Stina Oscarson är sin egen värsta fiende

»Jag pratar om hållbarhet och lever ett fullkomligt ohållbart liv. Jag pratar om frihet, men behandlar mig själv som en slav.« Stina Oscarson om dubbellivet som kan bli hennes död.

Stina Oscarson trampar raskt på genom den decimeterhöga snön på Kyrkogatan i Mora. Hennes benvärmare har halkat ner något på hennes gråa jeans och mössan är nerdragen till kanten på hennes glasögon. Det är slutet av februari och bara några dagar kvar till Vasaloppet, och hela staden har börjat göra sig redo för den kommande anstormningen. Skidspåren är mer välskötta än de oplogade vägarna, längs med trottoarerna gör företag reklam för vallaservice, matvagnarna står parkerade överallt och Centrumkyrkan har temporärt blivit diplom- och hittegodsavdelning. Alltihop påminner Stina Oscarson om åren i Skellefteå Skidklubb, och det fyller henne med olust. Samtidigt oroar hon sig över den kritik hon de senaste veckorna har fått i egenskap av chef för Radioteatern.

Egentligen är Stina Oscarson van vid uppståndelse. Ända sedan hon 2008 tog initiativet till Skuggutredningen – en undersökande vision för svensk kulturpolitik som svar på regeringens egen kulturutredning – har hon debatterat, föreläst, hyllats och ifrågasatts. Hon har kallats kommunist och fått höra att hon borde bli utvisad till Nordkorea (när hon förespråkade reklambegränsningar), uppmärksammats för teateruppsättningar som Woyzeck och Elvira Madigan med teatergruppen ML02, bjudits in till kulturdiskussioner av politiker som Håkan Juholt, kritiserats för radikala radiopjäser och gjort det till sitt kännetecken att använda teatern som plattform för politiska samtal.

Annons

Just denna dag handlar rabaldret, som så många gånger tidigare, om politik. I Aftonbladet kritiserade skribenten Magnus Ringgren följetongen Världshistorien och anklagade Stina för att Radioteatern inte längre »har med konst att göra«. Stina svarade kort att hennes övertygelse är att »all konst är politisk«. Där hade hon tänkt lämna det, men så publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av hennes medarbetare Augustin Erba som försvarade Världshistorien, för vilken han är huvudförfattare. Erba formulerade sitt »Radiodogma«, ett manifest som förklarade att han ville att radioteatern skulle ta steget bort från »människor som sitter och läser högt i ljudisolerade rum« och ut i verkligheten. Det kanske inte låter så kontroversiellt, och till viss del håller Stina Oscarson med. Problemet är bara att Erba varken informerade Stina eller någon annan på teatern om debattinlägget – och hon vet att det kommer att ta hus i helvete.

Nu får hon rapporter om att medarbetarna på redaktionen är både arga och ledsna. Hon önskar att hon kunde vara på plats i Stockholm, för att stödja både dem och Augustin. Men hur mycket hon än vill det, kan hon inte vara där just nu. Hon har viktigare saker att tänka på.

Hon stegar fram till ett ljusblåmålat hus. I ena delen ligger en lampaffär, men bredvid hänger en skylt med orden: »M.H.E. Kliniken«. Innanför sitter receptionisten Lena bakom en blankborstad disk. Utöver en vas med tulpaner och ett kort på de anställda står där en inramad, datorskriven lapp: »Till er som är inlagda på kliniken! För att få ersättning för utlägg till mat krävs dels att ni har kvitton, dels att terapeuten signerat dessa.«

Sedan november 2013 är Stina Oscarson sjukskriven från sin tjänst på Radioteatern. Varannan eller var tredje vecka sedan dess har hon tagit tåget från Stockholm hit till Mora, promenerat in till The Milton H Erickson Clinic of Sweden mitt i staden och hämtat ut en nyckel, vandrat några hundra meter bort till »annexet« och där öppnat dörren till rum nummer 36 – knappt tio kvadratmeter stort men det enda i huset med badkar. Därefter har ett schema av möten med psykoterapeuter, kroppsterapeuter och läkarbesök tagit vid.

– Det är som att jag hela mitt liv har levt ett dubbelliv, säger Stina Oscarson. Ju bättre det har gått för mig i jobbet, desto sämre har det gått för mig med resten av mitt liv. Ju friare jag har blivit i mitt scenarbete, desto hårdare har min sjukdom tyglat mig utanför den. De flesta läkare jag träffat förstår inte ens hur jag kunnat överleva de senaste tio åren. Så till slut kom jag till en punkt där jag fick välja om jag skulle leva eller dö.

Allting började 1985, när Stina var tio år gammal. Familjen bodde i Skellefteå och skulle fira jul hos Stinas farmor. Så länge hon kunde minnas hade relationen mellan hennes mamma Kerstin och farmor Gudrun varit ansträngd, och just den här julen verkade konflikten vara extra känslig. Stina bestämde sig för att ställa sig på sin mammas sida, och funderade över hur hon tydligast skulle visa sin lojalitet. Snart kom hon på det: eftersom farmor brukade baka en otrolig mängd kakor och bullar skulle Stina vägra äta någon av dem, hur mycket farmor än trugade.

– Jag hittade inget annat språk för att säga vad jag tyckte. Jag gjorde inte den analysen då, men efter det blev det mitt sätt att markera mina gränser.

