Foto: Sven Franson

Galten från Mjölby

Hur det kom sig att världens näst mest perfekta kropp blev ett T-spritsmarinerat vrak på en parkbänk i Tranås.

En frostig höstnatt tog räddningstjänsten i Östergötland emot ett samtal från en upprörd bilförare som berättade att en kraftig man låg raklång på E4:an utanför Linköping i västlig riktning. Han låg mitt på körfältet och man fick inte syn på honom förrän det var för sent att bromsa – personbilar, bussar och lastbilar fick gira över till den andra filen för att inte köra över honom. Om inte någon fick bort honom därifrån snarast skulle folk dö.

Polisen ryckte ut med fyra bilar och dubbelt så många poliser. När de plockade upp mannen från vägen kände några igen honom. Det var ju Mats Kardell, den där bodybuildaren som bodde i Tranås. Han hade tävlat mot världens absolut bästa och stått på prispallen i självaste Mr Universum två gånger. Men för polis och räddningstjänst var Mats numera hundra kilo ångest som de inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med.

För det mesta hämtade de upp honom från parkbänken vid systembolaget i Tranås. Ibland fick de fiska upp honom ur ån som rann genom stan. De brukade baxa upp den tunga kroppen på en bår och köra honom till akuten på Eksjö lasarett. När Mats vaknade upp magpumpad, bakfull och desperat letade han oftast reda på närmaste påse med Dax 85-procentig flytande sjukhustvål och drack upp den, om nu inte sjukhuspersonalen hade hunnit gömma den. Han behövde den där tvålen, trots att han allt som oftast redan hade en alkoholhalt på över fyra promille i blodet.

Annons

När Mats 2008 kom in på intensiven för 55:e gången på två år skakade läkaren bara på huvudet. Mats hade tryckt i sig anabola steroider i enorma mängder, överlevt två överdoser av GHB med hjälp av en respirator, missbrukat amfetamin i två decennier samt suttit i fängelse för narkotikabrott. Men spriten var värre än allt annat. Han drack en liter för att komma upp ur sängen, en liter för att ta sig igenom dagen och en liter för att somna. Tog spriten slut gick han till bensinmacken, köpte T-röd och drack direkt ur flaskan.

Nu blödde Mats ur varenda kroppsöppning. Läkaren kunde räkna till sammanlagt fem blodproppar, varav en i lungorna, samt ett blödande magbråck. Vilopulsen låg på 190 och blodvärdet på 70, hälften av det normala. Blodet var tunt som vatten.

– Det här går inte längre, Mats, sade läkaren. Om du inte skärper dig kommer du att dö innan månaden är slut. Jag har ringt till dina anhöriga.

De gamla kollegorna från kroppsbyggartiden hade för länge sedan tappat kontakten med honom, men den hösten började ändå ett rykte spridas. I Flashbacktråden »Död på grund av dopning« ställde någon frågan: »Tänkte höra om någon vet om en byggare som heter Mats Kardell är död, hört ett rykte och undrar om någon vet om det är 100 procent sant.«

Jag läste själv tråden. Men jag kunde inte svara, trots att jag och mina kompisar hade tränat på samma gym som Mats Kardell på 80- och 90-talet. Alla vi såg upp till Mats då.

Om han nu var död kunde vi bara hoppas att han inte hade dött bortglömd i ett avlägset hörn av världen.

 

Mats Kardell föddes 1959 i Mjölby, järnvägsknuten i Östergötland som var mest känd för sin truckfabrik, sin lokförarskola och sin dialekt. Han växte upp i en syskonskara på fyra. Pappa var lokförare och mamma hemmafru. De var en genomsnittlig folkhemsfamilj i en småstad som blomstrade och utlovade en trygg tillvaro för den som föll in i kollektivet.

När Mats var sex år gammal frågade lekisfröken: »Är det någon här som kan något om svenska kungar?« Mats räckte upp handen: »Gustav den sjätte sket så det skvätte, efter kom Vasa och torkade med trasa.« Alla skrattade, utom fröken – hon tog ner Mats till källaren och låste in honom. Därifrån kunde han höra de andra barnen på våningen ovanför. Deras röster, deras skrik, deras skratt. Han förstod inte varför hon straffade honom, han hade ju varit rolig.

Det var inte sista gången han blev straffad utan att förstå varför. Han hatade orättvisor. Men han brukade lösa dem på sitt sätt. När grannpojken inte ville låna ut sin trampbil hoppade han sönder den. När Mats pappa inte lät honom åka med familjens bil in i garaget krossade han fönsterrutan i sitt rum med knytnäven. Efteråt somnade han. Han somnade alltid efter sina utbrott.

I första klass på Blåklintskolan slog läraren fast att Mats hade problem som skolan inte kunde lösa. Han hade »myror i ändan«, hette det. Kunde inte koncentrera sig. Och så kunde han inte hålla tyst. Flera gånger blev han skickad till läkare. En gång för att se om det stod rätt till i huvudet. En annan gång för att kolla synen. En tredje gång för att se varför han snubblade. Men läkaren hittade inget fel. Den ADHD-diagnos Mats fick senare i livet var inte uppfunnen.

Skolan brukade lösa problemet genom att sätta honom i obsklass. Själv försökte han lösa det genom att vara rolig, och i möjligaste mån undvika situationer där han blev avslöjad som klassens dumsnut. För då fick han svårt att andas. Enda gången han kunde andas någotsånär lätt var på fritiden när han spelade hockey. Där var han duktig. Men ändå. Det var något som fattades.

