Framtidens språkfossiler

Därför kommer den här texten att vara svinjobbig att läsa år 2114

Framtiden bör väl i större mån än något annat draga till sig våra tankar, ge färg åt våra känslor och riktning åt vår strävan. Den människa skall vara bra kortsynt, som bryr sig endast om det närvarande ögonblicket – den är alltför ensidig, som dyker så djupt ned i det, som har varit, att han föga eller intet frågar efter det, som skall komma.«

Så inledde språkforskaren Gustaf Cederschiöld sin bok Framtidssvenska år 1917. I den ägnade sig Cederschiöld åt att förutspå förändringar i det svenska språket. Vissa har inträffat och andra har uteblivit – men Cederschiölds egen text illustrerar hur som helst hur mycket språket har förändrats. Faktiskt är den ganska krånglig att läsa. Så hur krånglig kommer en läsare om hundra år att tycka att den här texten är?

Per Ledin är professor i svenska vid Örebro universitet och driver bloggen På svenska, där han lägger upp sina betraktelser kring hur det svenska språket utvecklas och används. När jag mejlar för att be om en intervju om framtidens språk fylls jag av tvivel. För det finns få saker som gör dig mer medveten om ditt eget språk än att kommunicera med en språkprofessor. Det är som att gå till en språklig tandläkare: du öppnar munnen till beskådan, väl medveten om att du inte borstat dina subjekt, predikat och satsdelar ordentligt sedan högstadiet. Jag funderar länge på varje stavelse, men det enda det får mig att inse är att jag egentligen inte har någon aning om vad jag håller på med. Använder jag kommatecknen korrekt? Kolonen? Ska det vara »de« eller »dem«? »Var« eller »vart«? Jag har inget system utöver någon sorts inövad känsla för hur jag brukar göra.

Annons

Om de där orden och tecknen ger upphov till så mycket vånda i dag, vad kommer då att hända med dem i framtiden? Kommer de ens att behövas?

 

Vårt skriftspråk har genom historien varit mindre förändringsbenäget än vårt talspråk: att böja verb i plural – så som »jag var, de voro« eller »jag gick, de gingo« – dog till exempel ut i talspråket på 1600-talet, men det dröjde till 1950-talet innan pluralformerna försvann i skrift. Sverige fick sitt första förslag på rättstavningsnorm 1801, Afhandling om svenska stafsättet, vilket också blev en grund för Svenska Akademiens första ordlista i slutet av samma århundrade. På så vis började språket att förenklas något, så att exempelvis stavningen »q« blev »k« och »th« blev »t«.

Samtidigt pågick en konflikt mellan de konservativt lagda, som inte ville rucka på skrifttraditionen, och dem som – ofta med demokratiargument – ville föra skriften närmare talet. 1906 års stavningsreform blev en seger för de senare: då försvann stavningarna »f«, »fv« och »hv« till förmån för uttalsljudet »v«. Ändringarna anammades snabbt av folkskolan och efter ett tag även av Svenska Akademien och de konservativa dagstidningarna. Under 1940-talet försökte folkskollärarkåren till och med att genomföra en reform för att svenskan skulle bli helt ljudenlig, så att »göra« skulle skrivas »jöra«, och »lova« skulle bli »låva«. Det var dock ett alltför stort steg att ta, även för det Sverige som i regel varit mindre språkprotektionistiskt än många andra länder.

Sedan dess har skriften i högre grad utvecklats av användarna än av stavningsreformer och bestämmelser, eftersom vi exponeras för allt mer text och har större chans att uttrycka oss.

– I tal har vi inte haft problem med att ha olika varieteter i språket: att prata på ett sätt i skolan, ett hemma, ett på jobbet, säger Per Ledin. För skriftspråket har vi haft Svenska Akademiens ordlista där allt ska vara lika, men i dag finns det också ett skriftligt vardagsspråk. Och när distinktioner i språket inte längre är funktionella för oss så förenklar vi.

Han ger ett exempel:

– Jag tror att ett enhets»dom«, istället för »de« och »dem«, kommer att läras ut i skolan om 10–20 år. Det är mer naturligt att skriva »dom«, eftersom det är så vi uttalar det.