Stina Oscarson växte upp med mamma Kerstin, pappa Ulf, sin lillebror Olof och senare sin syster Kajsa. Ulf jobbade som läkare på Skellefteå lasarett och Kerstin var gymnastiklärare på Stinas lågstadieskola. I familjen uppmuntrades man att vara annorlunda; hade andra barn jeans skulle syskonen Oscarson ha manchesterbyxor, satt andra barn och tittade på TV skulle de hellre ut i snön och leka.

Det skilde bara ett år mellan Stina och Olof, och de var som tvillingar. Hela sin uppväxt hittade de på saker tillsammans. När Stina var sju bestämde syskonen sig för att skapa fred på jorden, och förstod att de i sådana fall behövde prata med USA:s president. De började bygga ett flygplan av kartonger och ballonger, och när det projektet havererade försökte de bygga en flotte istället. När flotten flöt iväg i en storm bestämde de sig för att gräva en grop till andra sidan jorden, en syssla de ägnade ett helt sommarlov åt. Kerstin Oscarson:

– Varje onsdag skulle Ulf spela tennis och jag sjunga i kör, och de 45 minuterna när barnen var själva var deras lyckokväll. De hittade på allt möjligt – jag kan inte tänka mig mer kreativa barn. De gjorde tecknad film på stora pappersrullar, skrev sånger till musiktävlingar och satte upp teatrar.

Efter Tjernobyl 1986 skrev de en musikal om katastrofen, som de spelade upp för kvarteret. Syskonen sjöng Höstvisa av Tove Jansson och i publiken började en av åskådarna att gråta. Det fanns ingen teatertradition i familjen, men där och då formulerade Stina ett känslomässigt beslut.

– Först skulle jag bli fredsarbetare, sedan trapetskonstnär. Sedan skulle jag bli politiker eller präst. Men när jag kände den där känslan av att nå en annan människa … Jag kan inte säga att jag då visste att jag skulle jobba med teater, för den tanken gick inte att tänka, men inom mig hade jag bestämt mig för vad som var viktigt.

Alla stunder som Stina inte var med Olof kände hon sig ensam och annorlunda. Hon var duktig i skolan, men den var ett nödvändigt ont. Och ju högre upp i åldrarna hon kom, desto värre blev det. Likadant var det med simningen, skidåkningen och friidrottandet, som hon ägnade sig åt utanför skoltid.

– I skidklubben hette den bästa åkaren Magnus, och han gick i min klass. Han hade bestämt sig för att jag var konstig, så han slutade prata med mig. På så sätt fick han alla andra att inte prata med mig heller, alltifrån åkare till tränare.

Annons

När klubben reste på träningsläger och var borta i en vecka sade ingen ett ord till Stina, och på tävlingarna hejade de på alla utom henne. Snart spred sig tystnaden till klassrummet. När hon började högstadiet »fanns hon inte längre«. Som en ren överlevnadsinstinkt började Stina tänka att hon valt det själv. Hon hade valt att vara annorlunda och ville inte vara med de andra barnen. Kerstin Oscarson minns när Stina till slut berättade om sin situation i skolan:

– Hon sa: »Det är ingen idé att jag går till skolan, för det är ingen som märker om jag är där eller inte.« Jag trodde att hon var samma glada flicka, med massor av idéer och tankar, som jag sett studsa in på mina gymnastiklektioner på lågstadiet. Men mer och mer kröp det fram att hon blev mobbad.

När det var dags att välja gymnasieinriktning sneglade Stina, som spelade kontrabas, på musikgymnasiet i Skellefteå och teaterlinjen i Luleå. Hon besökte gymnasiet i Luleå och kände att hon verkligen ville börja där, men upplevde att alla vuxna omkring henne hellre såg att hon gick samhälls- eller naturprogrammet. På kvällen när valblanketten skulle skickas in hade hon fortfarande inte bestämt sig.

»Vi lottar«, sade pappa Ulf och rev ut fyra lappar där han skrev ner de olika alternativen.

Stina drog en lapp. Där stod det »natur«.

Stina drog en lapp till. Natur igen. Ulf vecklade upp de resterande lapparna. Det stod »natur« på allihop.

Stina sökte in till naturprogrammet i Skellefteå. Några veckor senare besökte hon skolan.

– Det kändes som att komma till ett dödsläger, säger Stina. Allt jag kunde tänka var: »Jag ska inte hit, jag kan inte åka hit.«

Ända sedan den där julen hos farmor hade Stina fortsatt att markera sina åsikter genom att inte äta. Fram till dess hade det bara handlat om sötsaker, och i kombination med Stinas allt hårdare träning sågs det av de flesta som att hon tog sitt idrottande på allvar. Men mamma Kerstin, som hade lidit av anorexi som barn, såg tecknen: matvägran, lögnerna, den eskalerande träningsdosen. Föräldrarna försökte få henne att äta mer, men förmådde inte övertala henne.

När Stina kom hem från gymnasiebesöket åt hon ett mellanmål. Sedan bestämde hon sig för att aldrig äta mer.

Beroende. »Jag kan längta efter att springa, men jag ska hålla mig ifrån det – precis som en alkoholist måste hålla sig borta från spriten.«

Stina fortsatte frenetiskt att träna löpning och åka skidor, men åt bara en potatis eller några salladsblad om dagen. På fyra månader gick hon, som var en och sextiosju lång, ner från femtio till trettio kilo. Hon lyckades få sommarjobb som musiker på Västerbottensteatern, och spelade kontrabas när teatern satte upp en tretimmarspjäs av Bertolt Brecht. På premiären var det nollgradigt och hagelstorm, och Stina, som spelade enbart iklädd en sommarklänning, fick 41 graders feber och lunginflammation. Ändå njöt hon av att få vara på teatern.

