Sveriges Taj Mahal? 2007 utsåg ­Aftonbladets läsare Sveriges sju underverk. Globen hamnade på sjunde plats.

»Jag kommer aldrig mer gå dit«

Världens sämsta ljudidé fyller 25 år.

Arkitekten Svante Berg hade en dålig dag på jobbet. Året var 1985 och Stockholms stad hade utlyst en tävling för att rita stadens nya »sport- och kulturcenter«, en arena som skulle fungera lika bra för hockey som för rockkonserter. Bergs arkitekter var en av fem grupper som blivit utvalda att rita förslag till den nya arenan, men de som skulle finansiera idéförslaget hade i sista stund hoppat av. Men Svante Berg tänkte inte ge upp. Kom de bara på en tillräckligt bra idé skulle de kunna locka till sig nya finansiärer och samla ihop den miljon kronor som behövdes för att slutföra idén – och i det längre perspektivet: behålla sitt rykte som ett av Sveriges bästa arkitektkontor. De var fyra arkitekter som gick i samlad tropp till restaurangen intill kontoret på Östermalm och satte sig med papper, penna och varsin öl framför sig.

– Vi tyckte det var taskigt att finansiärerna drog sig ur när Stockholms stad hade valt ut de tävlande. Det var mycket som stod på spel. Vi behövde rädda vårt varumärke. Så vi ställde oss frågan: »Vad gör en bra arena?«

I den idéskiss som Stockholms stad föreslagit såg arenan ut som ett »fult, platt flygande tefat«, men Bergs arkitektkontor ville ha ett stort fönster i taket. Men att rita ett kabeltak som i Scandinavium var uteslutet: bara några veckor tidigare hade det brunnit i Göteborgsarenan och röken hade stigit upp i takets spetsigare ändar, där det tar längst tid att utrymma publik. Att bottnen skulle vara rund var förutbestämt och de bestämde sig för att den nya arenan skulle bli en sfär.

Annons

Efter ett hundratal möten hittade Svante Berg till slut finansiärer till det nya globprojektet, och i april 1986 utsågs Bergs arkitektkontor till vinnare av arenatävlingen. Förslaget: att bygga världens största sfäriska byggnad, med 85 meter i takhöjd invändigt och en diameter på 110 meter. Det skulle bli en märkesbyggnad som »satte Stockholm på kartan« och lockade turister. Under invigningen söndagen den 19 februari 1989 klippte Prins Bertil bandet, och dagen därpå kunde man läsa i DN att det varit »en stark doft av parfym som väl gick an, men den hade stark konkurrens från popcornstånden«. Samma år arrangerades både hockey-VM och Melodifestivalen på arenan. Men det stod snabbt klart att det var något som inte stämde. Ljudet.

Philip Zalyaletdinov är rumsakustiker och arbetar i vanliga fall med akustisk utformning av olika typer av lokaler.

– Globen är ett rum som man ur akustisk synvinkel vill trolla bort. Jag har varit på en konsert i Globen och jag kommer aldrig mer att gå dit. Problemet är att det blir för många ekon. Man kan säga att den reagerar som en lins. Allt ljud som reflekteras från väggarna kommer att förstärkas.

Inom nutida konst använder man sig ibland av ekon som en effekt. Philip Zalyaletdinov berättar att det finns många sådana rum, som på Östermalmstorgs tunnelbanestation där det finns en plats där man kan viska och höra hur ljudet studsar tillbaka mycket högre.

– Det beror på att ljudet i den typen av klotformad arkitektur kommer samtidigt från alla håll.

I Globen sitter det ljudabsorbenter i takpanelerna, förutom allra högst upp där det är fönster. När man märkte att rummet gav för många ekon försökte man lösa det genom att hänga ner en ljudabsorberande »kork« i taket. Men ljudet studsar fortfarande i Globen, vilket beror på att man ofta placerar scenen på ena sidan av sfären och publiken i resten av lokalen. Globens styrka, en sfär i arenastorlek, är helt enkelt dess svaghet.

– Även om man har försökt dämpa Globen så hjälper det inte. Man når inte hela vägen fram. Ju längre bort man sitter från högtalarna, desto mer av rummet kommer man att höra.

