Text: 
Mattias Göransson
Foto: 

»Om man begår övergrepp måste man stå till svars.«

Berättelser kan nå en på de mest osannolika sätt. Ibland behöver man bara svara i telefon.

– Vet du om att det finns en svensk Edward Snowden?

Personen som ringde behövde inte presentera sig. Vi blev bekanta när en Filtermedarbetare skrev om ett av alla hans livsmedelsprojekt, och sedan dess har vi hörts av med jämna mellanrum. Ibland för att han har synpunkter på något i tidningen, ibland för att han vill tipsa om något vi borde skriva om.

Den här samtalsöppnaren tillhörde hans mer effektiva, så jag bad honom att berätta mer. Därpå följde en historia som i korthet löd så här:

När livsmedelsentreprenören gjorde sin militärtjänst lärde han känna personer som sedan gick vidare inom det militära, vissa till riktigt hög nivå. För knappt två år sedan fick han en bok i gåva av en av dem, spänningsromanen Operation Scimitar. Den var författad av pseudonymen Adrian Andersson, som enligt boken »under mer än tjugo år arbetat med underrättelse- och säkerhetstjänst«, först »som officer inom specialförbanden« och därefter »som säkerhetschef och rådgivare främst i Mellanöstern och Centralasien«. Att livsmedelsentreprenören insåg vem som doldes bakom pseudonymen gav läsningen en extra dimension: det här var en agenthistoria författad av någon som själv hade erfarenhet av jobbet. Mycket annat stack ut, kanske främst att det var en berättelse där de islamistiska terroristerna triumferade, och att författaren lät antyda att det var mer eller mindre rätt åt västerlänningarna. Men den riktiga aha-upplevelsen kom långt senare:

– Häromdagen läste jag de senaste Snowdenavslöjandena och tänkte: »Jaha, men det där vet jag ju redan.« Men varför visste jag det? Jo, för allt stod ju i den där boken: hur intimt sammankopplad den svenska underrättelsetjänsten är med andra länders, att jänkarna avlyssnar världsledarnas mobiler, att man har tillgång till all datatrafik inom den där världen.

Jag höll med om att det hela lät pikant, men invände att det handlade om en roman: själva konceptet stipulerar att innehållet inte ska tas på bokstavligt allvar. Eftersom jag hunnit googla fram boken såg jag att den var egenutgiven som print-on-demand, vilket också torde bidra till att inte en käft hade hört talas om den. Framför allt som författaren dessutom gjorde allt för att förbli anonym.

Å andra sidan brukar den som skriver en bok vilja kommunicera med omvärlden. Adrian Andersson tycktes driven av en frustration över sakernas tillstånd. Så jag beställde boken, konstaterade att min bekant haft rätt, och bad honom framföra till författaren att det fanns en journalist som gärna träffade honom – initialt mot absolut tystnadslöfte och utan några som helst åtaganden från något håll.

Ett antal telefonsamtal, SMS och mejl senare skakade jag hand med en medelålders man på en kinakrog i Stockholm. Vi slog oss ner. Allt kändes lite skruvat: mobilen var avstängd, men visst ska man plocka ut batteriet också, fast det går väl inte på en Iphone? Adrian Andersson smålog:

– Om de vill kan de slå på din mobil utan att du märker det och koppla upp sig mot mikrofonen. Det är ett smidigt sätt att avlyssna rummet.

Han höll med om att han tidigare hade verkat inom en absurd bransch. Allt var hemligstämplat. Exakt allt.

– Ner till minsta persedel, förklarade han. Till och med specialförbandens lovikkavantar är en försvarshemlighet.

– Men de bär alltså just lovikkavantar? försökte jag.

Han log igen:

– Det har jag inte sagt.

En sådan verksamhet uppmuntrar naturligtvis inte till reflektion. Man får inte prata med någon utomstående om det man håller på med – beroende på vad man säger vore det dessutom åtalbart – och grubblar man högt inför sina medarbetare riskerar man att betraktas som en säkerhetsrisk. Adrian Andersson berättade om något så ovanligt som en familjefest anordnad av försvaret, där hans fru kommenterade att en viss kollega var trevlig. Adrian förstod först inte vem hon pratade om: han kände bara till kollegan under dennes kodnamn.

Dessutom står inte journalister särskilt högt i kurs. Vi intresserar oss mest för saker som går fel, och de skärvor av information vi ibland lyckas foga samman till en skandal säger ofta något annat för den som sitter på hela bilden. Men den kan man som underrättelseofficer inte sprida, för den är ju hemlig.

Så man gör det man gör, håller sina tankar för sig själv, och det är inte mycket mer med det.

Att Adrian Andersson till slut bestämde sig för att säga något, om än i formen av en roman, hängde ihop med ett antal händelser som gjorde honom illa berörd. Att han skulle kunna säga mer än så var en fråga han inte hade funderat på tidigare.

Vi resonerade fram och tillbaka och en sak stod klar: hans livs historia innehöll ett antal detaljer jag aldrig skulle få lov att publicera. Och han var absolut ingen Edward Snowden – han tänkte aldrig sprida hemliga dokument eller avslöja något som han bedömde kunde skada det svenska försvaret.

Ansåg jag att hans historia ändå var tillräckligt intressant kunde han i sådana fall tänka sig att lägga anonymiteten åt sidan.

Vi bestämde oss för att kompromissen var god nog.

 

Erik Lewin växte upp i villasamhället Mälarhöjden sydväst om Stockholm. Familjen hade det gott ställt: pappan var jurist med en framgångsrik egen firma, dessutom arbetsnarkoman. Mamman »drog det tunga lasset« hemma och var den som uppfostrade de tre barnen. Om pappan väl var hemma kunde Erik och hans lillasyster roa sig med att testa dennes fotografiska minne. De plockade upp någon bok de visste att han hade läst, slog upp en sida på måfå och bad honom recitera några rader. Han misslyckades aldrig.

