Text: 
Marit Larsdotter
Foto: 

Det handlar bara om vart vi riktar vår energi

Jag föddes i Utby i Göteborg 1969 och har två äldre bröder. När jag var två år skildes mina föräldrar. Mamma fick vårdnaden först, men lämnade över oss till pappa efter ett par månader. Det fanns väl annat roligt i livet, antar jag. Vi växte upp tätt ihop med våra grannar, två killar som var tre och sex år äldre än jag. Jag var en fighter och stod mig bra i konkurrensen. Jag förstod inte varför mina klasskamraters mammor var så betuttade i pappa, men det förstår jag i dag: han tog hand om tre barn, var klassförälder i alla tre klasserna och vi hade köksgardiner och blommor i fönstren som alla andra.

Utbybergen är några av norra Europas finaste klätterberg och jag växte upp precis nedanför dem. De var lite av vår lekplats. Där lärde jag känna en del av dem som deltog i den första svenska expeditionen till Everest. Pappa och jag satt och tittade på dem på TV sen. På den tiden var filmkameran kvar nere i baslägret och man såg någon liten prick däruppe. Det var så jädra spännande.

Mamma träffade vi ett fåtal gånger om året. Det var väldigt speciellt, vi var tvungna att klä upp oss. Hon levde ett lite glassigt liv. Vi brukar säga att vi inte passade in i möblemanget. Väntade hon besök fick vi inte röra möblerna, för det blev fingeravtryck. Hon var omgift och de hade gott om pengar. Barn var jobbigt. Jag vet i dag att hon älskade oss men hon kunde inte hantera sådana känslor. Hon var det stora spöket i vår familj som vi sällan pratade om. Det värsta vi barn kunde säga till varandra var ›du är precis som mamma‹.

När jag var nio eller tio var det en man som tallade på mig mer än man får göra. Sedan, som tonåring, i den åldern då man undrar över kvinnlig identitet, var jag ganska trasslig. Jag fick kontakt med en kvinna som jag anförtrodde mig åt. Fick stöd och sov över där ibland. Hennes man gjorde saker som man inte gör med 14-åringar. Sex och hela köret. Många gånger. Det hade sönder mig fullständigt och jag stängde av. Istället började jag göra mig illa. I förtroende berättade jag om allt för en präst, utan att veta att han var kompis med det där paret. Han förtalade mig inför hela församlingen.

Jag berättade också för en stödlärare på högstadiet. Hon gjorde ingenting. Jag har träffat henne senare i vuxen ålder och hon sa att hon trodde att jag ljög. Hon beklagade det, naturligtvis – men det var så dags. Det gjorde ju också sönder mig.

Skulle jag förklara skulle jag nog säga att jag börjat bli knepig redan tidigare. I relationer. Socialt dysfunktionell. Jag tänkte mycket. Filosoftänk. Folk hängde inte riktigt med i svängarna. I dag kan jag läsa om mina idéer i filosofiböcker, men då fattade ingen människa vad jag pratade om. Mer än den där mannen som utnyttjade mig. Han läste filosofi och teologi, och tyckte det var jätteintressant. Du fattar.

När man ser det i efterhand ser det självklart ut. Varför fortsatte jag att komma hem till dem? Du fattar alltid ett beslut för nästa kommande minut. Vad ska du göra? Jag hade fortfarande ett kontaktbehov. Han var hur manipulativ som helst och bekräftande. Allt som jag sökte i den situationen.

Jag gjorde mig illa. Och sen gjorde jag mig mer och mer illa. Jag berättade inte för pappa, för jag ville inte göra honom ledsen. Jag mådde dåligt på egen hand. Pappa hade också filosofin att så länge man inte gör en stor sak av någonting så blir det ingen stor sak. I dag vet han att det inte var så bra. Men han är bara människa han också.

Även om jag inte insåg det intellektuellt insåg jag känslomässigt att det är bättre att inget säga. Då kan jag inte bli besviken. Skriker man efter hjälp och ingen svarar, det gör jätteont. Det satt i under många år.

