»Wow, det här kommer att få mycket uppmärksamhet«

När regeringen initierade en sexundersökning för tre år sedan fick de höra att staten skulle hålla sig utanför sängkammaren. Nu tror utredaren Charlotte Deogan att vi fattar vad den har där att göra.

Hur har det varit att leda studien?

– Vanligtvis brukar sådana här uppdrag bara presenteras på regeringens hemsida, men den här gången skrev dåvarande folkhälsominister Gabriel Wikström en debattartikel i Dagens Nyheter. Expressen reagerade med att skriva en syrlig ledare om att Wikström ska hålla sig borta från sängkamrarna. Dagen efter publicerade The Guardian en artikel om att regeringen ville få reda på om svenskarna har mindre sex. Då tänkte jag: »Wow, det här kommer att få mycket uppmärksamhet.« I början handlade arbetet mycket om att bemöta frågor, både från allmänheten och från svenska och utländska medier. Privatpersoner ifrågasatte vad staten hade med deras sexliv att göra. Journalister ringde dagligen och frågade hur ofta folk har sex. Det blev fokus på just sexvanor när studien egentligen handlar om mycket mer. Men med tiden kom också positiva reaktioner. Sommaren 2016 var det många rubriker om sexuella övergrepp på festivaler. På så vis var tidpunkten väl vald; många tyckte att det var på tiden att sexualitets- och jämställdhetsfrågorna kom upp på agendan.

Är det kontroversiellt med en sexundersökning?

Annons

– Nej, egentligen inte. Folkhälsomyndighetens uppdrag är att följa befolkningens hälsa, och sexualitet är en av faktorerna. Sverige gjorde världens första befolkningsstudie av sexualitet 1967, sedan gjordes en till 1996. Nuförtiden är det inte ovanligt att sådana här undersökningar görs. England, Danmark och Tyskland har också gjort det de senaste åren.

De tidigare undersökningarna fokuserade på hur ofta och med vem folk hade sex. Är den här annorlunda?

– En skillnad är enkätens utformning. 1996 träffade intervjuarna människor och intervjuade dem i en och en halv timme. Nu skickar vi bara ut en enkät – i dag skulle människor inte på samma sätt ägna så lång tid åt att svara på frågor utan att få någon ersättning. I brist på annat utgår vi från 1996-undersökningen, men vi gör den mycket bredare nu. Den stora skillnaden är att vi nu undersöker strukturella faktorer istället för att bara titta på specifika sexualvanor. Den aktuella studien handlar om sexuell och reproduktiv hälsa och om rättigheter. Varje undersökning speglar sin samtid. I dag tar vi hänsyn till sexuell läggning, funktionshinder, ålder och kön på ett annat sätt. En fråga är om människor kan leva sexuellt på det sätt de önskar. Hur det tolkas är subjektivt för individen, men för oss betyder det ofta frånvaro av problematik, våld, tvång och sexuellt överförda infektioner.

Just frågor om sexuella trakasserier och våld känns ju mer aktuella nu än kanske någonsin, i och med metoo-rörelsen.

– Vi som jobbar med frågan hade redan en uppfattning om hur vanligt sexuellt våld är och hur det tar sig uttryck. Så vi blev positivt överraskade när metoo-rörelsen kom – nu blev frågan belyst på ett annat sätt och välspridd bland allmänheten. När Nationellt centrum för kvinnofrid för några år sedan gick ut med en studie om sexuella trakasserier blev de ifrågasatta, folk trodde inte att det kunde vara så vanligt förekommande. När vi nu släpper siffror är det ett helt annat läge på grund av metoo.

I Gabriel Wikströms debattartikel skrev han att staten skulle undersöka förutsättningarna för ett gott sexliv. Kan staten ge de förutsättningarna?

– Nej, det är en grov förenkling. Däremot kan staten tillgodose människors rättigheter genom att exempelvis ge dem tillgång till information, sjukvård och insatser på lika villkor. Vårt syfte är att ge mer kunskap om skillnader mellan olika grupper och om var det behövs mer stöd. När vi nu närmar oss presentationen av undersökningen börjar intresset för den att öka igen. Vi har lärt oss av de reaktioner vi fick i början, då vi fick ägna oss åt att komplettera informationen från ministern. Vi kommunicerar ett bredare fokus.