Hon började trots allt på skolan, men fortsatte gå till teatern på kvällarna, där regissören Staffan Olzon höll öppna repetitioner. De två började prata allt mer, främst om pjäserna som spelades. De pratade aldrig om Stinas hälsa, men Stina »såg att han såg«.

– Han sa till mig: »Du har verkligen blick för teater. Du ska bli regissör!« Då bestämde jag mig.

En kväll dröjde Stina kvar längre än vanligt på teatern och gick en omväg hem. När hon kom hem var hennes mamma inte där; hon hade blivit orolig och gått ut för att leta efter henne. Stina satt ensam och började be till Gud: »Låt mamma träffa Staffan, och när hon kommer hem har de bestämt att jag inte ska gå i skolan längre, utan jobba på teatern istället. Det måste vara så, det måste vara så.«

När mamma Kerstin kom hem berättade hon för Stina att hon hade träffat Staffan Olzon, som sagt att han behövde en regiassistent.

– Jag och Staffan hade redan tidigare pratat om Stinas sjukdom, säger Kerstin. Vi såg att det inte gick, hon gick inte upp i vikt utan pendlade hela tiden på gränsen. Staffan erbjöd sig att hjälpa Stina, han sa: »Låt henne jobba här.« Det var det bästa sättet vi kom på för att försöka hjälpa henne. Och vem vet vart det hade tagit vägen om hon inte slutat skolan?

Stina Oscarson:

– Det var det som räddade mitt liv, för jag tror inte jag hade överlevt många veckor till.

Stina började arbeta på Västerbottensteatern, med allt från biljettförsäljning till att hjälpa Staffan Olzon i hans regiarbete. Ett år senare startade en teaterlinje på gymnasiet i Skellefteå, och Stina sökte och kom in. Långsamt började hon öka i vikt igen, men hennes matvanor utvecklades samtidigt till ett alltmer komplicerat regelsystem: om hon sprang en extra kilometer fick hon äta en extra smörgås på kvällen, om hon promenerade lite längre än vanligt fick hon äta en potatis.

Eftersom hon börjat gymnasiet ett år senare än sina gamla klasskamrater trivdes hon mycket bättre i skolan. Det enda problemet var att skolan inte verkade ta särskilt allvarligt på teaterdelen av utbildningen. När Stina klagade hos rektorn på den bristande kvaliteten i dramaundervisningen minns hon att han svarade: »Men drama läser du ju bara för att du ska orka med matten och engelskan!«

Stina var ändå övertygad om att hon skulle lyckas bli regissör. Efter examen flyttade hon till Kalmar där hon började arbeta på Byteatern. Hon engagerade sig också i en amatörteatergrupp kallad Teater Katastrof, som satte upp många politiska pjäser.

– När jag var liten handlade allt om fred på jorden, sedan var det miljöfrågorna, och när jag kom till Kalmar i början av 90-talet handlade mycket om flyktingpolitik och antirasism. Jag hade hela tiden engagerat mig i nya frågor, och långsamt kände jag hur min syn på världen växte ihop mer och mer.

Efter ett år sökte hon in till regiutbildningen på Dramatiska Institutet, men slogs ut i den sista delen av slutproven. Under proven träffade Stina regissören Suzanne Osten, grundaren av teatern Unga Klara och känd för att ha revolutionerat barn- och ungdomsteatern i landet. Stina skrev ett brev till Osten där hon bad om att få bli hennes regiassistent. En vecka senare satt hon på tåget från Kalmar till Stockholm för en anställningsintervju.

Allt Stina kunde tänka på under resan var att de skulle fråga varför hon ville jobba med teater, och om hon inte hade ett bra svar så skulle hon inte få jobbet.

– Jag funderade hela resan och landade till slut i en formulering: »Jag tycker det är fel på de grundläggande värderingarna i vårt samhälle. Jag tror att de går att förändra, men jag är för naiv för att bli politiker.« De ställde aldrig frågan, men jag fick jobbet. Och jag har burit med mig det där svaret.

På Unga Klara inspirerades Stina Oscarson av det kaosartade skapande som förespråkades. Kassörer, ljustekniker och skådespelare skulle vara med och bestämma i den konstnärliga processen. Stina jobbade som regiassistent åt Suzanne Osten, startade en egen friteatergrupp och fick även arbeta på Stockholms stadsteater, till vilken Unga Klara var knuten. Hon stortrivdes, och dessutom blev hon kär i en av dramatikerna som hon arbetade tillsammans med. Efter att Stina lånat en hög av dramatikerns pjäser lämnade hon tillbaka dem på hans rum med en liten lapp där hon beskrev sina känslor. Hon sprang hem från jobbet för att vänta, och i ett och ett halvt dygn »visste hon inte vart hon skulle ta vägen«. Till slut kom ett svar i brevform.

– Han skrev att jag var en av de vackraste och modigaste människor han mött. Men han hade precis hamnat i en situation där han skulle bli pappa, och hade bestämt sig för att »inte ifrågasätta den situationen«. Återigen intalade jag mig att det var jag själv som valt det – det var meningen att jag skulle vara ensam. Och återigen satte det sig på maten.

Utanför jobbet hade Stina fortsatt med sina hårda träningsrutiner. Varje dag gick hon upp klockan halv fem för att ta en löprunda innan hon gick till jobbet, där hon arbetade 14 timmar om dagen. På helgerna kunde hon springa fyratimmarspass, och komma upp i 16 avverkade mil i veckan. Hon åt regelbundet, men alltid väldigt lite, och reglerna för vad hon fick äta blev allt strängare. När hon började arbeta på en krävande turnéuppsättning av förintelsedramat Rannsakningenför Riksteatern gick det till slut inte längre. Stina gick återigen ner till runt 30 kilo, och kollegorna på Riksteatern blev så oroliga att de tvingade henne att hoppa av föreställningen.