När Mats var 14 år lyckades han och kompisen Bengt Åke få tag på fyra mellanöl. De klättrade upp i ett gammalt vapentorn vid järnvägen, högt över människorna därnere. När Mats tog de första klunkarna gick det en stöt genom kroppen. Han hade aldrig känt något liknande. Det var trolleri. Trycket över bröstet bara försvann. Det kändes som om ett nytt ben växte ut, ett ben som tidigare hade varit amputerat. För första gången i sitt liv kände Mats sig komplett. Han tänkte: »Så här vill jag vara alltid.«

Om det var Guds försyn visste han inte, men tre år senare blev Mats Kardell så hårt tacklad i en hockeymatch att han fick bäras av isen. Efter det tog han ett beslut som skulle förändra hela hans liv – han skulle börja styrketräna.

En källarlokal i botten av ett hyreshus vid Tunet i Mjölby fick duga som det första gymmet. Mats och hans kompisar skrapade ihop ett par hantlar, en skivstång och en bänk. För att få en dragmaskin borrade de fast ett block med ett stålhjul strax under taket och drog igenom några tvinnade persiennlinor. I ena änden fäste de en hantel, i andra ett handtag. Sedan var det bara att köra. Pumpen i musklerna och endorfinerna som strömmade genom kroppen efter ett träningspass gav nästan samma effekt som alkoholen. Mats gick snart ner i källaren sex dagar i veckan. Skyfflade över vikter mellan hantlar och skivstång för att maximera varje omgång och krama ur varenda muskelfiber. Stålhjulet i dragmaskinen blev med tiden ovalt och ljudet efter hanteln som dunsade upp längs väggen fortplantade sig genom betongen i hyreshuset. En äldre kvinna som bodde på fjärde våningen kom ner och frågade: »Vad är det som låter ›du-du-du-du‹ … ?«

Annons

Mats växte, lade på mer vikter, och växte ännu mer. Det var något helt annat än skolan. Inga frågor han inte kunde besvara. Ingen som lade sig i. Inga bestraffningar. Bara han och gjutjärnet: du-du-du-du

Hockeytränaren i Mjölby var mindre nöjd. Han menade att styrketräningen gjorde Mats klumpig. När Mats ändå inte slutade lyfta skrot fick han inte längre vara med på matcherna. Ännu en bestraffning som Mats inte förstod. Han missade ju inga träningar. Var lika bra som någonsin tidigare. En dag söp han sig full istället och gick upp till rinken där de andra tränade. Han tog upp en vägkon, satte den till munnen och skrek: »Du, din jävel, du kan dra åt helvete!« Det sista han hörde från tränaren när han gick iväg var: »Du kommer inte att bli någonting i det där i alla fall.«

I Sverige var bodybuilding som sport nästan okänd på den här tiden, i slutet av 1970-talet. Arne Tammers brevkurser cirkulerade fortfarande och muskelbyggnad för vardagsbruk utövades av tonåringar i smyg på pojkrummen, med hjälp av armhävningar och kungsfjädrar. Det fåtal riktiga gym som fanns låg i storstäderna.

I USA hände det däremot saker. I januari 1977 premiärvisades Pumping Iron, ett dokudrama som följde en grupp kroppsbyggare som tränade inför Mr Universum och Mr Olympia. Vad folk än tyckte om bodybuilding kunde ingen motstå karaktärerna: Arnold Schwarzeneggers stöddiga charm, Lou Ferrignos underdogmentalitet och den korte Franco Columbos värme. Kroppsbyggare var inte fyrkantiga ärthjärnor, utan människor av kött och blod som var beredda att offra allt för att uppfylla sina drömmar. Drömmar som visserligen var lite udda, men som ändå blev allt mer accepterade.

Hemma i Mjölby beställde Mats Kardell tidningar och träningsprogram på postorder. Han slutade supa på helgerna och blev alltmer besatt av träningen. En julafton hoppade han över ett träningspass för att fira jul med familjen. Vid elvatiden på kvällen blev ångesten så stor att han smet ner till lokalen och straffade sig själv med fyra timmars stenhård natträning.

Mats självdisciplin betalade sig. Tre år efter att han bett sin hockeytränare dra åt helvete vägde han över 90 kilo och var urstark. Och när han väl vågade lämna källargymmet och visa sig på badplatsen – alltid efter en iskall dusch så att huden drog ihop sig och gav honom ännu fastare konturer – tittade folk på hans kropp. Bekanta kom med komplimanger: »Fan vad stor du har blivit, Mats.« Känslan var enorm. Han ville ha mer.

Våren 1980 anmälde Mats Kardells kompisar honom till ett SM-kval i bodybuilding i Malmö. Han fick reda på det först en vecka före tävlingen och hade egentligen ingen tid att förbereda sig. Men han åkte ner, ställde sig på scenen i all sin vinterbleka prakt och kom tvåa i juniorklassen. Han förstod knappt vad som hade hänt. Efteråt kom folk fram och berömde honom. Speciellt en person, som han aldrig hade träffat tidigare.

– Vad går du på för grejer? sade han.

– Vad då för nåt? sade Mats, som inte förstod vad han pratade om.

