»Jag kommer aldrig mer gå dit«

Arkitekten Svante Berg hade en dålig dag på jobbet. Året var 1985 och Stockholms stad hade utlyst en tävling för att rita stadens nya »sport- och kulturcenter«, en arena som skulle fungera lika bra för hockey som för rockkonserter. Bergs arkitekter var en av fem grupper som blivit utvalda att rita förslag till den nya arenan, men de som skulle finansiera idéförslaget hade i sista stund hoppat av. Men Svante Berg tänkte inte ge upp. Kom de bara på en tillräckligt bra idé skulle de kunna locka till sig nya finansiärer och samla ihop den miljon kronor som behövdes för att slutföra idén – och i det längre perspektivet: behålla sitt rykte som ett av Sveriges bästa arkitektkontor. De var fyra arkitekter som gick i samlad tropp till restaurangen intill kontoret på Östermalm och satte sig med papper, penna och varsin öl framför sig.

– Vi tyckte det var taskigt att finansiärerna drog sig ur när Stockholms stad hade valt ut de tävlande. Det var mycket som stod på spel. Vi behövde rädda vårt varumärke. Så vi ställde oss frågan: »Vad gör en bra arena?«

I den idéskiss som Stockholms stad föreslagit såg arenan ut som ett »fult, platt flygande tefat«, men Bergs arkitektkontor ville ha ett stort fönster i taket. Men att rita ett kabeltak som i Scandinavium var uteslutet: bara några veckor tidigare hade det brunnit i Göteborgsarenan och röken hade stigit upp i takets spetsigare ändar, där det tar längst tid att utrymma publik. Att bottnen skulle vara rund var förutbestämt och de bestämde sig för att den nya arenan skulle bli en sfär.

Efter ett hundratal möten hittade Svante Berg till slut finansiärer till det nya globprojektet, och i april 1986 utsågs Bergs arkitektkontor till vinnare av arenatävlingen. Förslaget: att bygga världens största sfäriska byggnad, med 85 meter i takhöjd invändigt och en diameter på 110 meter. Det skulle bli en märkesbyggnad som »satte Stockholm på kartan« och lockade turister. Under invigningen söndagen den 19 februari 1989 klippte Prins Bertil bandet, och dagen därpå kunde man läsa i DN att det varit »en stark doft av parfym som väl gick an, men den hade stark konkurrens från popcornstånden«. Samma år arrangerades både hockey-VM och Melodifestivalen på arenan. Men det stod snabbt klart att det var något som inte stämde. Ljudet.