Text: 
Niklas Strömberg ILLUSTRATION: Illustrated by Em

Vinnare & förlorare

I en terrakottafärgad byggnad på Östermalm hävdar en man med ledig klädsel och snälla ögon att den svenska musikbranschen är på väg mot en ny guldera. 

På väggarna i det ljusa rummet hänger inramade guldskivor, och utanför de valvformade fönstren har hösten kopplat sitt grepp om Stockholm. 

Per Sundin är Sverigechef för världens största skivbolag Universal, och han vet hur snabbt allt kan svänga. När han började arbeta på skivbolag för drygt 20 år sedan upplevde branschen sitt bästa decennium någonsin. Konverteringen från vinyl- till CD-format innebar att miljontals människor köpte sina favoritskivor en gång till. Intäkterna sköt i höjden. 

Annat var det på 00-talet. I inget annat land i hela världen var den olagliga fildelningen lika utbredd som i Sverige, och på åtta år sjönk intäkterna med över 50 procent. Per Sundin tvingades sparka fler än 200 av sina anställda. När till och med etablerade politiker gick ut i TV och sa att fildelning borde vara lagligt ringde Pers mamma och uppmanade honom att byta bransch. 

Men Per Sundin stannade kvar. Nuförtiden får han besök av internationella kollegor som reser till Sverige för att studera framgången. 

De vill alla höra honom prata om samma sak: Spotify.

Per Sundin reser sig ur stolen och går bort till sitt skrivbord där en svart laptop står uppfälld.

– Det här är som porr för mig, säger han. Mitt sätt att bli exalterad.

På skärmen lyser programmet Spotify Analytics. Med verktyget kan de anställda på Universal se hur många av tjänstens användare som lyssnar på deras artister. De kan jämföra med tidigare statistik och även ta reda på lyssnarnas geografiska spridning. 

 Per Sundin klickar fram ett aktuellt diagram.

– Här kan du se. Under en lördag har Veronica Maggio haft 150 000 lyssningar. Men vänta, vi kollar hur det ser ut över en längre period.

Per skriver in en ny datumangivelse: april 2011 till oktober 2012. Siffrorna på skärmen stiger. Under de gångna 18 månaderna har Veronica Maggio haft i snitt 305 000 lyssningar per dag. Totalt närmare 165 miljoner.

När Per Sundin blir tillfrågad hur mycket en spelning på Spotify är värd säger han en siffra utan att tveka. Strax därefter börjar hans ansiktsuttryck att förändras. 

– Det här är väl officiellt? Det är ju självklart att det är officiellt, annars gör vi det officiellt nu. Jo jo. Det är bara det att ingen har ställt frågan. Alla är bara rädda.

Skivbolagschefen börjar trumma med fingrarna mot bordsskivan. Efter ett tag ursäktar han sig och tar upp sin mobiltelefon.

–  Hej, Per här. Du, visst är det officiellt vad vi räknar med att en stream är värd? Men … Mm … jag fattar.

Per Sundin lägger på luren.

– Vi går inte ut med den där siffran.

Problemet är bara att han redan har avslöjat den. Om siffran stämmer har han goda skäl att tala om en ny guldålder.

Förhoppningsvis känner Veronica Maggio likadant.

 

Hösten 2009 lät det helt annorlunda. 

Den svenska musiktjänsten hade funnits i ett drygt år när Expressen rapporterade att världsstjärnan Lady Gaga och hennes svenska låtskrivare RedOne hade fått 2 300 kronor i en utbetalning efter att deras hit Poker Face spelats över en miljon gånger.

Siffrorna spreds snabbt över världen och tolkades som att artisterna blivit lurade. Snart hördes fler historier. Ett skivbolag i Norge hade fått 19  kronor för drygt 55 000 lyssningar. Ett band i Dalarna 27 kronor för 10 500 lyssningar.

När Magnus Uggla såg att hans halvårsavräkning från Spotify resulterat i »vad en halvdan gatumusikant drar in på en dag« blev han förbannad. Inte på Spotify, utan på sitt skivbolag.