Jag gjorde mig illa istället, ibland så illa att jag hamnade på akuten. Jag fick en psykolog i öppenvården, som jag gick hos en gång i veckan.

Jag stack hemifrån ett par gånger också. Rände på stan, sov i trappuppgångar. Inga droger. Aldrig, aldrig. Jag tror det var för att jag hade ett sånt otroligt behov av kontroll. Att göra sig illa är lite grann som anorexi, en kontrollgrej.  Jag kunde väl dricka till någon gång, men jag var absolut inte ett problembarn man var rädd skulle börja med droger. Jag var trasig, bökig på nåt annat vis. De visste inte vad de skulle göra av mig. Jag var bäst i klassen i flera ämnen. Jag var sällan med på mattelektionerna men hade femma på proven. Vad skulle de ge mig för betyg? I åttan hade jag både streck och femmor.

När jag var 18 blev jag efterlyst av Interpol. En kompis som jag träffat i England ringde hem till pappa och sa: ›Här är hon.‹

Sista året på gymnasiet pluggade jag psykologi. Sent en kväll gick vi med klassen och såg en film om en kvinna som blev våldtagen. Den natten brakade det samman. Allt det gamla kom över mig. Jag tog kontakt med kvinnojouren som skickade mig i en taxi till psyk på Lillhagen. Jag var livrädd. Uppfylld av alla känslor kring det som hade hänt mig. Men de tuffa grabbarna på psyket körde med hårdhandskarna och skrämde skiten ur mig. Jag blev vettskrämd och stängde av. Jag vågade inte ens berätta.

Sedan blev jag inlagd för utredning. Det blev pannkaka från början. Två falanger inom sjukvården blev osams: de som ansåg att ›vi ska droga ner henne och sätta henne på plats‹, och de som sa att ›detta handlar om andra grejer‹. Det slutade med att jag fick en schizofrenidiagnos. I sju år behandlades jag för schizofreni. Alla – utom överläkaren som ville ha lugn och ro på sin avdelning genom att få över mig till den andra – visste att jag inte var schizofren. Jag drogades ner så in i helsike.

Jag väckte mycket känslor hos personalen. Jag är verbal och käftade med läkare. Fick de inte som de ville var det en spruta i baken som gällde. En gång fick jag skriva på ett avtal om att ifall jag bråkade, om jag slog sönder stolar och sånt, skulle jag transporteras ner till akutavdelningen, läggas fast i bälte och ges en spruta. Det var jättebra! Jag slog sönder grejer hela tiden, för då var det någon annan som gjorde mig illa och jag slapp göra det själv. De underhöll det hela kan man säga.

En kväll hade jag slagit sönder någonting, men läkaren kunde inte komma utan jag gick och lade mig. Klockan två på natten väcktes jag av jourläkaren för att föras ner och ges den där bestraffningen. Inom psykiatrin handlar väldigt mycket om att fostra människor och att bestraffa.

De skulle ha tagit tag i psykologen jag gick hos inom öppenvården istället. Hon var väldigt professionell. Den terapin skulle ha fått styra. Sen skulle de ha hjälpt mig med vardagsruljansen och att ha kul. Om man haft så mycket elände som jag hade, och ändå ska klara vardagen, behöver man fylla på med gladgrejer. Jag behövde göra sånt jag mår bra av: träning, äventyr. De kunde ha tagit mig till fjällen och åkt skidor ett par dagar tills det var dags för nästa psykologbesök. Hjälpt mig att hålla näsan ovanför vattenytan.

