En kattdomares känsla för ansvar

Han är utbildad frisör och har varit en lovande artist. Men det ­Raymond Alessandro Saetre brinner för är att poängbedöma katter.

Jag har alltid gillat att uppträda. När jag var sex år sjöng jag Alf Prøysens sång Du ska få en dag i mårå på en minneskonsert för andra världskrigets offer i Konge­parken hemma i Trysil. Kung Olav satt i publiken. Efteråt sa folk till mig: ›Du måste fortsätta sjunga, Raymond.‹

Mamma och pappa hyrde ett hus på en bondgård där det fanns hästar, kor, hundar och en katt. De flesta tyckte mest om jakthundarna och nyttodjuren, men jag drogs till katten. Den brydde sig inte om omgivningen, utan var stolt och hade ett inre lugn. På något sätt stod den över de andra djuren, eftersom den inte gjorde någon synbar nytta. Den gick bara in och ut och fångade möss. Ett outsiderdjur. På många sätt var jag också en outsider. I Trysil höll de flesta på med idrott, men jag kände mig aldrig hemma i den miljön. Så småningom blev Trysil för litet. Jag var bara 15 när jag flyttade hemifrån.

Efter ett år på frisör­skolan i Oslo blev jag lärling på Salong Jörgen och Jörgen. Först fick jag borsta hår från golvet, men snart fick jag klippa kunder själv. Jag trivdes, men längtade efter att uppträda igen. Jag gick på audition för en ­Gershwin-kabaré. Den kända sångerskan Kari Bremnes fick en av huvudrollerna och jag fick den andra, vilket ledde till att jag gjorde några uppträdanden i radio och TV. Jag visste att jag hade en bra röst, men jag var helt självlärd. Därför drabbades jag av scenskräck och tvivel på mig själv när jag slängdes in i en professionell värld. Jag längtade tillbaka till något tryggt. Så jag startade en egen frisersalong.

Annons

En dag kom en dam in i salongen för att klippa sig. Hon frågade om jag hade katt. Jag visade henne bilder på Frida, min långhåriga, gråa katt med tofsar på öronen, som jag döpt efter Anni-Frid Lyngstad i Abba.

Damen sade att hon skulle på kattutställning på Folkets hus och tyckte att jag skulle ta med Frida dit. Då förstod jag ingenting, men sedan visade det sig att damen var känd som ›skogskattens moder‹ eftersom hon var en av dem som givit den norska skogskatten status som raskatt. På utställningen sade de att jag hade just en sådan.

Jag parade Frida med en annan novisgodkänd norsk skogskatt och fick en bingokull som jag sedan började tävla med. Tre av ungarna blev europamästare.

På tävlingarna blev jag snart mer fascinerad av domarna än av katterna. De gav så mycket av sig själva till publiken och till katterna. Många utställare märkte också att jag hade en ovanlig förmåga att kommunicera med djuren. Snart frågade de om jag ville bli domare. Jag blev smickrad, så klart. Efter att ha gjort ett elevprov för Fife, Fédération Internationale Féline, fick jag gå som assistent. Det tog fyra år innan jag fick min domarlicens. Många sa: ›Herregud Raymond, du kunde blivit läkare på de åren.‹ Visst, men jag har lagt tiden på något jag brunnit för. Man blir glad när man gillar något så mycket. Jag har dömt i Amerika, Malaysia, Barcelona… Snart ska jag till Brasilien. Och jag har fått hantera och lära känna så många vackra djur.

Men det är också ett hårt jobb. För mig blir det 35 helger varje år. Som regel kommer jag fram till ­hotellet på fredagen, efter arbetet på salongen. Sedan blir man upplockad tidigt på lördagen och körd till en ishall, som ofta är superkall eller tropiskt varm, beroende på årstiden. Där sitter vi på hårda plaststolar hela dagen och bedömer varje ras för sig. Vi ger poäng för i tur och ordning kropp och benstomme; hakan och huvudets profil; öronens storlek, placering och form; ögonens form och uttryck samt pälsens kvalitet, längd, färg och mönster. Och så totalintrycket. Den högsta möjliga poängen är 100, men jag har aldrig sett en hundrapoängskatt.

Det finns många myter om domare på 80- och 90-talen som festade för mycket på banketterna. En gång lär det till och med ha diskuterats att införa alkoholtest för domare. Men jag tror inte att det var så farligt. Att vara domare kräver alldeles för hårt arbete och för mycket integritet för att hålla på så.

Den senaste world winner-­showen i Polen var den mest spekta­kulära tävling jag dömt. Jag anlände på morgonen och möttes av 1 600 pyntade djur som kommit från hela världen. Man kunde känna spänningen i ­luften. Det är otroligt att katter kan finna sig i så många situationer – de flygs till en utställning där de dras in och ut ur sin bur för att visas upp för domare. Det visar vilka lugna, intelligenta djur katterna är.

I Poznan´  blev jag också tillfrågad om att uppträda på banketten. Jag sjöng Gershwins Summertime och I dreamed a dream från Les Miserables med ett superband inför 400 utställare och funktionärer. Det var så härligt.

De här miljöerna drar också till sig fanatiska människor som köper djur efter djur och tappar sitt förnuft i jakten på priser. Till slut har de så många katter att de inte kan ta hand om dem. Nyligen fick jag upp en kattunge på bordet som var undernärd, skitig och deprimerad. Jag tvingades ta till den hårdaste regeln – jag diskvalificerade katten. Ofta släpper utställningsveterinärer och domare igenom för mycket, men i sådana fall är jag väldigt klar. Alltför snälla domare skadar djuren, men att vara hård skadar ingen. Kan man inte ta hand om katterna kommer jag att säga ifrån.

Ibland har folk protesterat, men bara en gång i min långa ­karriär har någon gått till angrepp. Det var en utställare från Holland som hoppade in i min domarring och hotade mig och skrek. Han blev avstängd i ett år sedan.

En del tycker att jag fokuserar för mycket på etik, men sådant är viktigt. Med makt kommer också ansvar.«