»Jag hatar carpe diem«

»Jag fick mitt första symtom – ett EP-anfall – när jag var 20. Jag visste inte vad det var, trodde bara att jag höll på att bli knäpp. Det tog tio år av olika diagnoser och vårdturer innan de upptäckte en lågmalign tumör som infiltrerat en del av min hjärna.

Efter operationen blev jag akut sämre; jag tappade större delen av mitt minne, hittade inte hem, och när jag skulle handla mat köpte jag under två månaders tid enbart chilisås, tonfisk i olja och kidneybönor. Min första arbetspraktik var att koka kaffe på stadsbiblioteket. Jag var så sjukt nervös. Vem är jag om jag inte klarar detta? Jag skrev ner alla moment och gjorde en karta över biblioteket. Försäkringskassan bedömde att jag aldrig skulle kunna jobba igen, men efter två, tre år var jag tillbaka som socialsekreterare på 75 procent.

När en kollega skulle åka till Kirkenes blev jag inspirerad att också ge mig ut på ett äventyr. Jag sökte alla jobb norr om polcirkeln och tog det första jag fick, i Vesterålen i Nordnorge.

Redan första dagen tog en man med mig på en skidtur, och frågade sedan om jag skulle följa med ett gäng och bada. Jag hade lovat mig att verkligen pröva deras liv, så jag sa ja. Det var några minusgrader. Jag gallskrek. När de frågade om jag skulle med nästa vecka sa jag: ›Nej, jag jobbar.‹ Då bytte de bara kväll – så jag kom inte undan.