Via media hade han fått reda på att de fyra multinationella jättarna – Universal Music, Sony BMG, EMI och Warner – i hemlighet var delägare i Spotify. Affären gick igenom drygt ett år tidigare och var avgörande för att musiktjänsten blev verklighet. 

Den svenska grundaren Daniels Eks vision var att utrota den illegala fildelningen och skapa ett system som gav återbäring till skivbolagen och deras upphovsmän. För att kunna leverera det behövde hann ett musikutbud som kunde tävla med pirattjänsternas obegränsade musikmappar. Rätten till de största skivbolagens kataloger var en bra start. För att få till upphandlingen erbjöd Ek världens största skivbolag att köpa in sig i Spotify för en närmast symbolisk summa: sammanlagt 100 000 kronor, som gav dem ett gemensamt ägande på 18 procent. 

När affären uppdagades värderades Spotify till två miljarder kronor. De 30 000 kronor som Magnus Ugglas skivbolag Sony BMG investerat ett år tidigare var plötsligt värda närmare 120  miljoner kronor.

Magnus Uggla såg rött. 

»Sony har reat ut sina upphovsmän«, skrev han på sin blogg. »Slumpat bort all musik, inklusive min. Och en sak är säker. Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music.« Uggla lovade därefter att plocka bort all sin musik från Spotify »i väntan på en hederlig nättjänst«.

Rapparen Petter berättade några dagar senare för Aftonbladet att han frågat både sitt eget och andras skivbolag hur mycket pengar en lyssning på Spotify var värd. Något svar hade han inte fått.

»Jag tror att det rör sig om noll komma noll, noll, noll, noll, noll, eller väldigt lite i alla fall«, sade han.

Men det var alltså tre år sedan. Sedan dess har Spotify växt explosionsartat. Lanseringen av tjänsten i mobiltelefoner har lett till att de betalande Premium-användarna ökat och med det också företagets omsättning. År 2011 uppges Spotifys omsättning ha varit cirka 1,6 miljarder kronor, och tjänsten stoltserar i dag med att vara den europeiska musikmarknadens näst största intäktskälla.

I Sverige är det den allra största. 

Även om branschen har långt kvar till CD-erans toppår är utvecklingen positiv. I fjol omsatte digital musik för första gången mer än fysisk försäljning. Enligt siffror från Grammofonleverantörernas förening, som representerar 85–90 procent av den svenska marknaden, står strömmande musiktjänster i dag för mer än hälften av de reella intäkterna. Och även om det finns flera aktörer på marknaden säger alla i branschen samma sak som Per Sundin: »Det är Spotify det handlar om.«

Så varför får Sverigechefen för världens största skivbolag inte säga hur mycket en lyssning är värd?

Det enkla svaret: det är hemligt. 

Trots Spotifys ökande makt är insynen i bolagets affärsmodell minimal. Spotify talar helst i stora siffror. Som att tjänsten har 15 miljoner användare i 15 länder, eller att 70 procent av företagets intäkter går tillbaka till rättighetshavarna. Totalt 250 miljoner dollar sedan företaget grundades. 

När en användare lyssnar på en låt i Spotify delas ersättningen till de svenska rättighetshavarna upp i två högar. En mindre del, ungefär tio procent, hamnar hos Stim, som representerar kompositörer och textförfattare. Det var en sådan utbetalning Lady Gaga och hennes producent fick hösten 2009. Deras kollegor fick sannolikt nöja sig med lika blygsamma summor, för under ett kvartal det året betalade Stim bara ut en halv miljon Spotify-kronor till upphovsmännen. I dag är den siffran 24 gånger högre. Vilken betalningsmodell som ligger till grund för ersättningen får Stim däremot inte svara på – ens om deras egna medlemmar frågar. 

Samma sekretess omgärdar dem som får den absolut största delen av pengarna från Spotify: skivbolagen. Därför har de som i själva verket gör musiken som finns tillgänglig på Spotify – artisterna, producenterna, kompositörerna och låtskrivarna – svårt att svara på den där frågan rapparen Petter ställde för tre år sedan: Hur mycket är en spelning egentligen värd? 

Och Spotify själva säger ingenting.

– Det är konfidentiella affärsavtal, hälsar Sofie Grant, företagets PR-chef.