Några veckor senare satt Mats i sitt kök och stirrade på påsen med tabletter som han hade köpt. Tankarna snurrade. Han hade egen lägenhet, flickvän och fast jobb som sotare. Han vägde påsen i handen. Skulle han ta eller inte? Han visste ju att det var fusk. Dessutom hade han sett en dokumentärfilm om en finsk tyngdlyftare som hade tagit anabola steroider och mått dåligt. Men, säljaren sade ju att pillren skulle hjälpa honom att bygga ännu mer muskler. Och om några månader väntade SM.

Instruktionerna var enkla att följa: tre piller med 5 mg Dianabol om dagen med start tio veckor före tävling. Vad kunde gå fel? Han öppnade påsen, tog ett piller, stoppade det i munnen och svalde.

Det gick en vecka. Ingenting hände. Det gick en vecka till. Fortfarande inget. När Mats den tredje veckan började misströsta slog steroiderna till. Först började det liksom brumma i kroppen. Sedan började musklerna svälla upp och trycka mot huden. På träningen lade han på mer vikter. Pumpen i musklerna var obeskrivlig. Att ligga med flickvännen kändes bättre än någonsin tidigare. Men bäst av allt var att det där hålet i bröstet var helt igentäppt. Det var som en fylla som aldrig tog slut. Med skillnaden att han var klar som en polarvind i huvudet.

För att bygga alla muskler krävdes protein. Mats diet: 1,2 kilo kokt torsk om dagen. Ett torskblock på morgonen, ett till lunch och ett till middag. Inga kryddor, inget salt, inga grönsaker, ingen frukt. Steroider, torsk och träning. Det var det hela.

»Allt som han omsorgsfullt hade byggt upp försvann ner i avloppet. Han pissade ut ­varenda muskel. Dessutom hade han blivit impotent. Mats fick panik.«

November 1980, SM i bodybuilding. Eriksdalshallen i Stockholm var nästan fullsatt. De bästa svenska bodybuildarna från de mest kända storstadsgymmen var på plats, däribland Mats största förebild Uffe Bengtsson – pionjären som vunnit SM varje år sedan 1973. Här fanns inga möjligheter att gömma sig.

Annons

Det blev dags för juniorklassen och konferencieren presenterade de tävlande: »Mats Kardell från Järnos gym i Mjölby.« Ett garv gick genom publiken. Järnos gym i Mjölby. Det lät bra när Mats och hans kompisar kom på det. Nu lät det som om Mats krupit fram ur en ladugård. Skratten skar som en kniv i ryggraden.

Men Mats radade upp sina obligatoriska poser som om ingenting hade hänt. Efter ett tag började stämningen vända. Någon visslade, en annan klappade händer, en tredje skrek uppmuntrande. Det slutade med att Mats Kardell fick både publik och domare på sin sida och korades till klar vinnare.

Mats kunde knappt förstå att det var sant. Han var bäst! Han fick vara med i tidningen Hercules! Ordföranden i Svenska bodybuildingförbundet ringde honom, lilla Mats från Mjölby, och bad honom tävla i junior-EM! Mats tog det som ett kvitto på att han hade gjort rätt. Han tackade ja till EM och höjde dosen från tre till sex piller om dagen.

På ett års tid gick Mats Kardell från att vara en okänd junior till att tävla på elitnivå i svensk bodybuilding. Samtidigt vräkte han i sig över tusen piller med Dianabol. Proteinsyntesen gick på högvarv. Den renodlade torskdieten gjorde samtidigt magen så känslig att han fick blod i avföringen om han försökte äta något annat. Han kände att kroppen behövde vila.

När Mats slutade ta pillren hände något. Han vaknade på nätterna och sprang på toaletten. Efter ett par dagar började han gå ner i vikt. De förut så stenhårda musklerna blev sladdriga. Och toalettbesöken fortsatte. Efter ett par veckor kunde han inte se sig själv i spegeln längre – allt som han omsorgsfullt hade byggt upp försvann ner i avloppet. Han pissade ut varenda muskel. Dessutom hade han blivit impotent. Mats fick panik. Han ringde sin kontakt.

Det Mats hade råkat ut för var inte ovanligt, menade kontakten. Steroiderna hade slagit ut hans kropps naturliga hormonproduktion. Utan egen produktion av testosteron gick kroppen i princip baklänges och gjorde sig av med vätskan i musklerna. Det var därför hans kropp höll på att säcka ihop som en pumpa efter Halloween.

Katastrofen kunde undvikas på två sätt. Det första var att helt enkelt köpa mer steroider. Det andra var att ta Pregnyl, ett hormon som användes för att stimulera ägglossningen hos kvinnor eller få fart på spermaproduktionen hos män. Hormonet utvanns från havande kvinnors urin, upplyste kontakten honom.

Mats valde det första sättet.

Han fortsatte växa, och han blev en allt kändare profil inom den obskyra undergroundrörelse som nu, i början av 1980-talet, plötsligt fick ett brett genomslag. I Sverige lanserades tidningen Bodybuilding & Kraftsport, som lyfte fram profiler och gjorde hela gymvärlden sexigare. Det var slut med nördiga frisksportare som stod på händer ute i solen. Istället visade bilderna brunbrända, inoljade kroppar i perfekt ljussättning.

Snart hade varenda småstad ett eget gym och de gamla storstadsgymmen breddade sin kundkrets. Till och med folkkära idrottsstjärnor som Ricky Bruch och Lennart »Hoa-Hoa« Dahlgren sadlade om i slutet av sina karriärer, för att istället visa upp sig i tangabadbyxor på scener runt om i landet.

