Anrik. Klipp Till har burit sitt namn sedan 1968. Den tillhör därmed den första generationen frisersalonger med fyndiga namn.

Ett hårresande mysterium

Varför har frisersalonger så putslustiga namn?

Sommaren 2011 åkte kultur­skribenten och dåvarande exilstockholmaren Andres Lokko vespa igenom sin nya flickväns hemstad. Under färdens gång meddelade han via Twitter att han hade passerat »godisbutiken Gotteborg och frisören Basement Saxx«. Han avslutade inlägget med hashtaggen #Göteborg – en antydan om att han just hade tagit del av lite lokal kultur.

I det första fallet får man nog ge honom rätt. Bara en saltstänkt Ingvar Oldsberg-typ skulle få för sig att göra någonting så grund­läggande roligt som godis ännu roligare med hjälp av en ordvits. Därför dras invånare på västkusten även med butiksnamn som 4gott – en anspelning på frasen »gott, gotti-gott gott« – medan man i övriga delar av landet har accepterat att namn som­ Godis­huset räcker alldeles utmärkt.

När det kommer till frisersalonger däremot, ser det annorlunda ut. ­Göteborg har förvisso salonger som Agaton Sax, Rubb & Stubb, Håroskåpet, Salong Självfallet, På Håret, Hårfin, Vi-ta Saxen (logotypen föreställer en vit sax), Klipp Till samt ytterligare ett dussin verksamheter med lustighetsbaserade namn.

Annons

Men kreativiteten är densamma i Stockholm, även om frisörerna där strävar efter en mer internationell känsla: Love is in the Hair, Hairmony, Magica de Sax, Cut the Crap och Hårley Davidsson … I Malmö ligger salongen Roger Hår, i Ängelholm l­igger Sax and the City och utspridda över resten av landets återfinns Sax & Fön, Hår & Häpna, Lock & Roll, H­årizont, Flotta Flätor samt ytter­ligare ett knappt hundratal firmor med vitsiga namn som det tyvärr inte finns plats att nämna här.

Det är med andra ord inte bara någonting särskilt med frisörer från Göteborg – det är någonting särskilt med frisörer överlag.

Så har det dock inte alltid varit. Under 1900-talets första hälft var frisörer ett gravallvarligt skrå som i stort sett bara tillät sig två alternativ när det var dags att döpa sina v­erksamheter. Språkforskaren Elin Pihl, som har kartlagt frisersalongsnamn i Uppsala, konstaterar att 22 av stadens 25 salonger i mitten av tjugotalet bar sina ägares namn. Inte ens något prefix var nödvändigt – »Helge Fredell« eller »Stina M­almgren« räckte gott och väl. De frisörer som inte ville skylta med sina egna namn valde alternativ nummer två: att anspela på salongens geografiska läge, till exempel »Centralbadets ­Damfrisering«.

Fyrtio år senare hade egentligen bara tre saker ändrats. Du-reformen hade luckrat upp tilltalet något – vissa salonger vågade sig på namn som »Kerstins Damfrisering« – och uppdelningen mellan manligt och kvinnligt hade blivit ännu tydligare. Dessutom hade en handfull frisörer låtit sig inspireras av andra, mer glamourösa länder som England och Frankrike, och döpt sina salonger till kosmopolitiskt klingande namn som Fair Lady och Salong Cosmé. Men det korrekta och seriösa tilltalet var sig likt.

Basement Saxx. Den relativt nya Göteborgssalongen är döptefter den engelska houseduon Basement Jaxx, vars största hit heter Where’s your head at.

Men 1963 exploderade intresset för en trallvänlig popgrupp från Liverpool. Inte nog med att deras namn bestod av en ordvits – en ­sammanslagning av de när­besläktade engelska orden för takt och skalbagge – de vägrade dessutom att klippa sig som heterosexuella unga män borde, det vill säga kort och prydligt. Plötsligt ville alla bära den så kallade »pop­frisyren«, vilket skapade förvirring bland frisörerna. I boken Vem är Björn och Vem är Benny? beskriver författarna Fredrik Lindström och Hasse Pihl hur frisörbranschen »genomgick ett av de tydligaste generations­skiftena som någon näring i Sverige har upplevt«. De ­konservativt könsuppdelade salongerna kunde helt enkelt inte erbjuda det kunderna ville ha – moderna frisyrer – och deras ovilja att anpassa sig gjorde dem till något av en måltavla för allt som den framväxande ungdomskulturen föraktade: konservatism och mossighet. Många frisörer försökte sätta hårt mot hårt – en grupp från Trollhättan, Uddevalla och Vänersborg talade på frisörkongressen 1971 om en återgång till 1600-talets system, där barberaren fungerade som en korsning mellan frisör och fältskär. Frisörföreningens ordförande Göran Nygren försökte tala de förändrings­obenägna barberarna tillrätta med ett eldigt tal där han förklarade att världen var en annan, att begrepp som »herr« och »dam« var förlegade och att framtiden stavades »unisex«. Han blev utbuad.