 

En obekräftad sanning i branschen är att de multinationella jättarna – snart bara tre: Universal, Warner och Sony – har betydligt bättre avtal än de mindre bolagen eftersom de är delägare i Spotify. 

Andra menar att kontrakten bör se tämligen lika ut för alla inblandade, eftersom även de oberoende bolagens intresseorganisation, Merlin, äger en mindre andel i företaget. Anders Engström, ordförande i intresseorganisationen Svenska oberoende musikproducenter:

– Eftersom avtalen är hemliga vet vi inte. Och kanske är det naivt av mig, men jag lever i tron att i alla fall själva standardavtalet ser likadant ut. Sen kan det finnas annat lullull runt om som är bättre för de större repertoarägarna.

Oavsett hur kontrakten ser ut finns det en rad andra faktorer som styr hur mycket pengar de olika skivbolagen och deras artister får i slutändan.

– Man måste först och främst ta reda på hur själva musiken rör sig, säger Daniel Johansson.

Han är doktorand vid Blekinge tekniska högskola och har under de senaste fem åren jobbat med en avhandling om det nya, digitala musiklandskapet.

För en Spotify-användare framstår musiktjänsten som väldigt enkel. Man söker på sin favoritartist, hittar den låt man vill lyssna på och trycker på play. Men vägen fram till att musiken hamnar på tjänsten är betydligt mer komplicerad – framför allt för de mindre skivbolagen.

De stora bolagen har vad man kan beskriva som en direktlänk till Spotify. När är en artist är klar med sin musik kan bolagen själva se till att materialet görs tillgängligt för tjänstens användare. 

Majoriteten av de oberoende bolagen saknar den möjligheten. För att få in sin musik i Spotifys system måste de vända sig till en mellanhand, en så kallad aggregator.

Aggregatorer är företag som via avtal med Spotify och en uppsjö liknande tjänster har fått rätten att lägga in musik i de digitala systemen. Företagen existerar för att de utför ett tekniskt arbete, men också för att de samlar de mindre aktörerna till en överskådlig massa.

– Spotify kan helt enkelt inte ha direktkontakt med över 20 000 oberoende bolag runt om i världen, säger Daniel Johansson.

Alla oberoende aktörer vänder sig dock inte direkt till en aggregator. Då musik i dag konsumeras på fler sätt än någonsin tidigare – vinyl, CD, digitala format, streaming – använder många indiebolag  ytterligare mellanhänder – distributörer, som ser till att musiken når sin publik. Musikens väg från artist till Spotify kan därför bli lång. Och när intäkterna sedan rullar in ska alla som varit inblandade ha en del av kakan. 

– De mindre aktörerna kommer därför nästan alltid att se mindre pengar i slutändan, säger Daniel Johansson.

 

I ett hörn i Frej Larssons studio står en meterhög modell av vattentornet i Ronneby. 

Frej Larsson brukade se tornet borta vid horisonten när han promenerade till skolan under sin uppväxt i den blekingska kommunen. I dag planerar han att köpa det. Modellen har han byggt för att se hur den gamla brandgula tegelbyggnaden skulle se ut om man belyste den med laser under en konsert. 

– Det ska bli av, säger han. Det kanske går för en mille, max. Men det betalar jag för att få nyckeln till det där tornet. Sen ska vi ha en så jävla fet spelning där uppe!

Under de senaste åren har 29-årige Frej Larsson och hans två år yngre kollega Herbert Munkhammar utmärkt sig som två av Sveriges nya stora musikstjärnor.

Till en del har det skett under det gemensamma namnet Maskinen. Med sin hårda blandning av house, electro och hiphop har duon nominerats till en rad musikpriser och dragit hundratusentals besökare till klubbar och festivaler i länder som Sverige, Tyskland och Brasilien. Frej Larsson är dessutom medlem i elektropopgruppen Slagsmålsklubben och rapduon Far & Son. Herbert Munkhammar utgör ena halvan av den explicita soulduon Ansiktet. 

Gemensamt för duons projekt är att de har sin största publik bland yngre musikälskare – som är de flitigaste Spotify-användarna. Att Ansiktets singel Äckligt tidigare i år toppade Spotifys lista över tjänstens mest spelade låtar är därför inte särskilt förvånande. 

