NEDTONAD. Claes Elfsberg fungerar som intervjuare och berättare i Köttberget checkar ut. I övrigt håller han sig i bakgrunden. »Jag är ju fostrad i en tid då man inte skulle göra sig så bred i TV.«

»Vi checkar inte ut«

40-talisten Claes Elfsberg har gjort en TV-serie om sin egen generation: Köttberget checkar ut. Men stämmer det verkligen?

Varför ville du göra de här programmen?

– För två år sedan fick jag beskedet att min anställning ovillkorligen kommer att upphöra när jag fyller 67. Jag frågade om det var möjligt att göra ett undantag, så gör man på TV-bolag i andra länder, men nej. Det var definitivt. Jag blev faktiskt ganska deppig av det där, och en kväll när jag satt i soffan med ett glas whisky ­började jag tänka på att det borde finnas folk som känner som jag. Som har ett helt yrkesliv bakom sig och möts av beskedet att de inte behövs längre. Och som då kanske är beredda att samman­fatta vad som har hänt med ­Sverige under deras tid.

Kläckte du programmets titel också?

Annons

– Ja. Men det var mest för att sälja in serien till cheferna på SVT. I efterhand har jag invänt att en sådan här programserie kanske ska heta något som folk är villiga att förknippas med. Men jag lät mig övertalas.

Vad tycker du själv om beskrivningen av er 40-talister som ett köttberg?

– Det är bara fånigt. Det var en före detta finansminister som använde den beskrivningen för att visa att det finns många svenskar som kommer att behöva tas om hand, som kommer att kosta pengar. Man kan tycka vad man vill om det. Bland annat att det är dumt att tvinga ut folk i sysslolöshet genom tvångspensionering om de vill fortsätta jobba och ta hand om sig själva.

Till ditt program har du intervjuat Carl Bildt, Amelia Adamo, Antonia Ax:son Johnson och ytterligare nio personer av samma kaliber. Det känns inte direkt som om någon av dem ­tänker sluta arbeta?

– Det var ju arbetshypotesen, att här har vi en hel generation som checkar ut. Men arbetshypotesen kom på skam. Vi checkar inte ut.

Det är ju också den vanligaste kritiken mot er generation: att ni är »jätteproppen Orvar« som vägrar flytta på sig så att andra generationer också kan få ett jobb.

– Det där är en myt. Inte att vi försöker hänga oss kvar – det är sant – men att det bara skulle ­finnas ett visst antal arbetstill­fällen, och att så länge de är upptagna så blir det inga jobb till ungdomar. Det kan vara så i enskilda fall, men i det stora hela hänger ekonomin inte ihop på det sättet. Ju fler som arbetar, desto fler nya jobb skapas. En växande ekonomi skapar fler arbetstillfällen.

Att vilja fortsätta arbeta efter 65, är det något som utmärker just din generation?

– Det utmärkande är i sådana fall hälsotillståndet. Trots att vi är friskare och lever mycket längre är pensionsåldern fortfarande ungefär samma. Sedan ska man naturligtvis ha respekt för män­niskor som har slitit hårt inom till exempel vården och bygg­sektorn – de vill kanske rentav gå i pension tidigare. Men det finns många som jag, som suttit bakom ett skrivbord i hela sitt liv, som fanimej inte är färdigarbetade. Problemet är att vi har en lagstiftning som sätter stopp vid 67. Låt folk bestämma själva.

Vad händer när du fyller 67 i november?

– Jag tjatar på mina chefer om att jag vill fortsätta jobba och jag upplever att de lyssnar på mig. Dessutom har jag, för att vara säker på att få jobba vidare, på SVT eller någon annanstans, startat ett litet bolag. Det är inget jag har bett om, utan jag har tvingats in i sådana omständigheter.

Är du inte sugen på att börja spela golf istället?

– Nä. Och det är både för min egen skull och på grund av min familjesituation. Min fru är tio år yngre, och hon tänker inte sluta arbeta. Ska jag sitta i tio år och vänta på att hon kommer hem från jobbet? Och inte ha något att bidra med i diskussionen över middagen? Det är otänkbart för mig.

Annons