Framtidens språkfossiler

Därför kommer den här texten att vara svinjobbig att läsa år 2114

Framtiden bör väl i större mån än något annat draga till sig våra tankar, ge färg åt våra känslor och riktning åt vår strävan. Den människa skall vara bra kortsynt, som bryr sig endast om det närvarande ögonblicket – den är alltför ensidig, som dyker så djupt ned i det, som har varit, att han föga eller intet frågar efter det, som skall komma.«

Så inledde språkforskaren Gustaf Cederschiöld sin bok Framtidssvenska år 1917. I den ägnade sig Cederschiöld åt att förutspå förändringar i det svenska språket. Vissa har inträffat och andra har uteblivit – men Cederschiölds egen text illustrerar hur som helst hur mycket språket har förändrats. Faktiskt är den ganska krånglig att läsa. Så hur krånglig kommer en läsare om hundra år att tycka att den här texten är?

Per Ledin är professor i svenska vid Örebro universitet och driver bloggen På svenska, där han lägger upp sina betraktelser kring hur det svenska språket utvecklas och används. När jag mejlar för att be om en intervju om framtidens språk fylls jag av tvivel. För det finns få saker som gör dig mer medveten om ditt eget språk än att kommunicera med en språkprofessor. Det är som att gå till en språklig tandläkare: du öppnar munnen till beskådan, väl medveten om att du inte borstat dina subjekt, predikat och satsdelar ordentligt sedan högstadiet. Jag funderar länge på varje stavelse, men det enda det får mig att inse är att jag egentligen inte har någon aning om vad jag håller på med. Använder jag kommatecknen korrekt? Kolonen? Ska det vara »de« eller »dem«? »Var« eller »vart«? Jag har inget system utöver någon sorts inövad känsla för hur jag brukar göra.

Annons

Om de där orden och tecknen ger upphov till så mycket vånda i dag, vad kommer då att hända med dem i framtiden? Kommer de ens att behövas?

 

Vårt skriftspråk har genom historien varit mindre förändringsbenäget än vårt talspråk: att böja verb i plural – så som »jag var, de voro« eller »jag gick, de gingo« – dog till exempel ut i talspråket på 1600-talet, men det dröjde till 1950-talet innan pluralformerna försvann i skrift. Sverige fick sitt första förslag på rättstavningsnorm 1801, Afhandling om svenska stafsättet, vilket också blev en grund för Svenska Akademiens första ordlista i slutet av samma århundrade. På så vis började språket att förenklas något, så att exempelvis stavningen »q« blev »k« och »th« blev »t«.

Samtidigt pågick en konflikt mellan de konservativt lagda, som inte ville rucka på skrifttraditionen, och dem som – ofta med demokratiargument – ville föra skriften närmare talet. 1906 års stavningsreform blev en seger för de senare: då försvann stavningarna »f«, »fv« och »hv« till förmån för uttalsljudet »v«. Ändringarna anammades snabbt av folkskolan och efter ett tag även av Svenska Akademien och de konservativa dagstidningarna. Under 1940-talet försökte folkskollärarkåren till och med att genomföra en reform för att svenskan skulle bli helt ljudenlig, så att »göra« skulle skrivas »jöra«, och »lova« skulle bli »låva«. Det var dock ett alltför stort steg att ta, även för det Sverige som i regel varit mindre språkprotektionistiskt än många andra länder.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?