Han var ett geni. Och alkoholist. Struntsaker som att betala räkningar och ta hand om sitt eget och sin familjs liv var han helt enkelt inte särskilt bra på.

När Erik var tio år rasade fasaden. Pappans firma gick i konkurs, föräldrarna skilde sig. Han och lillasystern flyttade med mamman till ett radhus, storebrorsan följde med pappan in till stan.

– Man kan säga att det var då jag lärde mig att man inte kan få det man önskar sig, säger Erik Lewin. Vill man ha någonting får man skaffa det själv.

Idrott i alla dess former blev hans utlopp för frustrationen. När han så småningom fastnade för den då relativt obskyra kampsporten karate var han det första barnet som skrev in sig i föreningen. Men det var bara bra: de vuxna männen i dojon tog honom under sina vingar.

Efter nian gjorde han som ganska många andra under mitten av 1980-talet och flyttade till USA för ett år som utbytesstudent. När han återvände hem kände han sig mycket mognare än sina gymnasiekamrater. Livet var avigt. I hans frånvaro hade hans gamla kompisar från Mälarhöjden blivit glidare som omgav sig med dyra prylar. Snart förstod Erik att sakerna var stulna. De var smågangstrar, helt enkelt.

– Jag drogs tyvärr med i det där, och det är något jag ångrar bittert i dag. 

En dag när han kom hem förstod han att han hade blivit ertappad. Erik var 17 år gammal och tänkte att livet var slut. Att han hade svikit alla. Så han stack hemifrån. 

Ett knappt år senare befann han sig i London, helt slutkörd och fast i en mental återvändsgränd. Pappan flög dit med första bästa plan och fick honom att förstå att det han gjort trots allt inte var hela världen. De flög hem och han pluggade som en dåre sista året på gymnasiet. Dagen efter studenten ryckte han in på K4 i Arvidsjaur.

– Där var det ordning och reda, säger han. Där fanns tydliga regler för vad som gällde. Och officerarna var bra. De sa inte: »Gör som jag säger!« De sa: »Gör som jag gör.« Och så visade de, och de kunde sina grejer. Jag fick vara så fysisk som jag bara orkade. Det var bra. Det var riktigt bra.

Den forne smågangstern utsågs till Årets soldat och blev gruppbefäl. En dag fick han frågan om han ville stanna inom försvaret och bli officer.

– Jag skulle alltså få betalt också! Samtidigt kände jag att jag måste vara ärlig om min bakgrund, så under intervjun berättade jag allt. Men det var inga problem – på den tiden tog försvaret emot killar som varit på vift. Så är det inte längre, och det är synd. Själv är jag otroligt tacksam för att militären gav mig ett nytt liv. Jag vill inte tänka på vad det hade kunnat bli av mig annars.

 

Det här var en period då den svenska försvarsmakten genomgick stora förändringar. Muren hade fallit, Sovjetunionen var i upplösning och gissningsvis var man i framtiden inte främst i behov av ett storskaligt invasionsförsvar mot den gamla fienden i öst.

Dåvarande överbefälhavaren Bengt Gustafsson ansåg dessutom att de svenska specialförbanden var för dåligt utbildade. Han såg framför sig en elitstyrka som snarare smälte samman kompetenserna hos de svenska kust-, fjäll- och fallskärmsjägarna. Genom att handplocka de bästa soldaterna från respektive förband, och dessutom drilla dem i ytterligare 18 månader av manisk träning, var tanken att forma en svensk enhet som kunde mäta sig med brittiska SAS och amerikanska Delta Force.

Om detta visste Erik Lewin lika lite eller mycket som Sveriges övriga befolkning. En dag blev den 25-årige fänriken vid fjälljägarskolan i Arvidsjaur tagen åt sidan av dåvarande majoren Hans Alm.

»Vill du flytta?« minns Erik att han sade.

»Varför inte«, svarade Erik.

»Till Karlsborg?«

»Ja, det kan jag väl göra.«

Från den dagen var Erik Lewin en del av Sveriges hemliga elitförband. Om de knappt fyra åren i Norrland hade varit fysiskt utmanande var det inget mot vad som väntade i Karlsborg. Där kunde han hänga i en fallskärm i gryningen, följa upp hoppet med ett dyk, kravla upp på land för en lång skjutövning, som avrundades med krävande bergsklättring. Hela tiden med tung utrustning på ryggen.

Förbandet hade egenheten att soldaterna själva fick avgöra vem som var mest lämpad att föra befäl. Erik utsågs till löjtnant. En dag bad dåvarande chefen, överstelöjtnant Lars Eriksson, om allas uppmärksamhet.

»Gents, vi kommer också att behöva starta en specialverksamhet med inriktning på underrättelsetjänst. Det här är skarpt. Ni kommer att få åka ut och jobba. Ni som är intresserade: kom in på mitt befälsrum och anmäl er.«

Året var 1996. I det forna Jugoslavien pågick ett förödande inbördeskrig som USA och Nato gjorde allt mer för att sätta stopp för. Svenska trupper stred redan i Bosnien under internationell flagg, och eventuellt kunde även specialförbanden få en roll att spela. Men det fanns ett problem: specialstyrkan var beroende av andra länders underrättelsetjänster för att få information om situationen på plats. Sveriges egen dög inte i sammanhanget – den var en immobil koloss, sedan andra världskrigets slut främst inriktad på signalspaning mot det forna östblocket. Försvarsmakten behövde helt enkelt egna »operatörer«, militär personal som utbildats i hemlig agentverksamhet.

Nu efterlyste Lars Eriksson personer som kunde tänka sig att bygga upp detta specialförband, sedermera döpt till SIG, Särskilda inhämtningsgruppen. Erik Lewin anmälde sig direkt och fick sällskap av en major och en kapten. De fick fria händer, men var i hela friden skulle de börja? Uppgiften kändes monumental. »Ålder och grad spelar ingen roll«, menade Lars Eriksson. »Yitzhak Rabin var 28 när han utsågs till Israels försvarsminister. Det handlar om vilja.«

Lösningen blev att vända blicken utomlands. Erik och hans kompanjoner bjöd in operatörer från brittiska SAS med erfarenheter från Nordirland, Mellanöstern och Afrika.