Min kropp är skörden av destruktiviteten. När man skär sig riktigt hardcore karvar man in till benet. Kniv, rakblad, whatever. Jätteofta hade jag en bit av ett rakblad instoppat i munnen – till och med när jag sov – för att alltid kunna ha det till hands. Jag har bränt upp mina fingrar – mitt framför ögonen på en personal en gång, och han stoppade mig inte. De flesta av mina skador har jag gjort när jag varit på sjukhus. Fullständigt absurt. Jag svalde grejer också. Knivar, pennor. Jag stoppade kemikalier i kapslar och svalde. Jag sprutade i mig hela ampuller med insulin och hamnade på intensiven i koma. Om och om igen. Nu är det mycket säkrare på sjukhusen, men på den tiden kunde jag sno recept och skriva ut till mig själv. Tyvärr kom jag också över cellgifter. Jag svalde 200 tabletter. Det slog ut äggstockarna.

Personalen sa att ›ni får skicka henne på behandlingshem‹, men cheferna på psyk sa: ›Vi har inga pengar.‹ Men vad kostade inte alla amputationer och operationer? Fast de gick visst på en annan budget. Till slut sa handkirurgerna: ›Vi är beredda att betala för ett behandlingshem om ni plockar fram ett.‹ Det var krig på Sahlgrenska.

Till slut var min pappa på klinikchefen och sa: ›Ni måste göra någonting.‹ Problemet var att jag hade shizofrenidiagnosen. De vägrade släppa den. De klarade inte av att säga att ›den här har vi hittat på, hon ska egentligen ha en annan diagnos‹. Till slut sa de ändå okej och ställde om diagnosen.

Behandlingshemmet visade sig vara en rättspsykiatrisk avdelning på sjukhuset i Växjö. De gjorde en bra sak: satte ut mina mediciner. Annars var de stenhårda. Isolering i veckor. Hot och misshandel. Där var det på håret att jag strök med. Jag strimlade lakan och hängde mig i badrummet. Personalen skar ner mig, blå och medvetslös. Jag fokuserade på att komma därifrån med livet i behåll och slutade göra mig illa. Efter åtta månader tyckte överläkaren att jag var så allvarligt psykiskt störd att jag behövde ytterligare sex månaders tvångsvård på en specialklinik för särskilt vårdkrävande, och sökte tillstånd. Domstolen tyckte inte jag var i behov av någon tvångsvård alls. Samma kväll blev jag fri.

Jag gjorde en anmälan mot sjukhuset i Växjö, men inte för min skull, det var mer för att uppmärksamma myndigheterna på vad som pågick. Jag hoppades att de skulle dra i bromsen men ansvarsnämnden valde att dra ner rullgardinen. De trodde inte på mig. Det var samma avdelning som hösten 2003 bara hade unga, outbildade vikarier när det började brinna. Två tjejer dog och tre skadades allvarligt. Uppdrag granskning har berättat om det.

Efter att ha varit neddrogad och inlåst under större delen av åren 1989 till 1996 blev jag hemskickad till Göteborg. Jag var tillbaka i min tvåa. Som sjukpensionär. Den ena brorsan var i Sydafrika, den andra hade gift sig, skaffat barn och levde sitt liv.

Jag stack till Afrika i åtta månader. I slutet av den vistelsen började min kropp lägga av. Den ena grejen efter den andra kopplade ner: vissa hjärnfunktioner, minnet, koncentrationsförmågan. När jag kom hem sökte jag mig till sjukvården som sa att det var psykiskt.

Till slut kunde jag i princip inte gå, hela min hjärna var nedmonterad. Ibland fick jag hålla i folk när jag gick nedför en trottoarkant, för balansen var helt paj. Jag blev dement till slut. På riktigt. Jag var helt ur funktion. Trodde att jag skulle dö. Jag skickades till minnesmottagningen, där en läkare förbarmade sig över mig. Han hade inte kunskap om mitt tillstånd, men han behandlade symptomen. Jag fick bland annat B12, folsyra och vitaminer. Byggstenar till cellerna. Sakta, sakta började jag funka bättre igen.

Av en ren tillfällighet såg jag en artikel om patienter som behandlats med cellgifter på 1970-talet. Hos dem såg man i efterhand långtidseffekter som var identiska med mina skador. Då fattade jag. Jag tog de där tabletterna 1991. Fem år senare kom effekten. Min kropp kan inte längre själv tillverka nya celler. Jag kommer alltid att behöva ta medicin som hjälper cellerna på traven.