Sedan invigningen har Globen fått besök av storheter som Bob Dylan, Lady Gaga och Metallica, där de senare innehar publikrekordet med 16 498 personer. Inför konserterna samlas besökarna på olika nätforum för att be varandra om råd. Var ska man egentligen sitta för att inte få en dålig ljudupplevelse? Men där en person inte kunnat höra musiken alls har andra inte märkt av några problem med ljudet. Sanningen är att det bara finns en lösning: att sitta så nära högtalarna som möjligt.

Öra för detaljer. Björn Hellström, professor i ­akustisk design, är expert på offentliga rum och tycker att ­arkitekter borde fundera mer på akustik.

– Hade man bara placerat scenen i mitten av lokalen skulle ljudet ha en större chans att nå fram, säger Philip Zalyaletdinov. Hade scenen dessutom varit rund och högtalarna placerats ut i en cirkel hade det blivit mer demokratiskt, då hade fler kunnat få ta del av de ljud som inte är ekon.

Att vi överhuvudtaget kan uppfatta ljud beror på att vi med våra trumhinnor kan tolka förändringarna i tryck. Ju lägre en ton är, desto längre blir ljudvågornas svängningar. En baston kan vara sjutton meter lång och kan därför sätta igång stora svängningar i olika membran. Som en vägg mellan två grannar, där det man oftast hör är basdunket och inte tonerna med högre frekvens.

– Jag kan tänka mig att det svåraste i Globen är de allra lägsta frekvenserna, som vid basljud. Men det är inte ett problem som bara Globen har. De flesta arenor har svårigheter med att rummet är så stort att ljudet kommer fram väldigt sent. Allt kommer att uppfattas som ekon.

Globens utsida är färgsatt när det är mörkt. Rött för konserter, »tutti-frutti« för galor och blågult för landskamper. Enligt Björn Hellström, som är professor i akustisk design på Konstfack, har Globen byggts för ögat.

– Vi lever i en väldigt visuell kultur. Men det finns inte någon sämre geometrisk form än Globen om man pratar akustik. Man gick rakt in i estetiken, vilket visar på bristen på kommunikation mellan olika discipliner. Det är väldigt vanligt inom stadsplaneringen att de visuella aspekterna dominerar och bestämmer vad man ska göra. Det är först i efterhand som man inser att det är fler sinnen som upplever arkitekturen.

På Bergs arkitektkontor, som nu ligger i det gamla runda vandrarhemmet vid Slussen, har man tapetserat med en bild av Globen i entrén. Svante Berg, nybliven pensionär med en viss benägenhet att dyka upp på kontoret »någon gång i veckan«, ler diskret när han pekar på dess sidor.

– Då hade vi inte tekniken för att kunna se exakt hur den skulle se ut, utan vi åkte ut till olika delar av Stockholm och fotograferade platsen ur olika vinklar. Vi märkte att den skulle bli rätt ful om den inte blev bredare och ökade diametern med elva meter. Vi hade aldrig ritat en arena före Globen. Å andra sidan hade vi ritat många industrier, fast vi inte visste hur man brygger öl, till exempel. Man lär sig tillsammans med uppdragsgivarna.

Annons

Svante Berg ångrar ingenting när det gäller Globenbygget. Förutom att han hade velat ha ett eget hus för all teknik som styr uppvärmning och kylning av arenan, eftersom reparatörerna måste passera säkerhetsspärrarna för evenemanget. Att ljudet är som det är beror på den struktur som Globen har.

– Det är klart att det är besvärligt på sina ställen, men det finns inget rum som är ultimat för både motocrosstävlingar och klassisk musik. Den akustiker vi arbetade med från allra första början är själv musiker. Hade alla evenemang som varit på Globen under dess 25 år upplevts som katastrofala ur ljudsynpunkt skulle nog detta ha kommit fram. Vi har gjort korrigeringar på de ställen som har varit problematiska. Att rita en konsertsal för 1 200 pers är väl ingen konst. Men att göra en för 30 000 är en enorm skillnad. Man måste göra en kompromiss på något sätt.