När Mats Kardell lärde känna Hoa-Hoa öppnade sig nya möjligheter. De började gästposera på olika tillställningar där gränsen mellan PR, idrott och gyckleri var flytande. Det var en ung bransch där vad som helst kunde hända.

När Mats och Hoa-Hoa skulle posera på Ikeas varuhus i Köping söp de sig fulla dagen innan och Mats vaknade upp i rabatten utanför krogen Daily News i Stockholm. När de väl kom iväg lämnade de både poseringsbadbyxor och kroppsolja bakom sig. De löste problemet genom att be kocken på Ikeas restaurang om matolja och sedan posera i kalsonger.

Uppträdena gav lättförtjänta pengar. In och ut på en timme. När Frigoscandia skulle inviga ett nytt fryshus i Linköping hade företaget låtit frysa in dörrnyckeln i ett enormt isblock som ställdes på en scen. Mats Kardell behövde bara göra entré i sina badbyxor, krossa isblocket med en slägga, casha in sina tusenlappar och åka hem.

Gymmen fick snart ett tillskott av unga killar som ville bli som Mats. Och Mats fick pengar till att bekosta sitt ökande intag av anabola steroider.

Mats Kardells liv kretsade nu helt kring bodybuilding och han gjorde allt för att bli bäst. Tillsammans med sin flickvän flyttade han till Göteborg där de bosatte sig i en lägenhet ovanför Olympia Gym på Kungshöjd. Han köpte FASS – Farmaceutiska specialiteter i Sverige – och plöjde igenom de 400 sidorna i jakt på fakta om lämpliga mediciner och deras egenskaper. I ett anteckningsblock bokförde han noggrant alla medel han stoppade i sig.

Deca Durabol: »En av mina absoluta favoriter för uppbyggnad. Testade lever och njurar vid 200 mg i veckan. Knappt någon påverkan alls på dom värdena. […] Det tar lång tid att kliva ur kroppen, upp till 18 månader. Ibland känner jag av bitchtits, det är när det byggs på. […] En bra dos för mig är att ligga med deca i botten, en i veckan, i kombination med andra preparat.«

Bitchtits, eller gynekomasti, var något så ondskefullt som förstorade bröstkörtlar, en effekt av att steroiderna rubbade kroppens hormonnivåer. I värsta fall kunde bitchtits få den mest vältränade bodybuilder att se ut som en havande hynda. Men Mats löste alla problem: genom att minska doserna, byta medicin eller helt enkelt blockera bieffekterna med andra preparat. Tröttheten som det ständiga steroidintaget skapade botades med en sträng amfetamin rakt upp i näsan. Han fick visserligen svårt att sova – men det fixade han med sömnpiller.

Vintern 1985 vann Mats sitt första SM i bodybuilding. Tidningen B & K publicerade ett reportage med rubriken: »Galten från Mjölby!« Smeknamnet myntades av Hoa-Hoa efter att Mats hade slagit honom i en bänkpresstävling. »Galten« var både omslagspojke och utvik, där han poserade i jeans och bar överkropp. Han bar en sotarmössa och höll i ett basebollträ som nonchalant vilade på hans enorma axlar. Det kunde knappt bli bättre.

Nu skulle Mats satsa på VM. Han peppade sig själv att träna ännu hårdare. Och framgången smittade av sig på de andra gymbesökarna.

 

Olympia Gym var Göteborgs svar på legendariska Gold’s Gym på Venice Beach i Los Angeles – The Mecca of Bodybuilding, där man spelade in Pumping Iron. Den göteborgska motsvarigheten låg på höjden ovanför Feskekörka, och de 100 trappstegen var en alldeles lagom uppvärmning för de träningspass som väntade innanför betongväggarna. För den som vågade sig in.

Själv gjorde jag det 1986, tillsammans med några kompisar. Jag var en finnig tonåring, hade tränat några år och kunde kanske lyfta mer än genomsnittet – utanför gymvärlden, vill säga. På Olympia Gym var jag underutvecklad.

Längs väggarna hängde affischer med alla från allsmäktige Arnold Schwarzenegger till moderna byggare som Lee Haney. Men det som satte tonen var inte affischerna utan att Olympia hade den förmodligen högsta medelvikten på sina kunder av alla gym i Sverige. Till och med kvinnan som stod bakom disken hade grövre överarmar än de flesta män. När hon sålde proteinpulver till någon i sammanhanget klen man kunde hon lämna över burken med den korthuggna ordern: »Ät och bli grov!«

Här tränade Anders Bengtsson, som vägde 130 kilo, arbetade som dörrvakt och bar en t-tröja med texten »Slaktaren från Avenyn«. Här tränade »Big James«, en gammal boxare från Västindien på en och nittio, som var så skräckinjagande att köerna utanför de krogar han vaktade var lika prydliga som den utanför Smyrnakyrkan.

Och så var det Galten, Olympias egen omslagspojke. När Galten, Slaktaren från Avenyn och Big James tränade, och signaturmelodin från Rocky dånade i högtalarna, leviterade gjutjärnet på Kungshöjd. En dimma av ammoniak, testosteron och mjölksyra spred sig genom lokalen. Alla rycktes med. Vrålen av smärta från kroppsbyggare som tvingade upp 500 kilo i benpress för tionde gången blandades med vrålet från någon rookie som upptäckt en ny åder på sin biceps. Efter träningspassen rasslade det till i allas träningsväskor när medlemmarna plockade fram sina plastburkar med tonfisk och ris. Hela gymmet var som en enorm biologisk organism som lyfte skrot, slukade proteiner och blev grövre.