1998 började jag sakta försöka hitta tillbaka till livet. Det var inte så att jag tänkte ›nu ska jag tillbaka‹, utan varje dag rullade på. Skulle jag anmäla sjukvården i Göteborg eller inte? Min idé var: ›Om vi någonsin ska kunna förhindra att det här händer igen, kan jag inte kriga mot dem. Ska vi en dag kunna sitta ner vid samma bord och diskutera, hjälper det inte att jag anmäler. De kommer att gå i försvarsställning.‹

Så jag gjorde bara en anmälan till patientförsäkringen. Man måste förstå skillnaden. Om jag kör på dig med bilen kan du polisanmäla mig, men det är inte samma sak som att du sen gör en skadeanmälan till ditt försäkringsbolag. Jag valde så att säga att inte göra en polisanmälan för att jag blivit påkörd, men jag gjorde en anmälan till försäkringsbolaget för att få ekonomisk ersättning. Men även de valde att säga att det här inte kunde vara sant.

Jag insåg att jag aldrig skulle få upprättelse. Det enda sättet jag kunde förhålla mig till det på, var att jobba med mitt eget behov av ursäkt. Jag har mat, jag har kläder. Om jag mår dåligt över att inte ha mer är det mitt behov som är problemet. Hela mitt liv har kommit att präglas av den inställningen. Genom att bli fri från behov kan man bli fri på riktigt. Det är kärnan i buddhismen, men det visste jag inte då.

Jag var full av dåliga minnen. Skulle jag kunna må bra var jag tvungen att fylla på med roliga saker och fokusera på det som gör mig glad. Jag lärde mig också att styra tankarna. Det var märkligt att ingen hade uppmärksammat det tidigare. Man sa: ›Tänk på något annat‹, men märkte inte att jag saknade förmågan att välja. Tidigare hade jag bara en kanal i huvudet. Jag saknade den mentala tekniken för att tänka på annat. Runt 1998 hittade jag fjärrkontrollen – man kunde byta kanal! Sen trimmade jag upp den förmågan ordentligt.

Jag pluggade lite på Komvux och en folkhögskola för att få upp studieförmågan och sen tyckte jag det var dags att läsa ordentligt. Jag tänkte mig juristlinjen. Dels för att jag ville bli författare, och såg den som en bra grund att stå på, dels för att jag inte var vatten värd i samhället. Psykiskt sjuk, ingen utbildning. Min dröm var att åtminstone komma upp på plus minus noll. Inte bara vara ett stor minus.

Min läkare tyckte det var sådär. Jag hade fortfarande många brister – framförallt hade jag svårt med minne och koncentration. Men jag ville åtminstone pröva. Om inte annat för att kunna säga att jag i alla fall försökte.

Min första fysiska utmaning efter psyksvängen var att fjällvandra. Det hade jag gjort i tonåren. Nu var det 2001 och jag var jätteskruttig. Folk sa: ›Ska du fjällvandra? Med dina ben?‹ De syresätter sig fortfarande dåligt. Jag kan springa långt, men inte fort. Men vad faan, måste man gå två mil? Fokus på möjligheterna! Jag gick två kilometer, satte upp tältet, kollade på fjällvärlden, njöt, lagade mat. Istället för att ligga hemma och glo på samma fläck i taket. Jag blev mästare på att fokusera på det jag kan göra.

