Sveriges Taj Mahal? 2007 utsåg ­Aftonbladets läsare Sveriges sju underverk. Globen hamnade på sjunde plats.

»Jag kommer aldrig mer gå dit«

Världens sämsta ljudidé fyller 25 år.

Arkitekten Svante Berg hade en dålig dag på jobbet. Året var 1985 och Stockholms stad hade utlyst en tävling för att rita stadens nya »sport- och kulturcenter«, en arena som skulle fungera lika bra för hockey som för rockkonserter. Bergs arkitekter var en av fem grupper som blivit utvalda att rita förslag till den nya arenan, men de som skulle finansiera idéförslaget hade i sista stund hoppat av. Men Svante Berg tänkte inte ge upp. Kom de bara på en tillräckligt bra idé skulle de kunna locka till sig nya finansiärer och samla ihop den miljon kronor som behövdes för att slutföra idén – och i det längre perspektivet: behålla sitt rykte som ett av Sveriges bästa arkitektkontor. De var fyra arkitekter som gick i samlad tropp till restaurangen intill kontoret på Östermalm och satte sig med papper, penna och varsin öl framför sig.

– Vi tyckte det var taskigt att finansiärerna drog sig ur när Stockholms stad hade valt ut de tävlande. Det var mycket som stod på spel. Vi behövde rädda vårt varumärke. Så vi ställde oss frågan: »Vad gör en bra arena?«

I den idéskiss som Stockholms stad föreslagit såg arenan ut som ett »fult, platt flygande tefat«, men Bergs arkitektkontor ville ha ett stort fönster i taket. Men att rita ett kabeltak som i Scandinavium var uteslutet: bara några veckor tidigare hade det brunnit i Göteborgsarenan och röken hade stigit upp i takets spetsigare ändar, där det tar längst tid att utrymma publik. Att bottnen skulle vara rund var förutbestämt och de bestämde sig för att den nya arenan skulle bli en sfär.

Annons

Efter ett hundratal möten hittade Svante Berg till slut finansiärer till det nya globprojektet, och i april 1986 utsågs Bergs arkitektkontor till vinnare av arenatävlingen. Förslaget: att bygga världens största sfäriska byggnad, med 85 meter i takhöjd invändigt och en diameter på 110 meter. Det skulle bli en märkesbyggnad som »satte Stockholm på kartan« och lockade turister. Under invigningen söndagen den 19 februari 1989 klippte Prins Bertil bandet, och dagen därpå kunde man läsa i DN att det varit »en stark doft av parfym som väl gick an, men den hade stark konkurrens från popcornstånden«. Samma år arrangerades både hockey-VM och Melodifestivalen på arenan. Men det stod snabbt klart att det var något som inte stämde. Ljudet.

Philip Zalyaletdinov är rumsakustiker och arbetar i vanliga fall med akustisk utformning av olika typer av lokaler.

– Globen är ett rum som man ur akustisk synvinkel vill trolla bort. Jag har varit på en konsert i Globen och jag kommer aldrig mer att gå dit. Problemet är att det blir för många ekon. Man kan säga att den reagerar som en lins. Allt ljud som reflekteras från väggarna kommer att förstärkas.

Inom nutida konst använder man sig ibland av ekon som en effekt. Philip Zalyaletdinov berättar att det finns många sådana rum, som på Östermalmstorgs tunnelbanestation där det finns en plats där man kan viska och höra hur ljudet studsar tillbaka mycket högre.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?