Jag och mina kompisar blev med tiden normalbyggda med Olympias mått mätt. Men vi kunde inte undgå att se att vissa personer tycktes växa helt ohämmat. De kunde lägga på sig runt sju kilo muskler på två månader. Och i muskeltidningarna stod det om 21-åriga killar som vägde över 115 kilo. Rena muskler.

Det var ingen hemlighet att det förekom anabola steroider bland kroppsbyggare. Medierna skrev om bodybuildare som åkte fast i dopningskontroller eller blev tagna för varusmuggling i tullen, då och då skrevs det även om kroppsbyggare som hade begått våldsbrott efter att ha tagit anabola steroider. I B & K menade skribenter att det pågick en »häxprocess« mot bodybuildingen. Ännu mer tydlig var Hoa-Hoa Dahlgren: »Om Hitler hade haft en bullworker i garderoben hade jag gett mig fan på att man hade påstått att kroppsbyggare startade andra världskriget.«

Själv plöjde jag allt som fanns att läsa om steroider. Med tiden blev det allt tydligare att experterna i de vanliga medierna försökte tona ner de positiva effekterna av anabola steroider. De kunde till och med påstå att steroiderna inte hade någon påvisbar effekt.

Jag och mina kompisar såg oss omkring och drog våra egna slutsatser.

En het septemberdag klev jag in på ett apotek i Aten och köpte fyra ampuller Deca Durabol. Apotekaren reagerade inte mer än om jag hade bett att få köpa C-vitaminer. När han på knagglig engelska frågade om jag också ville köpa kanyler kände jag mig som en heroinpundare, men jag betalade, klev ut i den 37-gradiga hettan och tog tåget norrut för att avsluta min tågluff. Ampullerna gömde jag i botten på ett kassettbandsfodral.

En månad senare satt jag på mitt pojkrum med en spruta i handen. Jag knackade på själva pumpen, gång på gång, så att alla luftbubblor skulle försvinna. Min största skräck var att de skulle tryckas in i ådrorna via kanylen, vandra upp till hjärtat och orsaka min död.

När jag väl knackat upp bubblorna och sprutat ut lite av den oljiga vätskan i luften körde jag in kanylen i övre delen av högra skinkan. Det gjorde mindre ont än en vaccinering. När jag sedan sakta sköt in vätskan i muskeln stramade det lite, som när man trycker på en svullnad. Jag tog ut sprutan, gömde den, drog upp byxorna och satte mig på sängkanten. Hjärtat dunkade genom t-tröjan. De skamkänslor som jag eventuellt hade försvann i ett rus av spänning.

Efter två veckor märkte jag att jag blev starkare på träningen. Kroppen blev varm som en bakugn och jag fick ta av mig t-tröjan när jag satt i soffan och tittade på TV. Efter ytterligare några veckor hade jag gått upp ett par kilo i vikt. Det var ingen sensation. Men min träningskompis Thomas, som började ungefär samtidigt, upplyste mig om att våra doser var som lättöl. De andra drack starksprit.

Året därpå tog jag en kur till. Jag låg på sjukhus efter en snowboardolycka och hade fått en allvarlig kotkompression. Thomas kom upp med steroiderna till sjukhuset, och i smyg injicerade jag primobolan, som jag toppade med ryssfemmor. På kvällen när det var lugnare hävde jag mig ur sjukhussängen med min aluminiumkorsett och letade mig ut i trapphuset. Sedan gick jag upp och ner i trapporna på Sahlgrenska tills smärtan blev för stor.

När jag väl blev utskriven och fick träffa en sjukgymnast på ett rehabiliteringsgym gjorde jag femtio knäböjar utan att blinka, bara för att markera: Du är överflödig. Jag följde sjukgymnastens program två gånger, sedan köpte jag ett gymkort och började träna på egen hand istället.

Det var ingen tvekan om att anabola steroider fungerade. Men både jag och Thomas märkte att bröstvårtorna ömmade efter avslutad kur – känningar av gynekomasti. Vi skojade bort det genom att nypa varandra i bröstvårtorna så att vi tjöt av smärta och skratt.

Jämfört med många andras intag var våra kurer så korta att kroppen snabbt hittade tillbaka till sin normala hormonproduktion igen. För oss var allt en lek.

 

Den 14 oktober 1988 klev Galten från Mjölby upp på en scen på andra sidan jordklotet. Målet var att bli korad till världens bästa bodybuildare. Mr  Universum, som VM kallades, gick i Brisbane och lockade över 40 000 åskådare.

Mats var nu pappa till en son, men det hindrade honom inte från att vara i sitt livs form. Träning, kost och preparat fungerade perfekt. Nytt för i år var tillväxthormonerna. De utvanns ur döda människors hypofyser och var svindyra, men oj vad kroppen kändes bra. Överarmen mätte 52 centimeter. Vaderna var lika stora, och låren hade vuxit sig så breda att han hade fått sy in kilar i jeansen för att de överhuvudtaget skulle få plats. På träningen pressade han 240 kilo i bänk, och i knäböj maxade han 325. Det var siffror som en styrkelyftare skulle vara stolt över.

