt att kunna säga att det handlat så mycket mer om känslan med personen än något annat. Jag har testat att jobba med Björn Yttling och Patrik Berger. På någon sorts världsranking smäller de högre än dem jag jobbat med. Det var trevligt, men vi kom inte vidare, och då fortsätter jag inte på det spåret. Det handlar mycket mer om i vilket läger jag kan vara mest kreativ och komma närmast mitt slutmål. Det är dit jag går.

Ändå är det fyra skivor och fyra låtskrivarpartners.

– Jag är Sveriges mest otrogna artist. När jag behöver lämna över mina idéer till någon, och den personen inte är mottaglig, måste jag gå till någon annan. Det behovet känns just då större än någonting annat. Jag har något glapp i ­Maslows behovstrappa, tror jag. Vissa grejer kommer i fel ordning: jag måste uppfylla det kreativa behovet först, och därefter vårdar jag mina relationer, fastän det borde vara tvärtom. Jag har också insett att jag tycker det är skitsvårt att göra saker när det förväntas av mig. Då vill jag göra tvärtom. Det präglar hela min personlighet på en löjlig nivå. Jag vill inte göra samma sorts skiva två gånger. Jag misslyckas hellre med något som är annorlunda än att göra om samma sak.

Annons

Är det hela anledningen?

– Jag tror att jag har blivit alltför förknippad med dem jag jobbat med, eftersom alla har varit ­artister. Det är ingen människa som tänker på att jag gjorde min debutskiva Vatten och bröd med Stefan Gräslund, för ingen visste vem han var. Men när jag gjorde skivor med Oskar Linnros och Christian Walz fick de mer uppmärksamhet. Då kunde jag känna: »Varför ska jag alltid prata om mina producenter?« Det var alltid tjat om hur han eller han var. Det är bara män, män, män. Det är också lite tjatigt. Jag tänkte att alla andra får härja fritt, de sätter bara sitt namn på musiken och drar. Men jag var hela tiden tvungen att kolla med den jag jobbat med: »Kan jag säga så här i intervjun, vad tycker du?«

Salem Al Fakir är också artist. Riskerar samma sak att upprepas efter den här skivan?

– Det är inte så att jag släpat mig från tragedi till tragedi, det har varit fantastiskt på många sätt. När jag tänker på de skivor jag gjort så minns jag nästan bara roliga stunder i studion. Jag har också lärt mig något av alla de här projekten. Jag tror att girigheten som uppstod i mig efter första ­skivan med Stefan – »jag vill också, jag kan också« – den har sakta men säkert försvunnit. Jag kommer alltid att ha något att bevisa rent musikaliskt, men jag är inte längre rädd för att ingen ska veta att jag åstadkommit något. Det gjorde det senaste samarbetet mycket trevligare. Alla förutsätter att alla kommer att gå vidare och det är nog den inställningen som gör att det skulle kännas enkelt att jobba ihop igen. Jag har bevisat att jag inte bara är en produkt, att jag är värd att få hålla på med det här.