– För att ta reda på vad som krävdes av oss vände vi oss till de bästa, säger Erik Lewin. Vi förstod snart att vi behövde bli bättre på allt: närstridsteknik, mobil signalspaning, personövervakning, förhörsteknik … Sjukvårdsutbildningen måste bli vassare. Vi behövde vapenträning på en helt annan nivå. För att inte tala om all teknisk apparatur vi måste skaffa.

För att ta ett exempel: en dörr var inte en dörr, om de nu trodde det. En dörr kan vara vänsterhängd eller högerhängd, den kan vara inåtgående eller utåtgående, bräcklig eller solid, ha två eller flera gångjärn, och ett antal olika sorters låskonstruktioner. Som operatör måste du känna till alla tänkbara varianter, för att i skarpt läge snabbt kunna välja forceringsmetod: man kan öppna dörren, bryta upp den med ett verktyg, slå in den med en »bonk«, dyrka upp den, forcera den med ett fordon, skjuta sönder den eller sist men inte minst – spränga upp den. Valet av sprängningsmetod är i sin tur beroende av både dörrens konstruktion och operationens väsen: finns civila eller gisslan på andra sidan vill man inte spränga gångjärnen, eftersom kringflygande metallbitar kan skada dem; då drar man istället en sträng sprängmedel rakt över dörren, uppifrån och ner, så att den klyvs på mitten.

Enbart momentet »dörrar« krävde en veckas utbildning och träning. SIG införskaffade hundra modeller. Orutinen kunde få dråpliga följder: vid en testsprängning ramlade hela övningsväggen ner, medan dörren stod kvar opåverkad i sin karm. 

– Det finns ett ordspråk om sprängkillar: »Allt de inte förstår, förstör de.« Verkligheten bakom skämtet är att du måste vara en jävel på att räkna, och du måste kunna räkna snabbt.

Fler operatörer bjöds in från Storbritannien, USA och andra länder som kunde och ville tillföra kompetens.

– Vi struntade i vilka folk var, bara de kunde lära oss saker, säger Erik Lewin.

Andra specialkompetenser stod att finna på närmare håll: en känd svensk skådespelare lejdes för att lära teamen att uppträda avslappnat och intetsägande, så att de kunde smälta in obemärkt i vilken miljö som helst. Av samma anledning rekryterades ett antal kvinnor till förbandet, inte nödvändigtvis från militären utan lika gärna från polisen eller räddningstjänsten.

 

Kosovo blev övningsbana för det som alltså döptes till Särskilda inhämtningsgruppen, SIG. Operatörerna bodde på den svenska basen utanför Pristina, helt inofficiellt, och lika obemärkt tog de sig nästan varje dag bort till britternas bas i närheten. Svenskarna hämtade till en början mest in information från trakten, men successivt delade deras brittiska mentorer med sig av allt mer avancerade uppgifter.

– Vi lärde oss mer på varje enskilt uppdrag där än vad vi någonsin kunde ha gjort i Sverige, konstaterar Erik Lewin.

Britterna byggde till och med om deras bilar. Fordonen var så slitna och alldagliga att de smälte in i omgivningen, men under ytan var plåten förstärkt, stötdämparna fixerade och bränsletanken försedd med säkerhetsspärr. De tränade på att kommunicera genom de nya, helt dolda öronsnäckorna som även hade inbyggd mikrofon. De fick lära sig att applicera spårmedel på misstänkta personer och fordon så att de kunde följas av Natos drönare och satelliter.

SIG spårade upp kriminella och satte stopp för smuggling. De snokade reda på krigsförbrytare och höll dem under bevakning tills något officiellt förband slog in dörren och skickade personen till Haag. Ingen fick någonsin veta vilken säkerhetstjänst som satt stopp för »buset«, och så ville alla ha det: ville någon hämnas skulle de inte veta vart de borde rikta sin energi.

Sakta men säkert stärkte SIG sina aktier inom den internationella »klubben« för underrättelseorgan. När major Lewin ombads att skicka svenska instruktörer till England insåg han att Särskilda inhämtningsgruppen hade klarat examensprovet. Inom SAS och de amerikanska förbanden sköttes signalspaning, personlig övervakning och informationsinhämtning traditionellt sett av separata specialistenheter som måste samverka sinsemellan. Nu ville britterna studera den effektiva »svenska modellen«, det vill säga att ett och samma lilla team rymde personer som ägde expertkunskaper inom alla underrättelsegrenar.

En dag räddade svenskarna två CIA-anställda från att misshandlas inne i Pristina. Något senare fick de information om en planerad attack mot amerikanernas högkvarter. Erik Lewin och en kollega åkte dit för att lämna över upplysningen, och han glömmer aldrig reaktionen de mötte:

»Okej, killar, vad vill ni ha i utbyte?«

»Vi?«

»Sluta bete er som om ni kom från en jävla bananrepublik. Säg vad ni vill ha istället.«

Amerikanerna visade sig i hemlighet ha lagt beslag på enorma databaser när de landade i Kosovo. De satt på ovärderlig information, men den tänkte de inte dela med sig av utan motprestation. Sådana var spelets regler. Svenskarna hasplade ur sig några saker de grubblat över, och några knapptryckningar senare fick de svaren.

 

När flygplanen rammade World Trade Center den hösten befann sig Erik i Örebro. Han höll en kurs i rörlig övervakning när en officerskollega ringde och sade till honom att slå på TV:n. »Jaha«, minns Erik att han tänkte där han stirrade på skärmen. »Det är det här vi ska jobba med nu.«

Så snart Kabul hade fallit skickade Sverige dit bland annat SIG som en del av den internationella styrka som bevakade flygplatsen.

