En kattdomares känsla för ansvar

Han är utbildad frisör och har varit en lovande artist. Men det ­Raymond Alessandro Saetre brinner för är att poängbedöma katter.

Jag har alltid gillat att uppträda. När jag var sex år sjöng jag Alf Prøysens sång Du ska få en dag i mårå på en minneskonsert för andra världskrigets offer i Konge­parken hemma i Trysil. Kung Olav satt i publiken. Efteråt sa folk till mig: ›Du måste fortsätta sjunga, Raymond.‹

Mamma och pappa hyrde ett hus på en bondgård där det fanns hästar, kor, hundar och en katt. De flesta tyckte mest om jakthundarna och nyttodjuren, men jag drogs till katten. Den brydde sig inte om omgivningen, utan var stolt och hade ett inre lugn. På något sätt stod den över de andra djuren, eftersom den inte gjorde någon synbar nytta. Den gick bara in och ut och fångade möss. Ett outsiderdjur. På många sätt var jag också en outsider. I Trysil höll de flesta på med idrott, men jag kände mig aldrig hemma i den miljön. Så småningom blev Trysil för litet. Jag var bara 15 när jag flyttade hemifrån.

Efter ett år på frisör­skolan i Oslo blev jag lärling på Salong Jörgen och Jörgen. Först fick jag borsta hår från golvet, men snart fick jag klippa kunder själv. Jag trivdes, men längtade efter att uppträda igen. Jag gick på audition för en ­Gershwin-kabaré. Den kända sångerskan Kari Bremnes fick en av huvudrollerna och jag fick den andra, vilket ledde till att jag gjorde några uppträdanden i radio och TV. Jag visste att jag hade en bra röst, men jag var helt självlärd. Därför drabbades jag av scenskräck och tvivel på mig själv när jag slängdes in i en professionell värld. Jag längtade tillbaka till något tryggt. Så jag startade en egen frisersalong.

Annons

En dag kom en dam in i salongen för att klippa sig. Hon frågade om jag hade katt. Jag visade henne bilder på Frida, min långhåriga, gråa katt med tofsar på öronen, som jag döpt efter Anni-Frid Lyngstad i Abba.

Damen sade att hon skulle på kattutställning på Folkets hus och tyckte att jag skulle ta med Frida dit. Då förstod jag ingenting, men sedan visade det sig att damen var känd som ›skogskattens moder‹ eftersom hon var en av dem som givit den norska skogskatten status som raskatt. På utställningen sade de att jag hade just en sådan.

Jag parade Frida med en annan novisgodkänd norsk skogskatt och fick en bingokull som jag sedan började tävla med. Tre av ungarna blev europamästare.

På tävlingarna blev jag snart mer fascinerad av domarna än av katterna. De gav så mycket av sig själva till publiken och till katterna. Många utställare märkte också att jag hade en ovanlig förmåga att kommunicera med djuren. Snart frågade de om jag ville bli domare. Jag blev smickrad, så klart. Efter att ha gjort ett elevprov för Fife, Fédération Internationale Féline, fick jag gå som assistent. Det tog fyra år innan jag fick min domarlicens. Många sa: ›Herregud Raymond, du kunde blivit läkare på de åren.‹ Visst, men jag har lagt tiden på något jag brunnit för. Man blir glad när man gillar något så mycket. Jag har dömt i Amerika, Malaysia, Barcelona… Snart ska jag till Brasilien. Och jag har fått hantera och lära känna så många vackra djur.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?