»Jag svalde flera deciliter snö innan jag fick luft«

Lavinexperten Jenny Råghall fick en traumatisk start på sin karriär.

»Det var snöstorm och de långa liftarna på Tänndalens fjällanläggning hölls stängda av säkerhetsskäl. När vinden mojnade bestämde Jocke, min kollega, att vi skulle fara upp på fjället för att kontrollera en lavinfarlig sluttning. Jag var 23 år och det var mitt första jobb som skidpatrullör. Vi fungerade lite som skidanläggningens ambulanser och vi ansvarade också för skyltning och lavinrelaterade problem. Jocke var säkerhetschef och hade 20 års erfarenhet.

Vi tog liften upp till det kända lavinområdet. Snön var stenhård och vindpackad, den var nästan som betong. Jocke konstaterade att vi skulle behöva komma tillbaka och spränga bort snön nästa dag. Sedan vände han på skidorna för att åka mot nästa lift. Då löste han ut lavinen. Allt började röra på sig. Vi drogs med båda två.

Det gick så väldigt fort. En lavin kan enkelt komma upp i en hastighet på hundra kilometer i timmen, men vi for ganska snart in i en björkskog. Jag hade ett mantra i bakhuvudet: ›Skydda huvudet, skydda huvudet.‹ Jag åkte telemark på den tiden och en av skidorna löste inte ut. När den fastnade runt en björk och for av tänkte jag: ›Där gick knät.‹

Annons

När lavinen stannade fick jag panik. Snön tryckte hårt mot kroppen och jag kunde först inte röra en fena. På något sätt fick jag ändå upp höger handflata ovan ytan, så efter att ha krigat och svalt flera deciliter snö fick jag till slut luft. Då insåg jag att jag skulle överleva. Jag ropade efter Jocke, men fick inget svar.

Egentligen är det branschpraxis att ha transceiver, en apparat som sänder ut radiovågor, när man arbetar med lavinproblematik. På den här skidanläggningen var arbetet med laviner underprioriterat, men på min vänstra axel hade jag i alla fall en mikrofon till en radio. Jag lyckades larma i den. Hjälpen var ganska snabbt på plats. Jag sa åt dem att fokusera på att hitta Jocke. Efter en kvart började de gräva upp mig. Jocke var fortfarande borta. 40 minuter efter larmet hittades han kraftigt nedkyld och med allvarliga skador. Han överlevde inte.

Det var ett trauma för hela skidanläggningen. Redan dagen efter olyckan var jag tillbaka på jobbet och fick fria händer att beställa en massa dyr lavinutrustning. Jag skrev säkerhetsplaner, riskanalyser och en lavinräddningsplan. Jag läste allt jag kom över om laviner. Det blev nästan maniskt.

Arbetsgivaren åtalades för bland annat vållande till annans död. Det blev en speciell rättegång, där jag var både målsägare och sakkunnig. Arbetsgivaren fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten.

Jag bestämde mig för att utbilda mig till lavinexpert. Då fanns det få sådana i Sverige. Nu är vi i alla fall någonstans mellan 20 och 30 personer. Egentligen gillar jag inte själva ordet. Det händer att lavinexperter dör i laviner och det tycker jag är ett tecken på att man faktiskt aldrig blir expert på laviner. Man måste vara extremt ödmjuk.

Sedan år 2000 har 44 personer dött i laviner, dels i Sverige, men också i olyckor som drabbat svenskar utomlands. 2015 fick Naturvårdsverket i uppdrag av regeringen att införa lavinprognoser i ett antal svenska fjällområden. Nu är vi uppe i sex, men det ska bli fler. I fjol var jag med och startade upp arbetet i Kebnekaisefjällen. Vi bedömer lavinfaran med en siffra mellan ett och fem och beskriver också problematiken för att vägleda skoteråkare och skidåkare. Jag utbildar också i lavinsäkerhet och intresset är stort.

Jag önskar jag kunde säga att lavinsäkerhetsarbetet har blivit bättre sedan min lavinolycka. Det har tyvärr inte hänt så mycket på de här sju åren. Sverige var ett av de sista länderna i världen med att införa lavinprognoser. I Norge, USA, Kanada och i alpländerna pratas det hela tiden om lavinsäkerhet. Barnen får lära sig det här i skolan och det finns helt andra resurser. Vi har fortfarande mycket kvar att göra. Väldigt mycket.«