– I och med att vi gick in i Afghanistan blev vi fullvärdiga medlemmar i klubben, säger Erik Lewin. Första året vi var där fick vi inte mycket uträttat, men vi fick en hel del tillbaka: utbildning, bidrag, teknisk utrustning. I Special Forces högkvarter i Tampa satt den svenska flaggan på deras vägg, vilket innebar att vi räknades som allierade.

Utrikesminister Anna Lindh såg till att den nya specialstyrkan även skickades för att hjälpa fransmännen att sätta stopp för inbördeskriget i Kongo. Erik Lewin missade båda uppdragen: hans jobb var nu enbart att vidareutbilda och rekrytera. Dessutom hade han träffat sjuksköterskan Anna på en pub i Karlsborg och blivit far till två söner. Visst var det skruvat att inte kunna berätta vad han gjorde på jobbet, men Annas pappa var också militär, så för henne var situationen välbekant.

Hösten 2003 åt hela familjen på en restaurang i Stockholm tillsammans med Eriks pappa. Far och son satt och skojade med varandra när pappan tystnade och sjönk ihop. Hjärtinfarkt. Han dog direkt.

Erik Lewin tror att händelsen påverkade hans omdöme när han strax därpå hamnade i konflikt med några av soldaterna inom SIG. Vad den gällde varken vill eller får han berätta offentligt, mer än att de hade brutit mot vissa regler.

– De menade att de stod över dem, eftersom de var medlemmar i specialförbanden. Jag blev väldigt upprörd. Jag hade varit med om att bygga upp alltihop, så för mig blev det personligt. Samtidigt förstod jag hur sårbar verksamheten var. För vem kollade oss? Vem vaktade väktarna? Ingen utomstående visste vad vi höll på med, och då kan saker och ting gå riktigt illa.

Han säger att förbandet lyckades »rensa upp i skiten«, men att händelsen ändå lämnade en olustig känsla efter sig. 

Våren 2004 blev han erbjuden en stabstjänst men valde att säga upp sig. Som major inom den svenska försvarsmakten hade han 26 800 kronor i grundlön. Han var 35 och hade tillbringat hela sitt yrkesliv inom militären. De flesta av meriterna därifrån var dessutom både hemligstämplade och värdelösa på arbetsmarknaden – ett brittiskt diplom för förtjänstfulla insatser i Kosovo, vad skulle någon med det till?

Samtidigt fanns det en snabbväxande bransch som skrek efter delar av hans kompetens. Erik Lewin flög till London där han knatade över till Stratton Street och säkerhetsföretaget Global Strategies Groups huvudkontor. Där behövde de bara ögna igenom hans CV innan han erbjöds 100 000 kronor i ingångslön, efter skatt. 

Redan nästa dag satt han på ett plan till Kuwait. Väl där tilldelades han skyddsväst och hjälm, varpå han kördes till ett militärflygfält. »Ska jag inte få miljöträning?« minns Erik att han undrade. »Nej, det säger vi bara. Du ska in direkt.«

 

Kriget i Irak var officiellt över, enligt president George W Bush. Irakierna höll inte med.

Globals uppdrag var bland annat att bevaka Bagdads internationella flygplats. Till sitt förfogande hade företaget 450 anställda av 16 olika nationaliteter: irakier, nepalesiska gurkhas, amerikaner, britter, sydafrikaner, några holländare, en dansk, och så vidare.

Flygplatsområdet var enormt. Bredvid terminalbyggnader och landningsbanor fanns konstgjorda sjöar och stora palats som tillhört den gamla Saddam-eliten; några var sönderbombade, i andra hängde kristallkronor av guld ännu kvar i de intakta rummen. Vid en hangar stod fortfarande den forne diktatorns privata jumbojet.

Bredvid Globals bevakningsområde låg amerikanernas eget flygfält och största militärbas. Där inne hölls Saddam Hussein fången. En bit bort fanns CIA-fängelset Abu Ghraib, där det enligt ryktena pågick de mest gräsliga övergrepp.

Bagdad kokade. Säkerhetsläget blev sämre för varje dag. 

Flygplatsen utsattes för mellan tio och femton attacker om dagen: självmordsbombare sprängde sig i vägspärren till flygplatsinfarten, upprorsmän låg i bakhåll och gick till angrepp med granater och raketer, eller kom helt enkelt springande över fälten med smattrande automatgevär. En annan fara var amerikanerna: ibland sköt de mot allt som rörde sig. Då gällde det att hålla huvudet nere.

Erik Lewin ingick i Globals Quick Reaction Force, vars uppgift var att ta sig dit där det smällde, sätta stopp för angreppet och sedan lappa ihop vad som behövde lappas ihop. Efter en knapp månad utsågs han till insatsstyrkans gruppchef. Så småningom blev han ansvarig för drygt 400 man.

Erik förlorade snart räkningen på antalet dödade angripare. Global förlorade också folk: åtminstone 44 medarbetare dog i Irak under det dryga år Erik Lewin arbetade vid Bagdads flygplats. Amerikaner, européer och sydafrikaner skickades hem i kistor, andra skyfflades ner i en grop i öknen.

– Ett av genidragen med amerikanernas outsourcande av kriget var att de slapp de där förlustsiffrorna, konstaterar Erik Lewin. Det var bra för hemmaopinionen.

Värst drabbades ändå de civila irakierna. Vägen mellan Bagdad och flygplatsen döptes på grund av sin farlighet ironiskt till »Route Irish«. Företagare, journalister och andra på besök kunde punga ut med 10 000 dollar för att få göra den 20 minuter och sex kilometer långa turen i sällskap med livvakter i en skottsäker bil. Irakierna som måste göra samma resa för att sköta vardagssysslorna på flygplatsen saknade den sortens beskydd.