Vändpunkten kom först ett par år senare, när Tony Buhr i Eskilstuna döpte sin verksamhet till Träsket. Frisörförbundet var emot beslutet – han kunde väl åtminstone lägga till »salong« – men pionjären stod på sig. Det visade sig snart att Buhr identifierat det ­enklaste sättet att särskilja sig från de kollegor som hellre snaggade nacken på gråtande pojkar än klippte brittiska popfrisyrer: ett prestigelöst namn.

Sedan isen brutits formligen exploderade de kreativa friser­salongsnamnen. Under 1970-, 80- och 90-talen hämtade frisersalongerna även inspiration från engelskan, och de vitsiga namnen utvecklades från undantag till ett vanligt inslag i stadsbilden.

– När de gamla traditionella frisörsalongstyperna »Herr­frisör Sixten Jansson« och »Salong Mona« blev omoderna fanns ingen given namntradition, säger Fredrik Lindström. Och kanske var det så att tidsandan fokuserade på en viss typ av ordvitsande.

Susanna Karlsson på Språkrådet har ett tillägg till den teorin:

– Just »klipp«, »hår« och »sax« lämpar sig ovanligt väl för ordlekar, metaforer och liknande. Många frisörtermer kan också associeras till ordspråk och uttryck, som »klippt och skuren«, »hugget som stucket«, och så vidare. Det beror delvis på att många ord som används om saxar också används om andra vassa saker, som svärd och knivar.

Fördel. När Gabriella Backe tog över Magica de Sax från sin mamma ville hon först döpa om den till någonting modernare. Men namnet hade satt sig hos kunderna, och fick vara kvar.

Enligt språkforskaren Elin Pihls C-uppsats Från Carl Grotérus Rak & Frisersalong till Hairmony hade nästan tio ­procent av salongerna i Uppsala ett humoristiskt namn 2005. »Kreativiteten tycks ha ökat bland ägarna«, skriver hon. »Kanske känner de sig tvungna att anstränga sig mer för att sälja sina tjänster.«

Anna Thompsson, marknadschef på branschorganisationen Frisör­företagarna, tror att Pihl är någonting på spåren.

– Det här är en otroligt konkurrens­utsatt bransch. Dessutom är det fri etableringsrätt. Du och jag, som inte är frisörer, kan öppna en salong i m­orgon utan några som helst hinder.

I Storstockholm finns det enligt Eniro 626 pizzerior. I samma område ligger 2 473 frisersalonger. Proportionerna är ungefär desamma i Göteborgs- och Malmöområdet. Enligt Anna ­Thompsson finns omkring 17 000 frisörer i ­Sverige, men bara 5 500 har den omsättning som krävs för att de ska få vara medlemmar i Frisörföreningen.

– Det vore kul om man kunde visa att ju roligare namn, desto seriösare verksamhet, säger hon. Men det blir nog svårt.

Annons

Klart är däremot att friser­salongs­­­humor är ett internationellt fenomen. Bloggen Hair­dressers With Supposedly Funny Pun Names samlar salonger från England, USA och ­Australien, och bjuder på godbitar som British Hairways, Blade R­unners, Prime Cut, Headonizm och klassikern från filmen Blues Brothers: Curl Up and Dye. Dansken bakom sidan I Won’t Cut My Hair har samlat vitsiga salongsnamn från i stort sett alla världens kontinenter, och morgontidningen Die Zeit kartlade nyligen tyska frisörers fynd­ighet. De hittade bland annat Haarmonie (en blandning av Haar, det tyska ordet för hår, och H­armonie, det tyska ordet för harmoni), Haareszeiten (en lek med Jahres­zeiten, det tyska ordet för årstid) och Haargenau, vilket är ett existerande tyskt ord med den ungefärliga ­betydelsen »på pricken«.

Om man närstuderar kartan i Die Zeit kan man dock se en ironisk följd av frisörbranschens namn­kultur. ­Nästan hundra tyska salonger heter Haarmonie, och antalet Haareszeiten och Haargenaus är nästan lika stort. Den friser­salongshumor som en gång var en punkig reaktion mot en konservativ bransch har helt enkelt ­förvandlats till en ny bransch­konvention. Därmed borde kanske fler svenska frisörer döpa sina företag på samma torrt tydliga sätt som Uddevalla­frisören »Hårfixaren Agneta ­Andersson«. ­­Det namnet är hon nämligen ensam om i hela ­landet. Lady och Kalufsen, däremot, finns i fyra svenska städer.