»Vi blev tårögda, för det var så vackert«

När började du intressera dig för djur?

– Jag brukade släpa hem skadade djur och fåglar redan som barn och har säkert 20 stycken begravda i min pappas trädgård. En gång hade min brors undulat dött och låg i soptunnan när jag kom hem från skolan. Jag gav den hjärt- och lungräddning, den piggnade till och levde i flera år efter det. När jag var runt sju fick jag och min kompis höra att fiskmåsbeståndet skulle skjutas av i närheten. Mitt i natten tog vi hans pappas motorbåt, åkte till Saltholmen med några kartonger och samlade ihop så många ungar vi kunde. Vi behöll en var och delade ut resten till kompisar. De flesta klarade sig, men min dog.

Hur gick du från att rädda djur till att arbeta med döda djur?

– Jag har en slingrig yrkeskarriä­r. Jag började som tandtekniker, tröttnade på det och gick på konstskolor, men ville åt det naturvetenskapliga hållet och läste in matte och kemi. Efter en utbildning till geologisk konservator doktorerade jag i bevaringsprocesser. Om somrarna jobbade jag extra på museet och en dag sökte jag en ledig konservatorstjänst.