– Så länge man presterar på topp och gör saker bättre och snabbare än andra, så köper folk det mesta, säger Stina Oscarson. Det är först när det går över en viss gräns, eller för min del under, som alla blir oroliga samtidigt. Jag började bli trött och röra mig långsammare eftersom kroppen inte orkade.

Annons

Stina tog en paus från teatern i någon månad och började gå till en terapeut. Hon lyckades gå upp två kilo, »såg lite piggare ut« och fick börja jobba igen.

– Jag hade lyckats ta mig upp, men egentligen inte löst några problem. Jag gick mest hos terapeuten för att jag skulle få komma tillbaka till jobbet.

År 2003 sprang Stina Oscarson Stockholm Marathon. Det var sommarvärme och de sista åtta kilometrarna orkade inte Stinas kropp längre. När hon kom i mål kunde hon inte ens få i sig sportdrycken som löparna erbjöds. Stina gick hem och stupade i säng utan att äta. Nästa morgon var hon ändå uppe i vanlig tid och gav sig ut för att springa. Hon drabbades av muskelbristningar i låren, som blev inflammerade och svullnade upp. Hon fortsatte att jobba och träna trots att hon mådde illa av smärtorna. Till slut var hon tvungen att åka till akutmottagningen.

– Någonstans inom mig visste jag att det var fel. Jag förstod att min kropp var slut och att jag måste vila. Men när den här sprickan av tvivel uppstod täppte jag snabbt igen den genom att tänka: »Kan jag inte springa, då cyklar jag istället – men dubbelt så långt.« Jag lurade mig själv att det var ett steg framåt, men egentligen var det bara ett upprätthållande av samma system.

Professionellt gick det samtidigt allt bättre för Stina Oscarson. Hon började jobba som regiassistent åt Lars Rudolfsson, skaparen av hyllade föreställningar som Kristina från Duvemåla och Spelman på taket. Orionteatern i Stockholm var en plats som Stina längtat efter att få arbeta på. Hon hjälpte Rudolfsson med uppsättningarna Barnkonventionen och Kalevala, innan hon blev erbjuden att dela tjänsten som konstnärlig ledare för teatern med honom. Stina tackade ja.

– Hon var väldigt driftig och energisk, säger Lars Rudolfsson. Hon hade en stor lust att utveckla den kommunikativa sidan av teatern, att anordna debatter och jobba poltitiskt. Hon hade andra intressen vad gällde teater än vad jag hade, vilket gjorde att vi kompletterade varandra bra.

Tillsammans med den frigrupp som hon tidigare grundat formade hon Salong Giraff, en nattvarieté med underrubriken »Artisterna du inte visste att du ville se«. En fredag varje månad under sex års tid dök olika udda existenser upp på Orionteaterns scen: en 89-årig fakir slukade häcksaxar till tonerna av Rock Around the Clock, Sveriges herrlandslag i konstsimning utförde sitt program utan vatten och en kortvuxen australiensisk steppare läste poesi.

– Allt var vansinnigt roligt, säger Stina. Jag hade sett upp otroligt mycket till Lars och lärde mig väldigt mycket av honom. Till en början lyckades jag också hålla isär mina två liv med total disciplin. Jag var uppe i vanlig tid och sprang mina rundor, och jobbade mina långa arbetsdagar. Jag har liksom alltid lyckats skapa ett rum för det konstnärliga skapandet. Något helt separat, som varit lustfyllt och rent. Oavsett om jag har gått dit på kryckor eller med näsblod så har det varit en ny värld, en värld där jag är den jag egentligen är.

Personerna som visste vad Stina gick igenom var extremt få. Vid det här laget hade hennes tvångstankar kring vad hon skulle äta blivit ännu värre: ett intrikat regelsystem för färger, konsistenser och portionsbitar. När Stina skulle välja vad hon skulle äta kunde hon inte bestämma sig. Åt hon yoghurt till frukost kunde hon till exempel inte äta sushi till lunch, eftersom man då serverades misosoppa och båda ju var flytande. En sallad kanske fungerade bättre, men den var kall, och hon hade ätit kall mat dagen innan. Kokta rödbetor? Inte om hon på morgonen ätit ett äpple som var alldeles för rött. Bestämde hon sig till slut för en sallad och fick den serverad med en brödbit i två delar, istället för en hel som den brukade vara, kunde hon inte äta det heller. Vissa regler visste Stina inte ens om förrän de dök upp i hennes huvud – men bröt hon mot en regel hon inte visste fanns fick hon panikångestattacker.

– Ju mer medveten jag blev om att jag levde i en lögn, desto värre blev tvångsbeteendena, säger Stina. Det enda jag gjorde var att försöka anpassa mig, men det var omöjligt. För vad jag än åt så bröt jag mot någon regel. Det gjorde att ytan för mig att leva på blev mindre och mindre, tills den var liten som en sockerbit.

Till slut kunde ingen undgå att se hur hon blev smalare och smalare, och Lars Rudolfsson uppmanade henne att söka hjälp. Lars var en av de få människor som hon verkligen litade på, och fastän det var svårt för Stina att höra var hon tacksam för hans omtanke.