Prickskyttar försökte skjuta ihjäl dem. Vägbombstillverkare och självmordsbombare försökte spränga dem i luften. En dag såg Erik och hans kollegor en lokaltrafikbuss blockeras av två personbilar en bit ifrån deras vägspärr. Beväpnade män klev ur bilarna, ställde sig bredvid bussen och pepprade den med automateld. När magasinen var tomma laddade de lugnt om och upprepade proceduren.

På något vis lyckades chauffören överleva, och märkligt nog var fordonet fortfarande manöverdugligt, för så snart angriparna hade försvunnit rullade bussen långsamt in i vägspärren. Bakom de sönderskjutna rutorna fanns ett sextiotal döda eller svårt skadade. Blodet vällde ut över asfalten. Det tog tre timmar för Erik och hans kollegor att ta hand om de skadade och få iväg dem till sjukhuset.

– Det finns inga hjältar i dag, säger Erik Lewin. Men irakierna … vilket mod de visade. De fortsatte att komma i sina bussar, för att försörja sina barn och sina familjer. 

Hans egna barn visste bara att han »arbetade utomlands«. Anna visste i vilket land, men Erik berättade så lite som möjligt om vardagen. En dag skajpade han med henne från ett tält inne på Globals basområde, och precis när han sagt att det inte fanns något att oroa sig för slog en granat ner ett tjugotal meter bort. Tryckvågen vräkte omkull både honom och bordet han satt vid. När han låg där i sanden och kände efter så att ingen kroppsdel var sönder upptäckte han att datorn hade hamnat på sidan precis som han själv, och att sändningen fortfarande pågick. Anna såg honom i ögonen: »Du, jag tycker att vi ska vara ärliga mot varandra.«

 

De hamnade i bakhåll. De utsattes för vägbomber. Och nästan varje gång strök civila med. Barn förblödde i hans armar.

Amerikanerna bad dem att stoppa två fordon med sydafrikanska legosoldater, som plockades upp och fördes bort. När bilarna blev stående tog sig Globalpersonalen friheten att länsa dem. I en videokamera fann de en film där sydafrikanerna åkte runt i Bagdad och sköt ihjäl folk på måfå. 

– Det var snett där nere, säger Erik. Det var dåligt.

Amerikanerna själva var bara snäppet bättre. Erik Lewin:

– De kunde sätta upp en skylt bak på sina militärfordon: »Kommer ni närmare än 100 meter så skjuter vi.« Så kom det några som var på flykt, som svängde runt ett hörn – och amerikanerna skjöt ihjäl dem. Jag kan inte ens föreställa mig hur många oskyldiga som blev ihjälskjutna i sina bilar. Själv såg jag ett trettiotal fall. Och då rörde jag mig ändå bara i ett litet hörn av Bagdad.

Allt var kaos. För Erik var förklaringen enkel: amerikanska soldater är bra på att vinna krig, men har ingen aning om hur man vinner freden.

– Alla soldater måste veta en sak: Vad behöver vi göra för att vinna? Om man inte vet svaret på den frågan, då ska man inte slåss. Då ser man bara till sig själv och sin egen överlevnad, och kanske till gruppen man tillhör. Resten struntar man fullständigt i.

Exemplen radades upp dagligen. Amerikanerna behövde fler lokala hjälpredor och använde flygblad för att sprida budskapet. Nästa dag tågade tusentals arbetslösa men hoppfulla ungdomar den livsfarliga vägen ut till flygplatsen, där de blev stående i hettan framför vägspärren. Överraskad av deras antal förklarade en amerikansk officer att de inte behövdes, och att de gjorde bäst i att försvinna från platsen. Erik hörde hur en irakier som försökte få officeren att besinna sig inte hann längre än till »salaam alaikum« innan amerikanen klippte av: »Don’t you fucking salaam alaikum me, motherfucker!«

Folkmassan skingrades med chockgranater.

Några dagar senare delade Erik Lewin vaktpass med en av sina underordnade, en irakisk före detta skyttesoldat. Det var en lugn kväll. Ali Mansour sade rätt ut i luften: »Mister Erik, berätta för mig … Vad skulle du göra? Vad skulle du göra om någon kom till din stad och gjorde så här mot dig, din familj och ditt folk?«

Erik Lewin tänkte efter.

»Jag skulle bli terrorist. Jag skulle göra allt för att döda dem som behandlade mig så här.«

Från den stunden visste han att han måste därifrån.

 

Kabul låter som en märklig destination för den som söker sig en lugnare tillvaro. Hösten 2005 var dock Afghanistans huvudstad relativt förskonad från våldsamheter. Där och på många andra håll i landet kunde man fortfarande röra sig öppet som västerlänning. Talibankontrollerade städer och områden var farligare, men inte omöjliga.

En gammal kollega från specialstyrkorna tipsade Erik Lewin om ett jobb i Kabul, och återigen tog han anställning på ett brittiskt säkerhetsföretag. Bolaget skulle hjälpa telekomföretaget Roshan att bygga upp ett mobilnätverk i Afghanistan.

I Irak ansåg många, inklusive Erik, att USA gjorde ett generalfel när man rensade ut alla som hade tillhört Saddam Husseins gamla maktcentrum Baathpartiet ur statsapparaten. På det sättet skaffade man sig en permanent fiende, och dessutom hade man ingen att förhandla med när allt så småningom gick åt skogen. Motsvarande situation rådde i Afghanistan, där alla talibaner hade dragits över en kam.

Men skulle landet få ett mobilnät måste någon förhandla med ledarna även i talibankontrollerade områden, och den personen blev nu Erik Lewin. Till att börja med behövde de indiska ingenjörer som skulle sätta upp masterna veta att de inte var måltavlor, därefter var planen att anställa lokala ynglingar som skulle vakta själva masterna – förutsatt att talibanerna gav sitt okej. 

Det kunde gå till så här: Först fick två pashtunska medarbetare åka till Ghazni, en mellanstor stad knappt femton mil sydväst om Kabul, och leta reda på någon som stod i kontakt med talibanledaren i rätt bergsområde. Så snart denne bjudit in till förhandling körde Erik ner tillsammans med två tolkar, en brittisk före detta elitsoldat och två tadzjikiska skyttar.