Sex kroppsbyggare gick till final i viktklassen +90. Mats var en av dem. Hans blonda lugg, klarlysande blå ögon och perfekt solariebrända kroppshydda stack ut på den internationella bodybuildingscenen. Reportern från världens mest ansedda muskeltidning Muscle & Fitness gjorde segerintervjun redan dagen före tävlingen och lovade att äta upp sin hatt om inte Mats vann. Till och med dagstidningen i Brisbane hade valt ut just honom, den blonde vikingen, att pryda omslaget i helbild, framför inrikes och utrikes nyheter. På strandpromenaden frågade tioåringar efter hans autograf.

När Galten från Mjölby nu flexade med bröstmusklerna så att de böljade likt en bälg på ett dragspel tjöt publiken. Och när han väl hade satt tonen så – pang! – stannade han upp, lät hela kroppen gå i lås och stod som utmejslad i granit. Varenda muskelfiber tonade fram och ådrorna svällde upp som daggmaskar under huden. Publiken busvisslade och klappade händer, och de nio domarna vässade sina blyertspennor.

Mats skakade på musklerna och väntade på domslutet. Konferencieren började bakifrån. Fransmannen, österrikaren och holländaren försvann. Amerikanen kom trea. Nu var bara Mats Kardell och den betydligt mer kände Pavol Jablonický från Tjeckoslovakien kvar.

– And from Sweden, ladies and gentlemen: Mats Kardell!

Det högg till i magen på Galten. Han kände sig bestulen. Av applåderna att döma tyckte publiken samma sak. Den norske domaren tog av sig glasögonen, vände sig mot sina kollegor och snäste: »Vill ni låna dom här kanske?«

Men sedan vände känslan. Han hade kommit tvåa i Mr Universum! Han hade världens näst mest perfekta kropp! Det var en makalös prestation. Ännu större blev det när en representant från det internationella bodybuildingförbundet IFBB ringde från USA för att erbjuda Mats en proffslicens.

Galten från Mjölby hade uppfyllt sin dröm. Han tillhörde nu världens grövsta och samtidigt mest exklusiva yrkeskår. Det var som att vara astronaut. Det fanns bara runt 50 bodybuildingproffs i hela världen.

Snart åkte han runt på de proffsturnéer som IFBB ordnade i Europa. Mats kunde knappt fatta det, han tävlade mot sina idoler. På arenor i Paris, Madrid och London stod Galten från Mjölby på samma scen som »Lejonet från Libanon«, Samir Bannout! Galten från Mjölby knackade på hos »The Iron Warrior«, Mike Christian, för att be honom smörja in ryggen med poseringsolja! Det var som om en fotbollsspelare i dag skulle knacka på hos Zlatan eller Messi och få hjälp med skosnörena.

Året därpå började Mats känna av stressen. Småbarnslivet var svårt att kombinera med proffslivet: blöjor och kanyler, välling och steroider, babyskallror och amfetamin. Familjen flyttade upp till Sundsvall där Mats började arbeta extra på en fritidsgård. Men han drog sig ändå mer och mer in i sig själv. Hans fru skötte allting som hade med familjen att göra. Mats fokuserade enbart på att få ihop sitt liv och komma i form till tävlingarna. Det var mer än nog.

Efter tio års missbruk kunde Mats inte hålla biverkningarna borta längre. Han började få allvarliga sömnstörningar. På kvällarna tog han bensodiazepiner som Stesolid och Valium för att kunna somna. På dagarna tog han allt mer amfetamin för att orka vara vaken. En kväll när han stod i kiosken på fritidsgården kände han plötsligt ett kraftigt tryck över bröstet och fick svårt att andas. Framför barnen sjönk han ihop på golvet med surrande fingertoppar. Det var hans första panikångestattack.

Samtidigt fortsatte proffskarriären. Mats var lika stor och muskulös som tidigare, men hade svårt att komma i form. Efter åratal av ständiga kurer åkte hans hormonnivåer bergochdalbana i kroppen. Körtlarna i bröstet växte och med jämna mellanrum svullnade den ena testikeln till en tennisbolls storlek. Han kunde knappt sitta.

En bekant föreslog att han skulle ta Sustanon, ett preparat som innehöll fyra olika sorters testosteronestrar. Kanske skulle det få honom att må bättre. Mats började med en injektion på 250 mg i veckan. Effekten uteblev. Sedan höjde han successivt dosen tills han var uppe i 250 mg om dagen. Han låg på den dosen i åtta månader i sträck, tills häcken var sönderstucken av kanyler.

Ur anteckningsboken: »Sustanon: Vad ska jag säga, alla pratar om hur bra detta är, jag fattar ingenting. Jag mår ojämnt, upp och ner, jag gråter ibland, jag är inåtvänd, kan känna mig aggressiv inom mig. Skit, vilken skit. Ibland är det övertryck, det är bitchtits, kroppen slår av och på. Jag har prövat var sjunde dag, jag har prövat var 14:e dag, två i veckan, fyra i veckan, en varje dag, jag har provat i åtta månader i sträck. Bara skit, ingenting för mig.«

 

I början av 1993 lämnade Mats fru honom. De hade nu två barn och hon tog med sig bägge.