– Jag kan bli rätt trött på att folk fortfarande tror att Spotifys avräkningar till artisterna ser ut som de en gång gjorde för Magnus Uggla och Lady Gaga, säger Herbert Munkhammar. Att man bara får ett par kronor. Jag får ibland frågan: »Kan du verkligen leva på musiken?« Och ja, det ser betydligt bättre ut än vad många tror.

Från lokalen där modellen av Ronnebys vattentorn tronar i ett hörn driver Frej Larsson skivetiketten Goldenbest tillsammans med två vänner. På övervåningen, med fönster ut mot Hornsgatan i centrala Stockholm, ligger bolagets kontor. En trappa ner, i en 350 kvadratmeter stor källare, finns förutom studior och replokaler en egeninredd salong med biostolar och projektor.

– Sådant här hade ju knappt varit möjligt för ett gäng år sedan, säger Frej. Men allt det här är byggt med hjälp av den nya musikindustrin.

Sedan Goldenbest startades för ett knappt år sedan har de gett ut åtta album och 19 singlar. Deras största framgång står sju av Frej Larssons närmaste vänner för. Den svenska björnstammens Vart jag mig i världen vänder har, precis som Ansiktets Äckligt, toppat listan över Spotifys mest spelade singlar 2012.

Även om varken Frej Larsson eller Herbert Munkhammar vill avslöja exakt hur mycket pengar de dragit in genom Spotify säger de sig veta vad en lyssning på tjänsten är värd för deras skivbolag Universal. Enligt dem handlar det om fem öre per spelad låt.

De tycker den informationen är viktig för nästa generations artister.

– Om unga människor inte vet att det börjar finnas mer pengar i branschen kommer de ju inte veta hur de ska förhålla sig när skivbolagen kommer med sina avtal, säger Frej. 

Fem öre ligger väldigt nära vad Per Sundin, VD på Universal, sade när jag träffade honom på hans kontor. 

Han sade fyra. I snitt fyra. Enligt diagrammet på Per Sundins datorskärm bör Universal alltså ha dragit in mellan 6,5 och 8 miljoner kronor från Spotify sedan april 2011 – bara på Veronica Maggios musik.

Hur mycket av de pengarna som hamnat hos henne är däremot svårt att veta. Artistens del av intäkterna bestäms av dennes royaltyavtal. Royaltyn reglerar en procentuell fördelning mellan skivbolaget och artisten och finns inskriven i kontraktet mellan de två parterna.

Avtalen varierar mycket. En artist kan ha rätt till 50 procent i royalty. En annan endast fem. 

 Generellt kan man säga att ju mer ett skivbolag förväntas göra för artisten, desto större del av vinsten kommer de att ta. Med ett artistavtal – där skivbolagen betalar för exempelvis musikproduktion, marknadsföring, administration och distribution – är artistens royalty lägst. Rätten till den inspelade musiken tillfaller också skivbolaget. 

– Det är ju en stor anledning till att en del artister knappt ser några pengar från Spotify, säger Herbert Munkhammar. Säg att du har åtta procent i royalty och så är en spelning värd några ören. Fatta hur lite det blir!

För Frej Larssons etikett spelar skivbolaget »en mer mekanisk roll« – Goldenbest har ett distributionsavtal med Universal och nyttjar storbolagets direktlänk till Spotify. Maskinen har istället ett så kallat licensavtal. De betalar själva för produktionen av sin musik och vänder sig till skivbolaget Universal först när de har en helt färdig produkt. Universal får sedan en del av intäkterna i utbyte mot att de under en bestämd tid sköter saker som distribution och marknadsföring. Förutom en högre royalty, någonstans mellan 25 och 50 procent, behåller artisterna på det sättet också äganderätten till sin egen musik.

 – Det är en långsiktig plan för oss, säger Herbert. Då spelar det ingen roll hur många hundra tusen det kostar att göra en platta, för vi äger ändå vår egen musik. Vi licensierar bara ut den till skivbolaget.

 

På ett kontor i Göteborg sitter en man som via ett helt annat upplägg har börjat se lika betydande intäkter från Spotify.