Det där med tadzjikerna var ingen slump: de och pashtunerna kommer traditionellt sett inte särskilt väl överens, och höll därför koll på varandra. På samma sätt var kundens ekonomichef indier medan revisorn var pakistanier. Söndra och härska, helt enligt de brittiska grundprinciper som styr den här sortens verksamhet.

Sedan var det bara till att åka rätt upp i bergen i två bilar och vänta på den punkt där talibanerna på rätt klockslag materialiserade sig ur tomma intet. Förhandlingarna, på en äkta matta som rullades ut på marken, pågick i timmar. Erik säger att han trots allt kände sig ganska trygg:

– Har du väl blivit inbjuden är afghanerna världens mest gästvänliga folk. Då står du under deras beskydd.

Ljudet av en helikopter innebar däremot akut fara – amerikanerna kunde få för sig vad som helst om de fick syn på en folksamling på en bergssluttning. Mattan rullades ihop och talibanerna försvann. Så snart helikoptern passerat var de tillbaka igen.

Andra uppdrag var mindre dramatiska: det brittiska säkerhetsföretaget bevakade även ambassader och hjälporganisationer, och fick i uppdrag att skydda ett vägbygge som utfördes med biståndspengar. Den delen av jobbet var stundtals deprimerande.

– Där flög man in kinesiska arbetare och indiska ingenjörer för dyra pengar. Afghanerna fick bara se på, och blev arga. Då hyrde man in sådana som mig för att skydda kineserna från afghanerna. Dessutom blev det en skitväg som var förstörd ett år senare. Det var helt snett. Jag har inget emot bistånd, men det måste utgöra hjälp till självhjälp. Annars tar det död på mottagarens självbild. Hur mycket är det nu som når fram till slutmottagarna av det vi lägger i bistånd, sju kronor av hundra? Biståndsfolket har jättefina bilar, jättefina hus och jättefina fester. Det retar också upp folk.

Den rådande kvinnosynen utgjorde också en prövning. Erik lärde känna sin afghanske platschef Maladad riktigt väl, men det enda han fick se av dennes fru var en burkaklädd skepnad vars hand kunde sträcka fram mat. Frågade Erik hur det var med familjen blev svaret alltid en uppräkning av hur det gick för sönerna. Längs vägarna i Kabul bedrev Isaf en upplysningskampanj vars budskap var smärtsamt verklighetsanpassat: »Misshandla inte din gravida fru – det kan skada din son.«

Hemma i Stockholm var Anna gravid igen. De pratade eller skajpade med varandra nästan dagligen. 

Våren 2006 gjorde de amerikanska ockupationsstyrkorna ett antal missbedömningar som ledde till civila dödsoffer, inte minst när de skickade in en missil i ett stort sällskap som visade sig vara ett bröllopsfölje. Spänningen stegrades.

I slutet av april befann sig Erik Lewin på en ambassadmottagning när en medarbetare ringde för att berätta att en indisk ingenjör förmodligen var kidnappad i bergen söder om Ghazni. Indiern hade bett livvakterna att vänta på en restaurang medan han hämtade några saker, och sedan försvunnit. Erik blev upprörd: som vakt är det du som bestämmer, vad kunden än säger. Men det spelade ingen roll nu. Nu handlade allt om att få hem indiern igen.

Snart skröt talibanerna om kidnappningen på sin radiokanal. Erik kontaktade ledaren som han förhandlat med för att fråga vad i hela friden han sysslade med, och fick svaret att de skyldiga kommit inströvande från en annan trakt. Förmodligen kände de inte till Roshans avtal. Det hela var ett misstag.

Kidnappningen sågs som ett dåligt omen och toppade nyhetssändningarna i området. Den indiska regeringen stod redo att göra vad som helst för sin medborgare. Två dygn senare hittades en halshuggen kropp i ett dike. »Ser han indisk ut?« minns Erik att han frågade den som ringde upp. »Vet inte.« »Kan du inte se efter?« »Det går inte.« »Varför inte?« »Det vill du inte veta.«

Erik skickade ett team som hämtade upp kroppen. Någon hade skurit ett snitt runt ingenjörens hals, slitit loss hans hud, och därefter vrängt ansiktet upp över huvudet där det slutligen knutits ihop. Erik väntade med Indiens ambassadör på flygplatsen. Alla transportkistor var upptagna, men 800 dollar senare fick en annan kropp vänta lite längre på hemtransport. Den här mannen skulle bara hem.

Den 29 maj gjorde ett amerikanskt militärfordon en ogenomtänkt sväng inne i Kabul och orsakade en tragisk trafikolycka. En uppretad folkmassa hindrade patrullen från att ta sig därifrån och snart anlände allt fler afghaner till platsen, beväpnade med allt från påkar till automatgevär. En nervös soldat kunde inte hantera spänningen och började skjuta mot folkmassan. Eller sköt han över den? Sanningen spelade snart ingen roll: ryktet spred sig som en löpeld, och till slut brast alla fördämningar.

Erik Lewin satt i lediga kläder på gården utanför säkerhetsföretagets huvudkontor några hundra meter därifrån. Han skulle bara äta lunch och sedan åka till flygplatsen för att flyga hem på en efterlängtad permission. 

Skrikande människor sprang förbi på gatan utanför. En kollega ringde: tydligen pågick oroligheter där Erik var, hur var läget egentligen? En skärrad vakt kom in genom porten, allt var på väg att balla ur, folk skrek: »Död åt västerlänningarna!«

Över hela Kabul retirerade utlänningar mot den internationella zonen i stadens centrum, som snabbt spärrades av. De som inte hann undan slets ut ur sina bilar och misshandlades. Andra slogs ihjäl. Det var sju kilometer från kontoret till den internationella zonen. Att försöka slå sig fram dit var uppenbarligen inte ett alternativ. Samtidigt fylldes gatan utanför företagets låsta port av en alltmer upphetsad folkmassa: »Utlänningarna måste komma ut!« Porten började svikta.