Mats visste att allt var hans fel. Men han kunde inte göra något annat än att försöka hålla liv i sin karriär, trots att kroppen var så skör att det blödde ur porerna när han kliade sig. Åt han en brustablett med C-vitamin svullnade fingrarna upp av saltet i tabletten. Åt han kött fick han så ihållande magknip att det kändes som tarmvred. Testikeln kom och gick.

Med hjälp av tillväxthormoner, som var till för barn med dvärgväxt, och anabola steroider, som var till för att bota kvinnor med bröstcancer, försökte han komma i form en sista gång. Det var som att jaga sin egen svans. Vid minsta stress spottade musklerna ur sig vätskan som istället hamnade direkt under huden.

När Galten från Mjölby klev upp på scenen i Pittsburg 1993 visste han att det var för sista gången. Han hade fått nog.

I mitten av 90-talet kom Mats Kardell tillbaka till Olympia Gym några gånger. Sedan försvann han. Ingen skrev något. Ingen sade något. Ingen visste vart han hade tagit vägen. För oss byggare var sortin lika påtaglig som när en seriefigur slängs genom ett plank och lämnar ett kroppsformat hål efter sig.

Mats Kardell hade inte ens berättat för sina närmaste vad han stoppade i sig och hur han mådde. Och det var fullt normalt. I allmänhet talade ingen om anabola steroider annat än i generella termer. Den amerikanske läkaren Charles Yesalis, som skrivit ett halvdussin böcker om sport och dopning, menar att hemlighetsmakeriet bland dem som använder anabola steroider bara slås av dem som sysslar med pedofili: »Folk erkänner att de har rökt gräs, tagit kokain, provat amfetamin, testat heroin eller slagit sin fru långt innan de erkänner att de har tagit anabola steroider.«

Själv överraskades jag en kväll hemma i TV-soffan av att träningskompisen John dök upp i samhällsprogrammet Striptease. Den John jag kände var en lugn kille, en motståndare till anabola steroider som hade kommit långt på att träna rent. Nu berättade han hur steroidmissbruket hade brutit ner honom. Han slog sin flickvän och försökte ta livet av sig. Och när han väl togs in på psyket gick han bärsärkagång och misshandlade både vårdare och patienter. Det var ofattbart. Hans ångest gick rätt igenom TV-rutan. Det såg ut som om han skulle dö.

Med i programmet var även andra kroppsbyggare, med helt andra erfarenheter. När diskussionen om roid rage, aggressioner kopplade till anabola steroider, kom upp frågade programledaren en i gänget om han såg sig själv som en risk. »Möjligtvis för min flickvän, för när jag käkar får jag stånd hela tiden«, svarade han.

Missnöjet med programledarens frågor var uppenbart. Och det var så verkligheten såg ut.

För varje person som hade dåliga erfarenheter fanns det någon som hade upplevt motsatsen. Den kroppsbyggare som kom ut ur steroidgarderoben kunde inte räkna med uppbackning från sin egen krets. Han kunde bara tala för sig själv.

Återkomsten. När Mats slutade tävla drog han sig undan från gymvärlden, i tron om att hans gymkompisar inte längre tyckte om, eller till och med hatade, honom. Här instruerar han Linn Blomberg på Mjölby träningsstudio.
Seglivad. När Mats Kardell besökte fitness­mässan i Göteborg i december kom en gammal bekant fram och sade: »­Herregud, du lever! Jag hörde att du dog för fem år sedan.«

En blåsig förmiddag 2013 står jag utanför tågstationen i Mjölby. Jag har inte sett Mats Kardell på nästan 20 år och håller utkik efter någon som liknar Mickey Rourke i The Wrestler. Efter en stund får jag syn på en kraftig man i svart farfarströja som går emot mig med enorma lår. Det är som att se ett spöke. Han har samma släpiga gång som tidigare och ett ansikte som har åldrats, men inte så mycket mer än mitt eget.

På en lunchrestaurang i närheten lassar Mats upp pannbiff och potatis. Inga lingon, ingen brunsås, massor av vitkål. När han ätit färdigt häller han ner några droppar av sin ADHD-medicin i ett glas och dricker.

– Det här är den enda medicinen jag tar nu, säger han.

Mats Kardell har varit ren från anabola steroider, droger och sprit i fem år. När ryktet spreds om hans död låg han i själva verket på ett behandlingshem i Filipstad. De första fem dygnen under konstant övervakning, berättar han. Han var tvungen att äta en kapsel med Heminevrin, ett slags torrsprit, varje halvtimme. Dosen, 48 kapslar per dygn, var så stor att den skulle döda en normal människa. För Mats var det tvärtom. Han skulle dö om han lät bli kapslarna. Sedan började nedtrappningen.

– När jag lade ner huvudet på kudden så guppade världen, säger han. Jag trodde länge att hjärnan höll på att lösas upp, som om jag hade vatten i huvudet. Sedan, efter en månad, sköljde alla känslor över mig. Vad hade jag gjort med livet? Jag slog på mig själv.

I 27 år hade han tryckt ner känslorna med olika preparat. När han slutade med anabola steroider gick han direkt över till GHB, amfetamin och sedan alkohol.

– Jag visste inte ens namnet på alla känslor. De gav mig ett papper där jag fick kryssa i det jag kände, som »Arg«, »Ledsen« … I början var det inte en enda positiv känsla. Till slut fick jag någon minut när livet var okej. Då kände jag att det fanns hopp.