Enligt de flesta medicinska bedömarna skulle hon i sitt tillstånd bli tvångsinlagd med sondmatning, eftersom hon vägde så lite. Hon besökte en klinik i Huddinge där patienterna kontrollerades dygnet runt, fick väga maten på en våg och sedan kryssa i en kurva över hur mätta de kände sig. Men Stina ville till varje pris undvika sådant; för henne var det den största integritetskränkningen hon kunde tänka sig. Istället hittade hon The Milton H Erickson Clinic of Sweden i Mora, som praktiserade »lösningsinriktad psykoterapi«.

– Vår behandling bygger på ett intervallsystem där patienten delar tiden mellan kliniken och hemmet, säger klinikens verksamhetschef Göran Carlsson. Det kan inte bara handla om att man ska gå upp i vikt och sköta maten. Man måste få vistas i verkligheten, för det är ju där man ska fungera sedan. Det finns många likheter mellan våra patienter – dålig självkänsla, en vilja att bli sedd, kontrollbehov – men det är viktigt att inte behandla dem som sjukdomar, utan som individer.

Det kanske allra viktigaste för Stina var att patienterna fick sköta sin kost själva.

– För mig var det absolut nödvändigt med den friheten, vilken också innebär ett ansvar. Jag vill att folk ska lita på det jag säger. Om någon inte litar på mig, då är det lika bra att ljuga. Det triggar igång helt fel sidor hos mig, det blir som att jag måste luras.

När Stina berättade för kollegorna att hon skulle åka på behandling var det första gången hon erkände det för sig själv: hon hade anorexia.

Hon var fullkomligt livrädd för att åka. Att vara borta från hemmet en dag var otänkbart med hennes rutiner; vad skulle hända när hon nu skulle vara borta i fem dagar? När hon kom fram fick hon 40 graders feber och magsjuka. Det kändes som om hon höll på att dö. Stina var så smal att hennes temperaturreglering i kroppen inte längre fungerade. Hon lyckades ta sig till badhuset i Mora för att värma sig. Skakande av köld satte hon sig i bastun, där hon blödde näsblod på grund av vitaminbristen i kroppen.

Dagen därpå orkade Stina knappt stå upp, utan kunde bara se på medan de andra patienterna gjorde i ordning frukost. Det var första gången hon umgicks med andra som hade samma sjukdom som hon, och hon märkte snabbt att de mer erfarna gärna hjälpte de nya. En tjej såg till att Stina fick i sig sin frukost, och snart blev hon och de övriga patienterna ett sammansvetsat gäng som peppade varandra.

Där fanns 18-åriga tjejer som bara varit sjuka i några år och sådana som Stina, som lidit av sjukdomen nästan hela sitt liv. Vissa hade påbörjat bantningskurer som utvecklats till ätstörningar, andra hade andra anledningar. Men Stina upptäckte att de alla delade samma tankemönster och led av liknande tvångstankar. Hon kände sig inte längre lika »knäpp«. Gruppen började utmana varandra, och efter några besök kunde Stina till och med hänga på ner till bryggan vid Siljan och köpa glass.

Stina fortsatte att jobba på Orionteatern samtidigt som hon slutförde sin behandling i Mora. Hon gick upp i vikt och mådde bättre. Efter att Alliansen vunnit valet och 2007 tillkännagav att de skulle genomföra en utredning för att se över den svenska kulturpolitiken var många inom kultursfären skeptiska. På Unga Klara ordnades en paneldiskussion där utredningen skulle diskuteras. Stina Oscarson gick dit och fann hundratals besökare som ondgjorde sig över regeringsbytet och den kulturpolitik man trodde att alliansen skulle föra. Från sin plats i publiken fick Stina nog: »Vi kan ju inte sitta och klaga på en kulturutredning som vi inte ens har sett, och som vi inte vet vad den kommer att komma fram till. Då får vi göra en egen utredning!«

Hennes utspel möttes med applåder, och när Stina promenerade hem funderade hon på vad hon sagt. »Jaha, då får jag väl göra det här.« Tydligare än någonsin tidigare hade hon hittat ett sätt att sammanfoga sitt intresse för politik och kultur.

Tillsammans med en rad andra personer började hon skissa på hur utredningen skulle gå till. För att »komma ifrån idén om att allt kulturarbetare gör är att klaga« bestämdes det att den skulle bygga på visioner kring en enda fråga: »Vad ska Sverige göra för att bli ett världsledande kulturland?« Frågan skickades ut till stora kulturinstitutioner som Teaterförbundet men också till enskilda utövare som Henning Mankell. Under två års tid jobbade Stina och de andra med att sammanställa svaren. Initiativet uppmärksammades mer och mer av tidningarnas kultursidor, och Stina Oscarson ställde upp i intervju efter intervju där hon förklarade projektets syfte. En del applåderade tilltaget – Dagens Nyheter liknade det vid Barack Obamas gräsrotskampanj – medan andra kritiserade det: Svenska Dagbladet tyckte att Skuggutredningen var snömos.

2009 landade slutligen 500 exemplar av den redigerade upplagan av utredningen på Orionteatern. Stina hade skrivit ett förord där hon berättade om arbetet bakom projektet och citerade de inledande reaktionerna. Längst ner signerade hon förordet med »Stina Oscarson, initiativtagare till Skuggutredningen, konstnärlig ledare på Orionteatern«. Nöjd gick hon upp och lade ett exemplar på Lars Rudolfssons bord.

– När jag kom hem hade jag fått ett mejl från Lars, som var rasande: Hur kunde jag underteckna med »konstnärlig ledare«, och inte inkludera honom? Han var ju också konstnärlig ledare! Att han inte hade varit involverad i det här projektet verkade inte spela någon roll. Och han avslutade med att »det här förordet får inte spridas«.