Erik delade ut vapen och ammunition. De var fyra utländska elitsoldater och elva afghaner, varav sju var vakter och de andra företagets kock, trädgårdsmästare, engelsklärare respektive ekonomichef. Företagets bilar ställdes upp innanför porten och dränktes i bensin; bröt folkmassan igenom skulle de tändas på och bilda en nödbarriär.

De fattade posto på andra våningen, varifrån de hade fritt skottfält över innergården och muren mot gatan. De meddelade sin belägenhet för Isaf, som var för upptagna för att hjälpa till – men kanske om 30 minuter. Så kom de första in genom portarna, några med macheter, andra med hackor, vissa med pistoler eller antika jaktgevär. Bilarna tändes på. Kulor ven genom luften och slog in i kontorsväggarna. Herr Maladad fick ett skott genom låret, Erik lade ett tryckförband, ännu en man blev skadad, nu var det allvar: hukande på andra våningen tog de sikte och sköt mot alla som befann sig på gården.

De fick några minuters andrum, men snart började det igen. Nu blev de beskjutna från hus på andra sidan gatan, av folk som klättrade upp på murarna, av folk som bröt sig in genom en liten sidodörr i andra änden av gården.

Nya bud från Isaf: Det var för farligt att lämna basen. Erik och hans kollegor fick klara sig själva. Men de kunde i alla fall få information från en spaningsdrönare som cirkulerade över Kabul: enligt bilderna var deras anläggning omringad av hundratals, kanske tusentals, uppretade människor. Erik och den forne SAS-soldaten Tony såg varandra i ögonen. De behövde inte säga något. Det var kört.

Då ringde Anna: »Är du på väg till flygplatsen?« Den här gången gick det inte ens att låtsas. Erik skrek över skottsalvorna: »Det har hänt något fruktansvärt här. Det är uppror.« Anna slog på TV:n, CNN sände live från Kabul. »De är så många och vi är så få«, fortsatte Erik. »Jag kommer inte att överleva det här. Jag älskar dig. Ta hand om barnen.« Sedan var han tvungen att lägga på.

Eftersom man lätt förlorar alla tidsbegrepp under eldstrider satte Erik sitt armbandsur på att slå larm var tjugonde minut; så ofta var han tvungen att lätta på förbandet runt Maladads ben, så att blodet kunde flöda ett tag innan han drog åt igen. Därför hade han också koll på tiden, och på att timmarna bara gick och gick. Angriparna kom i våg efter våg, och varje gång lyckades de med nöd och näppe slå tillbaka dem.

Först framåt skymningen sänkte sig något som liknade ett lugn över Kabuls gator. När en lokal polisstyrka till slut nådde säkerhetsföretagets sönderskjutna och delvis nedbrunna högkvarter fick Erik börja med att ge tre av dem första hjälpen. Sedan tog de med sig hårddiskarna och den utrustning de kunde bära med sig och övergav stället.

Den natten evakuerade Erik och Tony ett 60-tal andra utlänningar som låg och tryckte i olika gömställen. När allt äntligen var över ringde en släkting till herr Maladad: läkarna på det afghanska sjukhuset var på väg att amputera hans ben. Så det var bara till att ge sig ut i mörkret igen. De stormade in på sjukhuset, släpade ut sin afghanska kollega och dundrade iväg mot Isafbasen. De förklarade för Maladad att han absolut inte fick avslöja att han var afghan – vad folk än frågade honom skulle han bara ta sig om benet och skrika: »Fuuuck!«

Bluffen gick hem. Benet räddades.

Erik och Tony tog sig en »brittisk debfriefing« – det vill säga ett antal öl – och två dagar senare fick de flyga hem.

I Stockholm väntade en lång lista över saker att ta tag i. Gräset måste klippas. Häckarna trimmas.

 

Efter majupproret blev säkerhetssituationen i Kabul aldrig vad den hade varit.

Erik Lewin befann sig bara femtio meter från säkerhetskontrollen på den internationella flygplatsen när någon sprängde hela båset i luften. Något år senare omringades han och några kollegor på en restaurang av beväpnade män som drog ner svarta huvor över deras huvuden. Någon tryckte in en kalasjnikovpipa i Eriks mun, och han minns att han tänkte: »Kommer jag ur det här, då får det vara klart.«

Angriparna var lyckligtvis »bara« rånare. Efter knappt tre år i Afghanistan flög Erik Lewin hem för gott.

Han var ledig i två veckor, sedan började han på 2Secure, ett företag som säljer personskydd åt förmögna personer i Stockholmsområdet.

Det sägs att för soldater som har upplevt strid och långvarig press i ett insatsområde tar det ungefär lika lång tid att återvända hem som den tid de var ute. Erik Lewin uppvisade många klassiska tecken på posttraumatisk stress: mardrömmar, sömnsvårigheter, reaktioner vid höga ljud. 

Han slutade gå på hockey och fotboll eftersom stora folkmassor inte kändes särskilt behagliga. När några killar brände av smällare redan vid jul reagerade han genom att kasta ner minstingen i en snödriva och sedan täcka honom med sin egen kropp.

– Man bara gör det, konstaterar han. Och sedan känner man sig som Årets fåntratt. Fast tiden läker verkligen. Efter några år var allt som vanligt igen.

Hans arbetskamrater var alla före detta poliser, och när VD:n sade upp sig blev officeren Erik erbjuden att ta över. För att klara av jobbet läste han in en ekonomiexamen på Stockholms universitet. Samtidigt växte företaget i rekordfart: från nio anställda och en omsättning på knappt tio miljoner när Erik Lewin började, till 58 anställda och över 80 miljoner i omsättning några år senare.

Tajmingen var uppenbarligen perfekt: kidnappningarna av företagarsönerna Fabian Bengtsson och Erik Westerberg fick många att oroa sig, och sedan behövde de bara en liten knuff, eller ett tips av någon miljonärsvän, för att agera.