Med denna allmänna förslappning i åtanke vore det lätt att tro att vi skriver sämre än någonsin, och att man kommer att skriva ännu sämre i framtiden. Men det stämmer inte, enligt Per Ledin.

– Förr skötte sekreterare en stor del av skrivandet på arbetsplatserna, och på många utbildningar ställde man inte lika höga krav på läs- och skrivkunnighet. I dag är de flesta yrkesutbildningarna förlagda till universiteten. Det gör att fler skriver mer och bättre, men också att fler misslyckas.

Ett populärt exempel på det språkliga förfallet är särskrivningar, vilka också ligger Ledin varmt om hjärtat. I en studie har han undersökt all forskning som finns i ämnet, utan att hitta några bevis för att särskrivningar har blivit vanligare.

– Går man tillbaka till 1700-talet så särskrev Bellman, som ansågs vara en språkvirtuos. Det var naturligt, för vi hade inte den skrivspråksnorm vi har i dag. Lågstadiebarn har alltid särskrivit, och det kommer de att fortsätta med. Det som är grejen med särskrivningar är att de är så himla roliga – »stekt kyckling lever« – och att de genom internet syns mycket mer.

Likaså kommer ett annat språkligt fenomen som delar de konservativa och de reformistiska i två läger – anglicismerna – att bli allt vanligare:

– Vi kommer att få mer kodväxling, eftersom vi lever i en mångspråkig kultur. I informell skrift kommer vi att se växlingar mellan exempelvis svenska, engelska och arabiska.

 

Annons

Jag frågar Per Ledin om kommatecknet, som mer än någonting annat gav upphov till vånda i mitt mejl till honom. Och våndan har sin förklaring, menar han. Genom åren har vi haft olika regler för kommatering: pauskommatering, satskommatering och sedan 1970-talet tydlighetskommatering. Problemet? Tydlighetskommateringen är inte tydlig alls. Per Ledin försöker förklara:

– Har vi två huvudsatser så delar vi upp dem med ett kommatecken, för det mesta. Men är det korta huvudsatser – »hon är trevlig, men han är dum« – behövs det verkligen då? Nej, för det är ändå uppenbart att de hänger ihop. Är det en kort mening behövs det inte. Det är svårt att skriva tydliga regler om tydlighetskommatering. Det är ironin.

Det begränsade textutrymmet i många av våra moderna kommunikationsformer gör dessutom att användningen av kommat minskar ännu mer. I en artikel om ämnet i den amerikanska nättidningen Slate framhöll författaren exempel hämtade från Twitter: en New Yorker-journalist som skrev »ok gmail är nere vi kan bara använda twitter vad kan gå fel / tillbaks till jobbet«, och en användare som hävdade att »vår generation använder ›lol‹ som komman«. Den amerikanske professorn John McWhorter vid Columbiauniversitetet har till och med gått så långt som att säga att »man skulle kunna ta bort alla komman ur de flesta moderna amerikanska klassikerna, och gå miste om så lite tydlighet att man kan argumentera för att ta bort kommatecknen helt och hållet«.

Per Ledin tror inte att kommatecknet kommer att försvinna, men tror att interpunktion kommer att ta över från särskrivningarna som »språklig symbolfråga«.

– De som anser sig vara duktiga skribenter kommer att hänvisa till sätt att interpunktera som tecken på sin skriftspråksbehärskning. Att göra distinktioner mellan »oss« som kan det här med språklig korrekthet och »dem« som förflackar språket och inte fattar hur det faktiskt ska vara.

För att verkligen få en bild av framtidens språk ber jag Per Ledin att översätta den text skriven av Gustaf Cederschiöld som användes i inledningen till »framtidssvenska«. Hur skulle den se ut om den istället skrevs om 10–20 år? Han gläds åt uppdraget och svarar snart: »Framtiden ska vi absolut tänka på. Den färgar våra känslor och våra önskningar. Människan är väldigt kortsynt om hen tänker bara på momentet som är här och nu. Hen som bara grottar ner sig i det som har varit utan att fråga eller clejma det som ska komma; det är en ensidig person.«