Jag rörde på mig och gjorde väldigt mycket samtidigt som jag pluggade. Tog en sittplats för 500 spänn på nattåget till Norrland. På en fjällvandring träffade jag några från Göteborg som ville ha med mig på Göteborgsvarvet. De sa: ›Du kan vandra och du bär tungt – vi ska få igång de där benen.‹ Jag tänkte: ›Jag får väl pröva och se vad som händer.‹ Jag tog mig faktiskt runt. Två och en halv timme tog det och jag kunde inte gå på en vecka. Vem faan bryr sig, jag ägde världen. Då sa kompisarna: ›Okej, nu ska du med på en Svensk klassiker.‹ Jag tänkte återigen att ›jag prövar‹. Jag tog mig runt alla delarna på första försöket. Jag kom väl 18:e sist på Vansbrosimmet och 36:e sist på Vätternrundan, men vem bryr sig? Det är en myt att man behöver järnfysik för att göra en klassiker. Det är gubbarna som byggt upp det så, för att märkvärdiggöra sig själva. De har ofta en annan inställning, ska prestera och kräks när de kommit halvvägs.

Att plugga på juristlinjen var skitjobbigt. Jag satt på biblioteket mellan nio och fyra varje dag och bad föreläsarna att inte ta det personligt om jag somnade. Jag hade en fantastisk handledare och tog examen 2007.

Jag tänkte att jag ville skriva något enkelt först. Ur författarhänseende odramatiskt. Få leka. Och då tänkte jag att jag skriver om äventyr. Jag bestämde mig för att skriva en bok om tio bergsbestigningar. Jag besteg Kebnekaise. Galdhöpiggen. Och sen pinnade det på med Mont Blanc och Europas högsta berg Elbrus. Shit, nu började det bli högt. Jag besteg Aconcagua… Muztagh Ata.

Livet är stort i bergen. Det ligger väl i enkelheten. Man fokuserar på enkla saker som att hålla sig varm, ha ett tryggt skydd, sova, äta och hålla sig tillräckligt frisk. Resten av uppmärksamheten riktas mot livet självt. Kanske lite som ökenfäderna som gick ut i öknen för att fundera över livet – fast jag sitter i himlen. Luften är mer lättänkt däruppe.

Jag klättrar i alpin stil. Det betyder att man, till skillnad från expeditionsstil, bär med sig allt i ryggsäck och klarar sig utan hjälp eller syrgas. Du mal på, sakta, sakta. Den medicinska rekommendationen från höghöjdsexperter är att man ska gå i snitt 300 meter högre för varje natt och sova en extra natt per tusen meter. Det finns ett system där man räknar poäng på höjdsjukesymptom. Ont i huvudet ger en poäng, ont i huvudet efter aspirin två poäng, må illa ytterligare en poäng, spy två poäng. Experterna säger att man kan ha en till tre poäng, men har man fyra till sex poäng ska man stanna tills man mår bättre. Vid sju poäng går man ner. Jag tillåter mig att ha en poäng. Har jag två stannar jag, har jag tre går jag ner. Ett av symptomen på höjdsjuka är att man tappar omdömet och det vill jag inte riskera att göra.

När jag besteg 7 500 meter höga Muztagh Ata hade jag aldrig mer än en poäng. Folk som bestiger 8 000-metersberg sitter i dunjackor och syrgasmask på den höjden. Och jag satt i undertröja. För att jag tar det lugnt och är supernoga. Sen handlar det ju också om hur man är som människa. Hur packar folk bilen där hemma? En del, om de har en stor trunk i baksätet, sätter fast den med bälte – andra gör det inte. Jag tillhör dem som spänner fast trunken. Vi är olika. Folk tror att människor som bestiger berg är riskpersoner, men det är olika i bergen precis som hemma. Jag gillar inte att vara rädd.

Precis samma tekniker som jag använde för att hitta tillbaka till livet är min starkaste gren i bergen. Att styra tankarna, ha mental kontroll. Många klarar en natt med storm på 6 000 meters höjd men efter två nätter går 80 procent ner. Efter tre nätter går alla ner. Då sitter jag lätt en vecka till. Att vänta ut väder, ha disciplin, ta det långsamt… jätteintressant.

Mustagh Ata var den högsta solobestigningen i alpin stil som någonsin gjorts av en svensk. Jag tältade dessutom på toppen. Det är den högsta topptältningen som gjorts i världen utan camps eller utrustning på berget i förväg.