Gillis Bengtsson växte upp i Partille öster om Göteborg, och förälskade sig som tonåringen i den jamaikanska ska-genren och så kallad ska-punk.

Under näst sista året i gymnasiet arrangerade han en konsert med Göteborgsbandet USCB Allstars på en biograf i Partille. Efter spelningen erbjöds Gillis Bengtsson att bli bandets manager. Han tackade ja, och med åtagandet började hans intresse för den affärsmässiga delen av musikbranschen att växa. 

I dag driver Gillis bolaget Swingkids. Han kallar sig främst manager men sköter egentligen allt från utgivning till marknadsföring och bokningar för en rad artister inom den svenska reggaegenren. 

Den i särklass mest populära av dessa artister är en rödlätt 29-åring med kraftig stämma.

I mitten av 2000-talet började Björn Nilsson, under namnet Kapten Röd, turnera runt om i Sverige. Då svenska medier aldrig varit särskilt intresserade av reggae var det just uppträdanden som han och Gillis Bengtsson lade sin energi på. För varje spelning växte publiken som sjöng med i Kapten Röds låtar. Han uppmanade publiken att ladda ner musiken från »hans hemsida« – thepiratebay.se. 

När Kapten Röd tidigare i år utnämndes till Årets artist och Årets liveartist på musikgalan P3 Guld togs delar av det svenska musiketablissemanget på sängen. Journalisten Jan Gradvall skrev i DI Weekend att reggaesångaren var en värdig segrare i kategorin »Bästa mobilisering av SMS-röster«.

Men Kapten Röds popularitet blir en aning tydligare när man får höra om hans framgångar på Spotify. Gillis Bengtsson »gillar inte att prata om pengar« och vill inte ge några exakta siffror, men månaderna innan Kapten Röd prisades på P3 Guld låg albumet Fläcken som aldrig går bort tvåa på Spotifys lista över de mest spelade albumen i Sverige. I dag, nära ett och ett halvt år efter att det släpptes, har skivan fortfarande en högre placering än megabandet Kents senaste skiva, som kom i april. 

Trots att svenska medier missade Kapten Röds genombrott undgick det inte de svenska skivbolagsjättarna. Enligt Gillis Bengtsson har Kapten Röd och Swingkids erbjudits avtal med samtliga stora skivbolag i landet. De har tackat nej varje gång.

– Vi har klarat oss så här långt och vi är väldigt stolta att vi lyckats bygga upp allt så som vi gjort, säger Gillis Bengtsson.

Han har lagt mycket energi på att eliminera mellanhänder i det digitala musiklandskapet. Det enda avtal han i dag har för att få upp musiken till Spotify är med aggregatorn Phonofile.

– Möjligheterna att kapa mellanhänder har aldrig varit så stora som i dag, säger Gillis Bengtsson. Ju mer hjälp man vill ha, desto mindre pengar blir det kvar i slutändan. Jag själv tar en ganska låg kommission av pengarna som kommer in via musiken. I slutändan blir det betydligt mer pengar över till mina artister.

Att Kapten Röd är en artist med ökande intäkter från Spotify är på ett sätt komiskt. 

– Vi upplevde aldrig nedladdningen som ett problem, säger Gillis Bengtsson. Vi satsade mest på konserter och såg skivor mer som en bisyssla. Vår inställning har alltid varit att man ska vara tacksam för att folk över huvud taget lyssnar på ens musik. Men att det i och med Spotify har lett till att man nu får betalt är ju jättebra. 

På frågan om vad en lyssning på musiktjänsten är värd svarar Gillis Bengtsson som de flesta andra i hans position. 

– Det får jag ju inte uttala mig om.

När jag nämner de siffror jag redan hört – Per Sundins fyra öre och Maskinens fem – säger Gillis:

– Där någonstans låter rimligt.

 

En kväll landar ett mejl i min inkorg. Det kommer från en okänd och anonym mejladress och i ämnesraden står det: »För din info.«

I mejlet ligger en PDF med ett standardavtal från Spotify, daterat 2012.

