En kattdomares känsla för ansvar

Jag har alltid gillat att uppträda. När jag var sex år sjöng jag Alf Prøysens sång Du ska få en dag i mårå på en minneskonsert för andra världskrigets offer i Konge­parken hemma i Trysil. Kung Olav satt i publiken. Efteråt sa folk till mig: ›Du måste fortsätta sjunga, Raymond.‹

Mamma och pappa hyrde ett hus på en bondgård där det fanns hästar, kor, hundar och en katt. De flesta tyckte mest om jakthundarna och nyttodjuren, men jag drogs till katten. Den brydde sig inte om omgivningen, utan var stolt och hade ett inre lugn. På något sätt stod den över de andra djuren, eftersom den inte gjorde någon synbar nytta. Den gick bara in och ut och fångade möss. Ett outsiderdjur. På många sätt var jag också en outsider. I Trysil höll de flesta på med idrott, men jag kände mig aldrig hemma i den miljön. Så småningom blev Trysil för litet. Jag var bara 15 när jag flyttade hemifrån.

Efter ett år på frisör­skolan i Oslo blev jag lärling på Salong Jörgen och Jörgen. Först fick jag borsta hår från golvet, men snart fick jag klippa kunder själv. Jag trivdes, men längtade efter att uppträda igen. Jag gick på audition för en ­Gershwin-kabaré. Den kända sångerskan Kari Bremnes fick en av huvudrollerna och jag fick den andra, vilket ledde till att jag gjorde några uppträdanden i radio och TV. Jag visste att jag hade en bra röst, men jag var helt självlärd. Därför drabbades jag av scenskräck och tvivel på mig själv när jag slängdes in i en professionell värld. Jag längtade tillbaka till något tryggt. Så jag startade en egen frisersalong.

En dag kom en dam in i salongen för att klippa sig. Hon frågade om jag hade katt. Jag visade henne bilder på Frida, min långhåriga, gråa katt med tofsar på öronen, som jag döpt efter Anni-Frid Lyngstad i Abba.