Stina fick panik. Det här äventyrade det arbete som tusentals människor hade engagerat sig i. Och det fanns inte ett öre kvar av de pengar hon hade fått i bidrag för att finansiera tryckningen av boken. Hon föreslog att de 500 exemplar som var tryckta skulle släppas, och att de kunde ändra formuleringen i print-on-demand-upplagan, men det gick Lars inte med på.

Stina gick ner med böckerna till soprummet. Hon ringde till tryckeriet och berättade att hon hittat ett allvarligt korrekturfel i boken som behövde rättas till. De meddelade att det skulle kosta 40 000 kronor att göra ett nytryck. Stina bad dem skicka fakturan till henne privat, bara de kunde ordna fram tre exemplar till hennes möte på Rosenbad tre dagar senare: Stina hade fått tid hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för att lämna över utredningen, en timme efter att regeringens egen kulturutredning skulle offentliggöras.

– I den nya upplagan stod det att jag »ingår i Orionteaterns konstnärliga ledning tillsammans med Lars Rudolfsson«. Och klockan fem i tolv kom de från tryckeriet i taxi till Rosenbad och lämnade över den nytryckta versionen till mig. När jag i dag ser fotografierna på när jag överlämnar den till Adelsohn Liljeroth, ser jag bara kaos.

Stina blev ett efterfrågat namn för kulturdebatter, fick åka runt och föreläsa och upplevde att Orionteatern blev en plats som folk förknippade alltmer med henne och allt mindre med Lars Rudolfsson. Men på teatern var det som att »något gått sönder och inte kunde repareras« för Stina. Hon såg upp till Lars Rudolfsson, men kände att hon som varit hans assistent aldrig skulle kunna bli hans jämlike.

Utan skyddsnätet i Mora dröjde det inte länge innan Stina återvände till sina gamla vanor. När Orionteatern tillsammans med tankesmedjan Timbro ordnade en stor TV-sänd kulturdebatt, skulle Stina Oscarson vara en av panelmedlemmarna. Stina visste att hon hade gått ner två kilo under arbetet inför debatten och valde att berätta det för Lars Rudolfsson. Lars svarade att om det låg till på det viset fick hon inte delta i debatten.

Stina upplevde att Lars använde hennes sjukdom som ett sätt att tysta henne. Hon gick till teaterns styrelse och berättade allt: det som hänt vid Skuggutredningen, hur hon kände att Lars blivit provocerad över att det hon gjorde tog allt mer plats och att hon inte längre upplevde att det handlade om att värna om hennes hälsa. Hon vägde ju mer och mådde bättre än på många år.

Styrelseordföranden, en rundlagd kvinna i sextioårsåldern, höll med Lars: i det tillstånd Stina befann sig  kunde hon inte representera Orionteatern. Stina skrek till svar: »Men det är precis samma sak som att jag skulle säga till dig att du får inte representera Orionteatern för att du är så jävla tjock!«

Stina bad om ursäkt för sitt utspel och accepterade att hon fick arbeta med debatten i kulisserna istället. Det var inte vad hon velat, men för första gången i sitt liv kände hon att hon i alla fall sagt ifrån. Kort därefter lämnade hon Orionteatern.

– Jag är oerhört tacksam för åren på Orionteatern och allt jag fått från Lars, säger Stina i dag. Men det blev komplicerat på slutet. Det låg säkert en god avsikt bakom, men allt blev så fel. Det var för många delar: konstnärlig inriktning, politik, maktspel, och så all rädsla och osäkerhet som alltid uppstår kring en sjukdom.

Lars Rudolfsson upplevde saken annorlunda:

– Jag hade inga ambitioner att ta åt mig någon ära för Skuggutredningen. Det var Stinas projekt, och det var ett jättefint arbete. Men om hon skulle gå ut i en skrivelse så kunde hon inte beskriva sig som ensam konstnärlig ledare; har man ett avtal där det står att man delar på det konstnärliga ledarskapet, då ska det framgå. Jag använde naturligtvis inte Stinas sjukdom för att tysta henne, men jag tog till flera desperata grepp för att få henne att fortsätta sin behandling. Eftersom teatern var henne så kär använde jag den flera gånger för att få henne att inte avbryta. Jag försökte sätta hårt mot hårt, eftersom den mjuka linje som hennes familj och vänner hade prövat i många år inte fungerade. Man blir tokig av att se en människa man tycker om och respekterar bli sämre och sämre.

Han fortsätter:

– Vi på teatern – jag själv, kollegorna, styrelsen – var alla rädda med tanke på det ansvar vi hade för henne. Vi tog reda på saker om anorexia, hade föreläsningar, pratade med hennes läkare. Alla tyckte det var jobbigt, särskilt när hon jobbade med ungdomar, att hon hade en så central plats utan att berätta om sin sjukdom. Det skapades en massa frågetecken hos folk: Hur mår hon, vad är det för fel? Man behöver vara öppen i sådana lägen, vilket hon inte alls var under långa perioder.

För tre år sedan tog Stina över tjänsten som chef för Radioteatern. För hennes karriär var det »fantastiskt«; hon fick det bästa jobbet hon kunde tänka sig och blev inbjuden till flera föreläsningar och debatter i veckan.

Ett av hennes första initiativ på Radioteatern var pjäsföljetongen Möjliga samtal, där dramatiker skrev dialoger mellan människor, levande eller döda, som de tyckte behövde prata med varandra. Det första blev ett samtal mellan Osama bin Ladens dotter och den amerikanska soldat som sköt ihjäl honom. Det andra parade ihop Anne Frank med den svenska tågkonduktör som hade uppmärksammats för att ha kastat av en ung flicka utan biljett.

