Stina Oscarson är sin egen värsta fiende

Stina Oscarson trampar raskt på genom den decimeterhöga snön på Kyrkogatan i Mora. Hennes benvärmare har halkat ner något på hennes gråa jeans och mössan är nerdragen till kanten på hennes glasögon. Det är slutet av februari och bara några dagar kvar till Vasaloppet, och hela staden har börjat göra sig redo för den kommande anstormningen. Skidspåren är mer välskötta än de oplogade vägarna, längs med trottoarerna gör företag reklam för vallaservice, matvagnarna står parkerade överallt och Centrumkyrkan har temporärt blivit diplom- och hittegodsavdelning. Alltihop påminner Stina Oscarson om åren i Skellefteå Skidklubb, och det fyller henne med olust. Samtidigt oroar hon sig över den kritik hon de senaste veckorna har fått i egenskap av chef för Radioteatern.

Egentligen är Stina Oscarson van vid uppståndelse. Ända sedan hon 2008 tog initiativet till Skuggutredningen – en undersökande vision för svensk kulturpolitik som svar på regeringens egen kulturutredning – har hon debatterat, föreläst, hyllats och ifrågasatts. Hon har kallats kommunist och fått höra att hon borde bli utvisad till Nordkorea (när hon förespråkade reklambegränsningar), uppmärksammats för teateruppsättningar som Woyzeck och Elvira Madigan med teatergruppen ML02, bjudits in till kulturdiskussioner av politiker som Håkan Juholt, kritiserats för radikala radiopjäser och gjort det till sitt kännetecken att använda teatern som plattform för politiska samtal.

Just denna dag handlar rabaldret, som så många gånger tidigare, om politik. I Aftonbladet kritiserade skribenten Magnus Ringgren följetongen Världshistorien och anklagade Stina för att Radioteatern inte längre »har med konst att göra«. Stina svarade kort att hennes övertygelse är att »all konst är politisk«. Där hade hon tänkt lämna det, men så publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av hennes medarbetare Augustin Erba som försvarade Världshistorien, för vilken han är huvudförfattare. Erba formulerade sitt »Radiodogma«, ett manifest som förklarade att han ville att radioteatern skulle ta steget bort från »människor som sitter och läser högt i ljudisolerade rum« och ut i verkligheten. Det kanske inte låter så kontroversiellt, och till viss del håller Stina Oscarson med. Problemet är bara att Erba varken informerade Stina eller någon annan på teatern om debattinlägget – och hon vet att det kommer att ta hus i helvete.

Nu får hon rapporter om att medarbetarna på redaktionen är både arga och ledsna. Hon önskar att hon kunde vara på plats i Stockholm, för att stödja både dem och Augustin. Men hur mycket hon än vill det, kan hon inte vara där just nu. Hon har viktigare saker att tänka på.