Den 11 december 2010 sprängde sig så Taimour Abdulwahab i luften i Stockholm. De två helt separata världar som Erik Lewin hade erfarenhet av fördes därmed plötsligt samman.

– Jag tyckte att det var så sjukt dåligt utfört, säger han. Först tänder han eld på en bil med gasflaskor utan att det händer något, och sedan lyckas han spränga sig själv när han kollar laddningen. Det väckte en tanke hos mig: Tänk om han varit en sådan som jag istället? Med elitförbandsutbildning? Vad fruktansvärt sårbara vi skulle vara.

Några månader senare eldade pastor Terry Jones upp en hög med koraner utanför en kyrka i Florida. Under de globala protester som följde dog bland annat en svensk när FN:s kontor stormades i Mazar-e-Sharif. I medierapporteringen framstod muslimerna mer eller mindre som irrationella galningar. I Erik Lewins värld var det snarare västerlänningen i gemen som var oupplyst och naiv.

Så han skrev sin bok.

– Jag ville ta med allt jag upplevt: hela västvärldens behandling av den muslimska världen, framför allt där det finns olja. Efter att ha sett det på nära håll, efter att ha levt i det här enorma glappet mellan vad politikerna säger och de order man ger på marken, kände jag bara: Sorry, det finns inte en chans. Det här slutar aldrig lyckligt. Och jag ville provocera genom att skriva en bok där motståndarsidan agerade proffsigt. Jag ville att muslimerna skulle vinna. Jag ville att vi i väst skulle hamna i en situation där andra dikterade villkoren.

Att det därmed skulle vara »rätt åt oss« menar han inte. Inte riktigt.

– Jag önskar ingen något ont, men … varje dag skapas nya terrorister där nere. Vi behandlar dem som ena jävla grisar. I Afghanistan firar man bröllop genom att skjuta i luften. Visst, det är inte smart, men för den sakens skull kan man inte avlossa en robot rakt in i en folkmassa.

Han måttar upp runt tio centimeter mellan tummen och pekfingret.

– Wikileaks gav oss så här mycket av det som händer där nere. Men tro mig, i verkligheten händer så här mycket.

Han håller armarna så brett isär som det bara är möjligt.

– Ingenting är svart och vitt. I alla krig sker misstag. Men någonstans är det ändå så här: Om man begår övergrepp måste man stå till svars för det. Om man fäller en bomb på ett bröllop måste man stå till svars för det. Annars får man skörda det man sått.

Samtidigt är han djupt kluven till Wikileaks och Edward Snowdens avslöjanden.

– Om källor, av rädsla för att bli avslöjade, slutar att berätta om saker som hotar oss, då ska vi nog inte bli förvånade om det börjar smälla snart. Stora delar av underrättelsearbetet måste vara hemligt: exakt hur vi gör, och när vi gör det. Samtidigt ger det ett löjets skimmer när det till och med är hemligt vilka vantar vi har på oss. Den absoluta hemligstämpeln döljer också sådant som är mindre bra, som fadäsen då killarna sprängde en vägg istället för en dörr. Eller när övergrepp begås.

Erik Lewin påpekar att underrättelsetjänsten trots allt är en samhällsresurs som har byggts upp med skattemedel. Själv är han så förtjust i den att han tycker att den borde användas till mer – men främst inom Sverige.

På 2Secure kom han till exempel i kontakt med MC-relaterad brottslighet, och han förstår varför den svenska polisen har så svårt att komma till rätta med problemet. Den militära underrättelsetjänsten däremot, med dess resurser och utrustning, tror han skulle knäcka gängen på något år.

– Givetvis under polisens kommando och i enlighet med svensk lagstiftning, säger han. Och ja, jag vet att militären av tradition inte ska verka inom Sveriges gränser. Men det har gått många år sedan Ådalen nu. Vi är ett litet land. Jag tror att vi måste utnyttja de resurser vi har.

En förutsättning för den saken är förstås att folk till att börja med känner till resursen i fråga, och vad den är kapabel till.

Som det är nu förvånas folk redan över det faktum att Sverige delar information med länder som USA och Storbritannien, samtidigt som informationsutbytet alltså har varit en förutsättning för underrättelsetjänstens existens, från dag ett.

Sådana är spelets regler, tycks Erik mena, och tyvärr var det någon annan som formulerade dem – men hans ordval när han kommenterar saken är ändå avslöjande:

– Hoppar du ner i samma båt som djävulen, då får du fanimig ro också.

Erik Lewin är mer rädd för det sektbeteende som kan uppstå i verksamheter utan insyn. Även om konflikten som fick honom att lämna försvarsmakten inte gällde »något allvarligt«, menar han att tänkesättet den utgjorde exempel på var problematiskt:

– Vissa hade utvecklat en ohälsosam syn på sig själva. Att de var lite förmer, och att de därför kunde göra som de ville.

Han säger att vem som helst kan tänka sig vad den sortens inställning kan få för följder på ett ställe som FRA. Om du kunde läsa din livspartners mejl, skulle du göra det? Om du kunde läsa Obamas mejl? Om du hade tillgång till miljontals affärshemligheter – skulle du utnyttja det?

– Det är därför det måste finnas någon med inblick, någon som dessutom vågar ifrågasätta. Jag tror att man måste skaffa något slags etiskt råd. Med kompetenta människor som kommer utifrån. Det duger inte att en politiker sladdar in, får en show och snackar lite med grabbarna.

– Är det så det funkar? undrar jag.

– Om det ens funkar så.

Jag invänder att vinterns avslöjanden om den svenska underrättelsetjänsten trots allt bemöttes med försäkringar om att regeringen och politikerna har full inblick.

Erik Lewin vänder blicken upp i taket medan han funderar på svaret. Sedan ler han:

– Säg så här. Det är som om du skulle be en analfabet att korrekturläsa era magasin.