Stina visste att greppet skulle provocera: det lekte med vad som var sant och vad som var fiktion – vilket roade henne oerhört. Mycket riktigt möttes pjäserna snabbt av hård kritik. I Dagens Nyheter kallade man samtalen för »omöjliga« och påpekade att Stina Oscarson skulle tänka på att hon nu var »en tung makthavare« och inte längre en »kämpande vindkupekonstnär i ständig opposition mot liberalmarknadshögerkapitalet«.

Stina var redan förvånad över att Radioteatern, en del av public service, hade vågat anställa henne, som var radikal och politisk. Men när VD:n Mats Svegfors i Dagens Nyheter försvarade henne och teaterns pjäser på debattplats återvann hon tryggheten. Det kändes som en markering: »Konsten skulle vara fri. Vi skulle göra radikal radio.«

Men om chefsjobbet på Radioteatern var fantastiskt för hennes karriär, var det mindre bra för hennes sjukdom. Arbetet tog så mycket av hennes uppmärksamhet och tid att hon släppte alla tankar på vidare behandling. Samtidigt kände hon hur hennes kropp blev allt sämre. Hon hade blivit äldre och kroppen mer sliten, den reparerade sig inte som den hade gjort tidigare.

När hon hösten 2013 var på Bokmässan i Göteborg deltog hon i 13 olika debatter på tre dagar. Hon tyckte att de gick bra, men allt i övrigt var bara svart. Hon glömde av namnen på människor hon träffade, hade ont i hjärtat, fick långvariga köldattacker, hela kroppen kändes förgiftad. Skelettet var så skört att hon fick sprickor i benet bara av att gå och hon kunde knappt äta eftersom panikångestattackerna var så svåra.

När Stina var ute och sprang började hon önska att hennes hjärta skulle sluta slå, för att hon visste att hon inte var kapabel att vinna över sina tvångstankar och avbryta rundan. Hon drömde om att bron hon sprang under skulle rasa, eller att hon skulle bli överkörd av en bil när hon korsade gatan.

Allt kändes som en bättre lösning än att hon skulle sluta träna och gå hem och äta.

När Stina Oscarson sitter vid köksbordet i sin lägenhet på Norrmalm har hon utsikt över Stockholms hustak. Längs med ena väggen löper en halvfull bokhylla. Några träningskläder ligger slängda över en stol. I ett hörn står en nästan två meter hög kontrabas. Stina berättar att det sista hon gjorde innan hon sjukskrev sig var att se Operation värdegrund, en pjäs på Stockholms stadsteater om länspolismästaren Göran Lindberg, som byggde sin karriär på jämställdhetsarbete men i hemlighet begick sexuella övergrepp mot unga flickor.

Hon skrattar torrt:

– När jag satt där i salongen tänkte jag: »Jag är som Göran Lindberg!« Han föreläser om att förebygga sexualbrott, samtidigt som han förgriper sig på folk. Jag förgriper mig bara på mig själv, men jag pratar om hållbarhet och lever själv ett fullkomligt ohållbart liv. Jag pratar om frihet, men behandlar mig själv som en slav. Självföraktet jag kände … det var helt hemskt.

Från början var planen att hon skulle ha kommit tillbaka till Radioteatern vid det senaste årsskiftet. Så blev det inte. Den här gången ska hon »göra det på riktigt«.

– Min hjärna har blivit totalt utbränd av att leva det här dubbellivet. Tidigare har jag trott att det räckt med att äta bättre för att problemet ska vara löst. Men nu när jag inte har jobbet längre finns bara den andra, hemska verkligheten kvar. Då kan jag klart se framför mig: Är det bara de här skittankarna och de här meningslösa reglerna jag har kvar? Jag måste kasta ut hela mitt gamla system nu, fastän hela min hjärna och kropp gör uppror mot det.

Kliniken i Mora har ställt som ultimatum att Stina ska ta antidepressiv medicin för att få fortsätta behandlingen. Än så länge har medicinerna inte gjort det bättre – bara värre, säger Stina.

– Jag kom hem och stod inför tre val: antingen hämtar jag ut medicinen och ljuger om att jag tar den, eller också vägrar jag ta den och blir inlagd istället, eller så tar jag den. Hela modellen bygger på ärlighet, därför kände jag att jag måste ta den. Samtidigt lyckades jag fatta ett beslut om att jag skulle börja dricka näringsdrycker. Det är fyra veckor sedan nu, och då kändes det som om det vände på allvar.

Nu väger Stina 34 kilo. Det är långt ifrån hennes nuvarande mål att komma upp till 40 kilo, och till nästa besök i Mora måste hon gå upp ett kilo till. Men hon är i varje fall över den där magiska gränsen på 33 kilo då helt främmande människor plötsligt börjar oroa sig över hennes hälsa.

– Ibland har folk hoppat på mig på stan, eller skrikit saker efter mig: »Sök hjälp!« Eller: »Hem och ät med dig!« Jag har fått sluta träna på flera gym jag gått till, då de har sagt att det finns medmotionärer som tyckt att det är för jobbigt att titta på mig. Men ingenting av det där hjälper ju mig överhuvudtaget. Säger de till mig att jag inte får se ut så här, eller att jag inte har någon rätt att vara där, då vill jag ju strida för min rätt att vara den jag är.

Det går inte att komma ifrån politiken när man pratar med Stina Oscarson. Hennes syn på sin sjukdom och hennes syn på världen är densamma.

– Min åsikt är att det kapitalistiska system som vi lever i i dag är ohållbart, eftersom det tvingar oss att tänka kortsiktigt. Det tvingar oss att leva på bekostnad av framtiden, miljön och andra, fattigare länder. Vi gör allt för att bibehålla den livsstil vi har bestämt att vi behöver – precis som jag har gjort. Fastän jag i ryggraden har vetat att det förr eller senare kommer att gå åt helvete har jag fortsatt leva likadant.

Hon fortsätter:

– I dag bygger hela vårt samhälle på att saker ska vara fulländade och perfekta, hela och effektiva. Allt blir hela tiden mer och mer likriktat och vårt normalitetsbegrepp snävas av. Jag tror att ett av de mest förödande orden som uppkommit i vårt språk är »utanförskap«. Helt plötsligt har vi definierat att om du är frisk och jobbar, då tillhör du samhället – annars är du i ett utanförskap. Jag är definierad som »utanför« nu när jag är sjukskriven.

Stina berättar att hon några veckor tidigare blev visad Socialdemokraternas telefonapplikation »En jobbigare morgon«, en alarmklocka som lanserades av partiet för att uppmärksamma ungdomsarbetslösheten.

– Du kan bli väckt på sju olika sätt av Stefan Löfven, som säger: »Det här är en härlig signal, för det är signalen om att samhället behöver dig.« Allt går ut på att samhället behöver dig om du har jobb. Om jag inte hade varit sjukskriven hade jag kanske inte sett det på samma sätt, men jag tog otroligt illa vid mig. Det borde ju varit en app som sa att »vi ska försvara ditt människovärde, oavsett om du jobbar, är sjuk eller är arbetslös«.

I mars skulle Stina Oscarson ha åkt tillbaka till sin hemstad Skellefteå för att delta i den internationella berättarkonferensen Tell Me a Story. Hon skulle ha pratat om »berättelsens kraft« tillsammans med andra föreläsare, däribland Per Schlingmann. Från början trodde Stina att konferensen »låg säker« där, långt fram i tiden. Istället fick festivalen skicka ut ett pressmeddelande om att »hon fått förhinder«.

– Det finns inget som är roligare än att vara ute och träffa nya människor. Jobbet har aldrig varit en flykt för mig, för jag skulle inte ha överlevt utan det. Samtidigt … jag har hela tiden sagt till mig själv: »Det borde vara lättare att vända det här nu. Det borde vara lättare att äta ett mellanmål nu när du vet att du ska göra det där roliga.« Men det är först nu jag fattar att det var omöjligt att vända i det tempot. Maten var det första jag valde bort när jag skulle in på en scen och prata.

Stina fortsätter än så länge att tacka nej till de flesta debattpropåer. Och istället för att återvända till Skellefteå är det som att Skellefteå har kommit till henne i Stockholm. Stinas mamma har flyttat in hos hennes syster Kajsa i stan, och på torsdagskvällarna har Stina börjat pendla ut till Södertälje där hennes bror Olof är kantor, för att sjunga i hans kör. Hon sneglar på sin kontrabas som står i sitt fodral i hörnet av rummet. Den är alldeles nyinköpt, och snart ska hon hitta en orkester att spela med. Just nu jobbar hon på en dramatisering av Virginia Woolfs Ett eget rum och försöker fylla dagarna med att läsa, promenera med mamma Kerstin och träffa sina vänner.

– Jag vet att jag vill tillbaka, och att jag kommer att komma tillbaka. Men ibland är det tydligen nödvändigt att nästan förlora allt för att inse vad som är värt att kämpa för. Jag har förstått att förbehållslös kärlek faktiskt finns.

Kerstin Oscarson:

– Stina har aldrig släppt in någon i sjukdomen innan. Men nu har hon släppt in mig, i alla de små skrymslen som finns, och visat alla de svårigheter hon har. Ibland när jag har varit förtvivlad över hur saker varit har Ulf sagt: »Kom ihåg att Stina har berättat, hon har släppt in dig. Det är det viktigaste.« Och så är det. Hon provocerar sin sjukdom hela tiden och vill bli bättre. Hon är en kämpe.

– Det har nog inte varit så lätt att lära känna mig, säger Stina. För det tar extremt lång tid för mig att lita på någon annan. Det gör att det går väldigt bra att upprätthålla professionella relationer, men tar längre tid att bygga andra. Sedan hade det nog varit fullkomligt omöjligt för mig att leva tillsammans med någon annan … Jag tror inte det är möjligt när man inte står för hur man lever sitt liv.

Stina säger att hon har behövt »hålla rent« i sitt eget hem för att kunna upprätthålla och praktisera sina kontrollbehov.

– Det är jättehemskt, men så är det. De verkligt nära vänner jag har, de har fått stå ut med mycket. Mitt liv har varit så otroligt inrutat. Men de har stannat kvar. För en del kan människan bara vara hel, men andra förstår att människan kan vara dubbel. Jag har inte kunnat bli vän med någon som bara ser en del, men för dem som har accepterat alltihop – hela mig – har det varit väldigt enkelt.

Stina Oscarson låter blicken vandra runt i rummet.

– I min förra lägenhet, där jag bodde i sju år, bjöd jag aldrig hem någon. Någonsin. Men sedan jag flyttade hit har jag redan haft två fester. Det kändes otroligt viktigt och symboliskt. Nu ska jag ha människor här. Jag ska ha människor i alla delar av mitt liv.