Framtidens språkfossiler

Framtiden bör väl i större mån än något annat draga till sig våra tankar, ge färg åt våra känslor och riktning åt vår strävan. Den människa skall vara bra kortsynt, som bryr sig endast om det närvarande ögonblicket – den är alltför ensidig, som dyker så djupt ned i det, som har varit, att han föga eller intet frågar efter det, som skall komma.«

Så inledde språkforskaren Gustaf Cederschiöld sin bok Framtidssvenska år 1917. I den ägnade sig Cederschiöld åt att förutspå förändringar i det svenska språket. Vissa har inträffat och andra har uteblivit – men Cederschiölds egen text illustrerar hur som helst hur mycket språket har förändrats. Faktiskt är den ganska krånglig att läsa. Så hur krånglig kommer en läsare om hundra år att tycka att den här texten är?

Per Ledin är professor i svenska vid Örebro universitet och driver bloggen På svenska, där han lägger upp sina betraktelser kring hur det svenska språket utvecklas och används. När jag mejlar för att be om en intervju om framtidens språk fylls jag av tvivel. För det finns få saker som gör dig mer medveten om ditt eget språk än att kommunicera med en språkprofessor. Det är som att gå till en språklig tandläkare: du öppnar munnen till beskådan, väl medveten om att du inte borstat dina subjekt, predikat och satsdelar ordentligt sedan högstadiet. Jag funderar länge på varje stavelse, men det enda det får mig att inse är att jag egentligen inte har någon aning om vad jag håller på med. Använder jag kommatecknen korrekt? Kolonen? Ska det vara »de« eller »dem«? »Var« eller »vart«? Jag har inget system utöver någon sorts inövad känsla för hur jag brukar göra.

Om de där orden och tecknen ger upphov till så mycket vånda i dag, vad kommer då att hända med dem i framtiden? Kommer de ens att behövas?