Här blir det tydligt varför Musiksverige saknar ett entydigt svar på hur mycket en lyssning är värd. Kontraktet löper på årsbasis och är uppdelat efter länder. Det finns en fast grundtariff, som reglerar den lägsta betalningen skivbolaget ska få för en låt som har spelats i minst 30 sekunder. I  Sverige är siffran 0,0027 euro, cirka 2,3 öre. 

Men det finns också en rörlig tariff. Den är betydligt mer komplicerad och baseras på det totala antalet lyssningar i ett land samt vilka intäkter Spotify har haft i samma land under en månad. Hälften av reklamintäkterna ska fördelas på det totala antalet spelningar. Detsamma gäller intäkterna från betalande användare, men där kan fördelningen bli högre än 50 procent, baserat på en matematisk uträkning vars förklaring upptar närmare två sidor i kontraktet. Kontentan är dock klar: den rörliga delens värde för en spelad låt ska gälla om det blir högre än den fasta tariffen.

Spotify kommenterar aldrig sina enskilda marknader, men enligt flera källor i branschen finns i dag minst en miljon av företagets sammanlagt fyra miljoner betalande användare i Sverige. Somliga hävdar att närmare 66 procent av Spotifys lyssnande sker i tjänstens hemland. 

Eftersom värdet på en spelad låt i varje land främst styrs av vilka intäkter Spotify har i just det landet är värdet på en lyssning som högst i Sverige – kontraktet visar till exempel att den fasta tariffen i USA bara är 1,7 öre. 

De fyra ören som Per Sundin nämnde är den uppskattning som skivbolagens branschorganisation Ifpi använder sig av. Maskinens fem öre är också ett snitt. Många i branschen menar att sex, sju öre är en mer korrekt snittsiffra i dag.

– Spotify vill inte särskilja Sverige så att det blir för stort mot övriga världen, säger Per Sundin. Om du frågar mig är de nästan onödigt försiktiga i sina uttalanden. Jag har sagt det till Daniel Ek. Jag hade en lunch med honom för en tid sedan och då sa jag: »Det gynnar er inte.«

 

Så är allt frid och fröjd? Ser alla svenska artister hur pengarna från Spotify börjar strömma in till dem och deras skivbolag?

När Per Sundin svarar på den frågan säger han:

– Det finns väl alltid någon som säger att de får för lite pengar från Spotify. Men om någon säger det i dag är det för att ingen lyssnar på deras musik.

Till viss del stämmer det. Om Spotifys betalning till skivbolagen i Sverige rör sig mellan 2,3 och sju öre per spelning behövs tveklöst en betydande mängd lyssningar för att det ska ge någon rejäl avkastning. Den svenska Eurovision-vinnaren Loreen spelades 43 miljoner gånger under 90 dagar i våras. Den svenska hiphopduon Norlie & KKV har berättat för musiktidningen Gaffa att de spelats nära 30 miljoner gånger. Veronica Maggio – med sina 165 miljoner spelningar – är 2011 års mest spelade artist på Spotify. Men de är knappast representativa för majoriteten av de artister som finns på den svenska musiktjänsten. 

En stor mängd äldre artister undertecknade sina skivkontrakt i en helt annan tid än den vi lever i nu. När avtalen skrevs avsåg de en fysisk skivmarknad där en skiva spelades in, distribuerades till butik och såldes. Efter några år var affären över. Skivan fanns inte längre att köpa och intäkterna upphörde. För att pengar återigen skulle börja strömma in var bolagen tvungna att trycka upp fler exemplar av albumet och distribuera det till handeln.

I och med den digitala utvecklingen har det förändrats. 

När skivbolagen ingick avtal med Spotify gjordes all musik i deras enorma kataloger tillgänglig för tjänstens användare. En skiva från 1971 är inte svårare att lyssna på än en från 2012. 

För de pengar som i dag kommer in för äldre album via Spotify har skivbolagen i stort sett obefintliga kostnader. Produktionen är betald sedan länge. Distribution kostar ingenting. Rättigheten till den inspelade musiken äger de ofta för evigt. Men artisten som spelade in en skiva 1971 sitter kvar med en royalty som i värsta fall bara är några procent.

Någon som kan vittna om detta är Anders Johansson, mångårig artistutvecklare och bollplank åt Veronica Maggio, med god insyn i hennes kontrakt.

