»Vi ringde till ­polisen och ­anmälde oss själva«

Martin Smedjeback är kriminell – och stolt över det.

Nu avtjänar du ett månadslångt fängelsestraff. Vad har du gjort?

– Tillsammans med fyra vänner åkte jag till en äggfabrik i Närke. Dörren var olåst. Vi kunde bara promenera in och ta med oss några få av de 110 000 hönor som fanns där, och lämnade kakor och ett brev till bonden. Jag håller på med civil olydnad och i konceptet ingår det att man är öppen med vem man är, därför undertecknade vi med våra namn. Sedan ringde vi till polisen och anmälde oss själva. Hönorna fick ett nytt hem på landet där de får leva hela sina liv.

Vad säger de andra intagna om att du ­sitter inne för stöld av åtta hönor?

Annons

– Det kan vara känsligt att fråga: »Vad sitter du för?« Därför gör jag helst inte det. Jag har varit nyfiken på att fråga vad de tycker om det, men det kanske är för   pushigt.

Hur kommer det sig att du började med civil olydnad?

– Med en kandidat­examen i psykologi fick jag för 15 år sedan jobb som icke-våldssekreterare på Kristna fredsrörelsen. Jag läste på om icke-våldsrörelsens historia och vilka metoder som har använts. Ett av de kändaste exemplen är medborgarrätts­rörelsen i USA. Där använde Martin Luther King, Rosa Parks och många fler civil olydnad, som hade påtagliga effekter. Innan jag började med de olagliga aktionerna startade jag företaget Icke­våldssmedjan. Jag har försörjt mig på att hålla föredrag i skolor, kyrkor och olika föreningar. I en av mina föreläsningar lär jag veganer att prata kärleksfullt med köttätare, till exempel. Just nu driver jag projektet »Ett år för djuren« där gåvor från privatpersoner gör att jag kan arbeta heltid med djurrättsaktivism genom bland annat demonstrationer, bokbord och civil olydnad.

Är det någon som har klagat på att du har gjort olagliga saker och sitter i fängelse medan din hyra betalas med deras pengar?

– Jag tänkte att det kunde bli så, men som tur är har det gått bra hittills.

Hur många gånger har du blivit dömd till fängelse?

– Fyra gånger. Första gången var för åtta år sedan då jag och en annan fredsaktivist bröt oss in i en vapen­fabrik där Carl Gustaf-granat­gevär till­verkades för att exporteras till Irakkriget. Trots att vi bara hade med oss en kofot lyckades vi ta oss in. När vi hade förstört 14 granat­gevär kände vi oss nöjda. Vi satte oss på golvet, ringde polisen och väntade på att bli gripna. Året därpå åkte jag och två vänner till Saab i Linköping för att hamra på JAS-planen. Vi kom in i fabriken men lyckades inte ta oss till planen innan vi blev stoppade. En annan gång målade jag en landningsbana rosa på ett militär­område i Luleå.

Vad tycker din familj om att du är kriminell?

– Även om vi inte har samma värderingar är de flesta i familjen stöttande. Den som har varit negativ är min pappa. När jag berättade om den första vapenaktionen fick han ett utbrott. Pappa har inget politiskt engagemang överhuvudtaget, så för honom var det väl onödigt. »Ska du förstöra ditt liv?« skrek han. När han märkte att jag inte mådde dåligt i fängelset taggade han ner betydligt och nu har vi en jättebra relation. Men i höstas gick ett inslag på Aktuellt där jag pratade om att vi hade släppt ut en lax från en fisk­odling. Då ringde pappa och sa: »Nu har det gått för långt.«

Att släppa ut en fisk var över ­gränsen?

– Ja, det verkade så. Han visste ju redan om det, men för honom var det som om det blev verkligt först när det var med på Aktuellt. Han har även varit fritidsfiskare, så han kanske tyckte att det var ännu mer oförståeligt att rädda en fisk än åtta hönor.

Skulle du vilja ha ett vanligt liv med familj och barn?

– Nej. När jag satt i häkte fick jag vara ute en timme varje dag. Då sa min kompis: »Hur många heltids­arbetande föräldrar har tid att ta en promenad en timme om dagen?« Då var ju jag mer fri än någon som lever ett vanligt Svenssonliv. Vad som är frihet eller inte är relativt. Ofta sätter vi våra egna begränsningar i de val vi gör. Jag vill inte ha barn, jag vill satsa på det som jag gör nu.

Sitta i fängelse?

– Det kommer jag nog att göra igen. Snart blir det rättegång om laxen. Vi kunde ha släppt ut alla fiskar, men det var några i gruppen som inte var pigga på att få betala ett stort skadestånd. Nu säger fiskodlaren att vi släppte ut tusen laxar. Vi får se vem rätten väljer att tro på.

Annons

Vad gör du på dagarna här på anstalten?

– Innan jag kom hit skrev jag in mig på en distanskurs på universitetet i Lund, men personalen här sa: »Nej, du ska bygga frigge­bodar på fabriken som alla andra.«

Men det ville du inte göra?

– Nej. Det är inte min grej att hamra och spika, så nu arbetsvägrar jag. På dagarna skriver jag insändare och på kvällarna spelar jag badminton. En annan intagen skriver fantasyböcker, det är nog ingen godkänd sysselsättning det heller. Personalen har sagt att de som straff kan hindra mig från att handla i kiosken. Då hade det inte blivit några Delicatobollar, men jag hade klarat mig. Det är ju bara en månad.

Skadestånden för de förstörda vapnen måste vara höga. Hur betalar du av dem?

– Det gör jag inte. De 700 000 kronor som jag har blivit skyldig skulle gå direkt till vapenindustrin. För att inte Krono­fogden ska ta mina pengar lever jag på existensminimum. Det är inte speciellt jobbigt. Jag bor i kollektiv och delar hyran med andra, och om jag behöver köpa en ny telefon kan jag göra det. Jag kan inte åka på utlandssemester eller köpa en bil, men det skulle jag inte göra ändå.

Du gör det här för att förändra samhället. Men dina aktioner är så pass små att de inte får särskilt mycket uppmärksamhet. Den största förändringen för sam­hället blir kanske snarare dina upprepade rätte­gångs- och fängelsekostnader?

– Det kan vara sant. Men jag tror på metoden civil olydnad. Den lilla aktionen som jag har gjort är kanske inte så mycket värd, men i det stora hela kan det vara ett steg på vägen mot ett djurvänligare samhälle. Om min handling kan ha något slags betydelse är det värt att jag sitter inlåst nu.