Hade inte Mats haft sin fysik skulle han förmodligen ha dött, tror läkarna. När en dopningsläkare undersökte hans kropp upptäckte han att ena njuren hade skrumpnat ihop till storleken av ett russin, medan den andra hade kompenserat bortfallet genom att växa. Andra sviter är mer synliga. När vi är hemma hos Mats drar han upp tröjan. Han pekar på två långa ärr som börjar strax under bröstvårtorna och löper upp mot respektive armhåla.

– Jag kan inte ljuga, med tanke på de operationer jag gjort. Jag har fått öppna upp härifrån upp till armhålan och ta bort knölar. På vänster sida fick de hugga av en del av bröstmuskeln. Sedan har jag slitit bort fem senor i armarna.

Han rätar ut armarna så att ärren i armvecken blottas.

– Det blir ofta så när man använder så mycket anabola steroider. Senorna förlorar sin elasticitet och slits bort från benet vid belastning.

I dag jobbar Mats deltid som instruktör på Mjölby träningsstudio, samt håller föreläsningar om sitt missbruk. Han besöker läkarkonferenser, skolor, fängelser och vårdhem för missbrukare. Han gästar institutioner där han själv har varit intagen. Det som till slut fick honom att gå ut och berätta var ovissheten om vad folk kände till.

– Om du har tävlat så mycket som jag gjort, så är det fruktansvärt många människor som känner igen dig. När folk kom fram för några år sen och frågade »Hur är läget, Mats?« visste jag inte hur mycket de kände till, om de kände till att jag legat i rabatten och druckit T-doja. Det gick åt en massa energi till att lista ut det. Då tänkte jag att det är fan min skyldighet att berätta för folk hur det har varit.

Vissa som lyssnar på honom har »snurrat i samma kretsar«, som Mats säger, eller sett honom på parkbänken i Tranås eller på omslaget på en bodybuildingtidning. Mats påpekar alltid att han bara talar för sig själv och aldrig om bodybuildare i allmänhet. På gymmet ger han råd till dem som tränar, men håller också koll på unga killar som kan vara på väg att göra samma sak som han gjorde.

Jämfört med hur det var på 1980-talet har antalet brukare av anabola steroider ökat kraftigt. I dag bedömer Folkhälsoinstitutet att minst 10 000 svenskar dopar sig årligen.

– Kan jag få en ungdom att backa från ett beslut så är det bra, säger Mats.

Det har gått fyra år sedan Mats lämnade behandlingshemmet, men han går fortfarande på gruppmöten. Tålamod är en sak han alltid tar upp på sina föreläsningar i missbrukarvården. Praktiska saker, som att få igen körkortet och få ett lägenhetskontrakt, tog Mats tre år. Svårast har det varit att bygga upp relationen med barnen Robin och Linda. I dag är båda över 20 år gamla och bor i en annan stad.

– Ofta vill man ha tillbaka allting direkt, men det tar tid. Grabben var här för två veckor sedan. Relationen blir bättre, men man måste bygga den igen. De måste få tillit till mig och det är inte gjort i en handvändning. Flickan har jag inte sett på 13 år. Hon har inte varit beredd, men vi har haft kontakt, det går åt rätt håll. Och fan, det kan bara bli bättre.

 

En dag i mitten av september träffas vi på nytt, på Mjölby träningsstudio. Vi ska köra ett pass. Jag är lite nervös. Jag ska träna med tvåan i Mr Universum. Det var otänkbart för 25 år sedan, när jag bara var en liten kalv på Göteborgs bästa köttfabrik.

Mats Kardell är klädd som en bodybuilder av den gamla skolan. T-tröjan är uppklippt i halsen och hans välutvecklade trapezius väller upp från kroppen. Över bröstet står texten »Vildsvin i skogen är bättre än fyllesvin på krogen«.

– Jag fick tröjan när jag hade varit nykter i ett år, säger han.

Han spänner ut bröstkorgen.

– Är du fortfarande träningsnarkoman? undrar jag.

– Skojar du? Det går inte utan. Vad jag gör spelar däremot inte lika stor roll längre, det kan vara att cykla eller gå på gym, bara jag får gå loss. Och får jag en ruta på magen tycker jag det är roligt, men just det betyder inte så mycket längre.

Vi börjar med bröst. Lassar på gjutjärnet på skivstången och börjar lyfta. Mats först: 1, 2, 3, 4 … 8 repetitioner. Vi byter: 1, 2, 3, 4 … 8 repetitioner. Vi lassar på lite till. Men inte för mycket, då kan senfästena fjonga åt helvete och ta med sig en bit av benet. Det ska vara långsamt och koncentrerat. Efter en stund har vi båda pump och känner endorfinerna rusa genom kroppen.

– Folk jagar vikter, men jag är bara ute efter kontakt med muskeln, säger Mats.

Han flexar lite lätt med bröstmuskeln så att tvärribborna blottas. Och nu känner jag igen honom. Det är Galten från Mjölby! Han klev ut genom dörren och försvann, men nu är han tillbaka. Ren från allt vad alkohol, droger och anabola steroider heter.

Han säger att det där hålet inne i bröstet ger sig tillkänna ibland, men inte värre än att han kan hantera det. Aldrig att han ska trilla dit igen.

– Jag har hoppat från 10 000 meters höjd utan fallskärm. Som genom ett mirakel klarade jag mig. Då vill jag ju inte hoppa igen.