– Hon har en fair deal, säger han. I nya avtal är skivbolagen väldigt schysta mot sina artister när det gäller fördelningen av streaming-intäkter. Och det är ett tecken på att de har extrema marginaler. Skivbolag med stora kataloger är i dag enorma kassakor där det just nu skyfflas in pengar.

Han fortsätter: 

– Spotify är en fantastisk inkomstmöjlighet för de artister som har nya avtal och som samtidigt har en ung demografi bland sina lyssnare. Men det är en the winner takes it all-marknad. Det går inte att komma ifrån. Och den är brutal. Sitter man på ett gammalt avtal med fem procent i artistroyalty, och en äldre publik som inte riktigt finns på Spotify än, då är det katastrof. 

Det är inte lätt att hitta någon som vill prata om en sådan katastrofal situation. Många artister är rädda att uppfattas som negativa mot Spotify, när frågetecknen snarare ligger hos deras skivbolag. 

 Magnus Uggla, som hotade att lämna Spotify i väntan på en »hederlig nättjänst«, lämnade istället skivbolaget Sony. Hans musikkatalog är fortfarande tillgänglig på Spotify. Uggla avböjde att bli intervjuad för den här texten. Det gjorde även Björn Ulvaeus och Benny Andersson, som enligt flera källor har varit missnöjda med hur deras skivbolag hanterat utbetalningen av royalties.

I utlandet har diskussionen varit betydligt mer högljudd.

Redan 2009 stämde den amerikanske rapparen Eminem sitt skivbolag Universal och krävde en större del av intäkterna från bland annat den digitala butiken Itunes.

Eminem menade att digital försäljning inte alls gick att översätta till fysisk styckeförsäljning, utan skulle ses som masterlicensiering, en form av leasing som skivbolag länge tillämpat när exempelvis ett filmbolag ges rätten att använda en låt till en film.

I stället för de 15 procent Eminem hade i royalty för fysisk skivförsäljning krävde han 50 procent.

I fjol vann han målet.

Daniel Johansson, doktoranden som skriver sin avhandling om det nya musiklandskapet, har följt rättsfallet med stort intresse:

– Jag är faktiskt förvånad över att ingen artist har försökt sig på samma sak i Sverige. Royaltyn för masterlicensiering är betydligt högre än den för styckeförsäljning i äldre avtal. 

 

Per Sundin säger att hans skivbolag Universal har en god relation med Abba. När han får frågan om artister med äldre avtal – rent generellt – svarar han:

– Det är otroligt svårt att vara hundraprocentigt rättvis, så vi försöker göra rätt enligt de avtal som finns. Men visst, vi är riskkapitalister i underhållning, det är vad vi är.

Samtidigt menar han att det är »superviktigt« att de som skivbolag är överens med sina artister. 

–De kan alltid komma och diskutera med oss. Det här är en tid där hela vårt sätt att tänka har förändrats, hela fundamentet för vår intäktsmodell bara försvann, och sedan kom det ett nytt. Just nu upplever jag att det är många som är positiva. För helt plötsligt kan de börja tjäna pengar igen.

Han tar ny sats:

– Men samtidigt: att yngre artister kan tjäna mer pengar än de som sitter på gamla avtal är ju som att säga: »När jag var fotbollsspelare i Bayern München fick jag 30 000 i månaden och i dag tjänar Zlatan en miljon i veckan. Fy fan vad orättvist!«

När jag påpekar att jämförelsen haltar en aning då ingen i dag betalar för att se vad en fotbollsspelare gjorde för 30 år sedan, svarar Per Sundin med en ny liknelse.

– Det är korrekt, men jämför med filmbranschen då. Där har du ingen royalty alls, där får du bara en stor summa pengar och sen kan din insats visas för all framtid. Persbrandt kan ju tjäna mer i dag än vad en världsstjärna gjorde förr i tiden. Hur är det möjligt?

Det är en retorisk fråga. Per Sundin har redan svaret:  

– Det är nya tider.

 

FOTNOT: Strax efter att den här texten blev färdig inkom ett SMS från Frej Larsson angående vattentornet i Ronneby: »Jag vann budgivningen! It’s mine muthafugga!«