Jag vaknade på morgonen uppe på toppen och grät och undrade vad i helvete jag gjorde där. Jag hade tappat bort mig. Prestation och sånt är inte viktigt för mig, men jag hade ändå dragits med i det och kände inte igen mig. Det tog flera veckor efter att jag kommit hem innan jag rett ut min reaktion och kunde gå back to basics. Det som är viktigt för mig. Dels det här med livet, och dels att fokusera på möjligheterna. Sedan dess har jag också blivit vän med världsrekordet. Mina sponsorer tycker såklart att det är jätteroligt och det måste jag bjuda på. I dag är det kul för att det inte är viktigt. Och då blir det ännu roligare. Jag har precis gjort en ny tatuering där det står ›Fuck world records, life rules‹.

Det jag tycker är kul är att klura ut hur jag måste göra för att klara min uppgift. Det är främsta drivkraften. Innan man kunde flyga sa folk att det inte går. Sen finns det alltid några tjommar som säger: ›Jo, det går, vi har bara inte kommit på hur.‹ Tuffa grabbarna boys säger att det inte går att bära så mycket på den höjden. Jo, det går uppenbarligen, för jag gör det – men man får ta det långsamt, för mig tar det 40–50 dagar att bestiga ett berg. Jag gillar att känna mig cool, det har jag alltid gjort. Tältar jag på toppen av ett berg känner jag mig cool.

Utan tvekan har jag också världsrekord i att göra mig själv illa. Anledningen till att jag kunde vara så fruktansvärt självdestruktiv är att jag är kreativ. Jag tänker utanför boxen. Jag kunde komma på nya sätt att göra mig illa på. Folk frågar: ›Har du inga gränser?‹ Nej, det har jag inte. Det handlar bara om vart vi riktar vår energi. Tänk bara om någon kunde ha hjälpt mig tidigare att använda det här till någonting positivt. Tänk om någon dragit iväg med mig på äventyr och jag fått syssla med det här vid sidan av terapin. Då hade jag kanske inte behövt lägga all energi på det negativa.

Ett tag försökte jag bli normal, men jag är ju inte normal. Nu kör jag mitt galna race. Det finns liksom ingen sans och balans i mig. En kompis skrev på Facebook för några veckor sen: ›Anneli, fuck sans och balans, kör!‹ Det finns en kreativitet i det, att försöka dämpa och sansa hämmar även kreativiteten.

Förra året förlorade jag sju personer i min närhet. Mamma, mormor, klättrarvänner och en kille… Vi hade knappt själva förstått att vi älskade varandra. Sen skulle jag hantera att han var död. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av död och saknad. Jag hade inte ens blivit dumpad av en pojkvän. Och mitt i all den sorgen skulle jag hantera att jag inte mått dåligt på 15 år. På den tiden brände jag mig själv, men hur skulle jag göra nu? Det blev lite av en hardcorehöst, men jag skadade mig aldrig och hittade mer normala sätt att hantera att jag inte mådde bra. Till exempel upptäckte jag att det kändes lite tryggare om jag gick och la mig med kläderna på.

I maj flyger jag till Pakistan för att bestiga världens 13:e högsta berg, Gasherbrum II i Pakistan, 8 036 meter. Min plan är att tälta på toppen. Det blir sista berget i boken.

Det är en jäkla massa utrustning som behövs inför resan, men läget är under kontroll, jag känner mig trygg med de grejer jag har. Jag har sytt om mina handskar, med fyra fingrar på ena handen och två stumpar på den andra. Mat tar jag också med, för att kunna äta sådant jag mår bra av.

Nu vill jag gärna ta ett par år med äventyr och skriva om dem. Och sen låta det sakta utvecklas till andra skriverier. En övergång till en mer allvarlig Anneli. När jag tittar tillbaka på min historia kan jag tänka att om jag lyckades med allt det där när jag var destruktiv, vad kan jag då göra som konstruktiv?

Det känns som om jag knappt har börjat. Jag är ruskigt nyfiken.«