En kattdomares känsla för ansvar

Han är utbildad frisör och har varit en lovande artist. Men det ­Raymond Alessandro Saetre brinner för är att poängbedöma katter.

Jag har alltid gillat att uppträda. När jag var sex år sjöng jag Alf Prøysens sång Du ska få en dag i mårå på en minneskonsert för andra världskrigets offer i Konge­parken hemma i Trysil. Kung Olav satt i publiken. Efteråt sa folk till mig: ›Du måste fortsätta sjunga, Raymond.‹

Mamma och pappa hyrde ett hus på en bondgård där det fanns hästar, kor, hundar och en katt. De flesta tyckte mest om jakthundarna och nyttodjuren, men jag drogs till katten. Den brydde sig inte om omgivningen, utan var stolt och hade ett inre lugn. På något sätt stod den över de andra djuren, eftersom den inte gjorde någon synbar nytta. Den gick bara in och ut och fångade möss. Ett outsiderdjur. På många sätt var jag också en outsider. I Trysil höll de flesta på med idrott, men jag kände mig aldrig hemma i den miljön. Så småningom blev Trysil för litet. Jag var bara 15 när jag flyttade hemifrån.

Efter ett år på frisör­skolan i Oslo blev jag lärling på Salong Jörgen och Jörgen. Först fick jag borsta hår från golvet, men snart fick jag klippa kunder själv. Jag trivdes, men längtade efter att uppträda igen. Jag gick på audition för en ­Gershwin-kabaré. Den kända sångerskan Kari Bremnes fick en av huvudrollerna och jag fick den andra, vilket ledde till att jag gjorde några uppträdanden i radio och TV. Jag visste att jag hade en bra röst, men jag var helt självlärd. Därför drabbades jag av scenskräck och tvivel på mig själv när jag slängdes in i en professionell värld. Jag längtade tillbaka till något tryggt. Så jag startade en egen frisersalong.


Prenumerera på Filter för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto