Vita lögner

Den svenska mjölkbranschen ger sken av att dess glada kor äter gräs på naturbetesmarker i öppna landskap. I verkligheten jobbar man i motsatt riktning.

Himlen är ljusblå och tom på moln. Svartvita kor vankar upp för en grästäckt kulle som sluttar mot en grön äng. De fortsätter förbi ett staket av ojämna träpinnar som bildar tecknet »#«. Så råmar korna och en text dyker upp: »Hashtag i Bregottfabriken.« En folkmusikliknande slinga spelas upp och reklamfilmen avrundas med en bild på ett paket smör samt orden: »Naturligt gott.«

Avsnitten av »Bregottfabriken«, som Arlas reklamkampanj heter, bär alla namn som anspelar på någonting mänskligt och tidstypiskt: Nätdejting i Bregottfabriken, Roaming i Bregottfabriken och Afterwork i Bregottfabriken. De korta klippen visar små djurbesättningar som betar sommargrönt gräs, och varken gården, bonden eller mjölkroboten syns till. Ängarna är ofta kuperade, steniga och rika på växtlighet – själva urtypen för så kallade naturbetesmarker. På sådana betar djuren på platser som ändå inte lämpar sig för odling, vilket är skonsamt mot jordens resurser och bidrar till den biologiska mångfalden.

Annons

I höstas täcktes busskurer runt om i landet av skyltar som slog fast: »Du kan importera mjölk, men inte öppna landskap.« På bilden syntes Arlabonden Kajsa, i stickad polotröja, på en äng tillsammans med fyra kalvar som hon gav mat ur en hink.

– Ett Sverige utan jordbruket är helt enkelt ett Sverige som bara är skog, säger Karin Hallgren på branschorganisationen LRF Mjölk. De flesta av oss tänker ju inte att vi vill bo i en barrskog.

Och budskapet går hem. Förra året visade en undersökning att mjölk är det livsmedel som konsumenterna helst vill se svenskproducerat. På finansministerns budgetpromenad hösten 2015 överlämnade LRF fler än hundratusen namnunderskrifter till stöd för den svenska mjölkproduktionen. Finansminister Magdalena Andersson stämde in i böndernas kör: »Stöd svensk mjölk! Stöd svensk mjölk!« Samma år tog LRF Mjölks opinionschef Karin Hallgren emot utmärkelsen Årets lobbyist.

Men samtidigt som mjölkbranschen skördar framgångar genom att lyfta fram värdena hos en traditionell, småskalig uppfödning, är det en verksamhet dess egna utövare ägnar sig allt mindre åt.

De senaste två åren har nästan en svensk mjölkbonde per dag lagt ner sin verksamhet. Därför har LRF öppnat Mjölkjouren – en kostnadsfri telefonlinje dit oroliga mjölkbönder kan ringa för att få ekonomisk rådgivning eller stöd av en psykolog.

År 1995 fanns 17  743 mjölkgårdar med i snitt 27 kor var; endast en procent av besättningarna rymde fler än 100 djur.

Tjugo år senare fanns 4 161 mjölkgårdar med i snitt 81 kor var – och 24 procent av besättningarna rymmer fler än 100 djur. I dag återstår färre än 4 000 gårdar.

De tusentals och åter tusentals gårdar som har lagts ner är alltså först och främst små lantbruk av just den sort som Arla lyfter fram i reklamen. Samtidigt har den svenska mjölkproduktionen inte minskat nämnvärt. Det beror inte enbart på att de gårdar som finns kvar har större besättningar: en svensk mjölkko producerar dubbelt så mycket mjölk i dag – nästan 9 000 kilo per år – som för 50 år sedan. Det är framför allt ett resultat av hård avel, men även av att korna äter allt mindre gräs: drygt hälften av kornas kost består numera av kraftfoder – det vill säga spannmål, raps, soja och biprodukter från livsmedelsindustrin – med syfte att maximera mjölkproduktionen.

Då kor är anpassade för att äta gräs ger fodret dem problem i magar och tarm. Varje år drabbas ungefär 60 procent av mjölkkorna dessutom av juverinflammation till följd av den ökade mjölkningen. Så är även fallet med hälta – på grund av stora juver – och spentramp, det vill säga att korna trampar på sina egna spenar när de ska resa sig.

När dagens mjölkkor väl får beta sker det oftast på åkermark – som till skillnad från naturbetesmark är artfattig och dessutom lämpad för annan odling – i anslutning till ladugården, eftersom de måste in och mjölkas två gånger per dygn.

– Det blir lite skevt att använda naturbetesmarker som argument för att bibehålla dagens intensiva mjölkproduktion, där en mycket liten del av mjölkkornas foder utgörs av naturbete, säger Georg Carlsson, forskare vid Institutionen för biosystem och teknologi på Sveriges lantbruksuniversitet.

Enligt Jordbruksverket betar kor av mjölkras på cirka 20 till 30 procent av de naturbetesmarker som finns. Men då syftar man på kvigor och stutar, alltså kor som ännu inte levererar mjölk, samt kastrerade handjur.

Kornas sommarbete är centralt för mjölkindustrin. Stadsbor tar sig ut till landet för att se på kosläpp där korna skuttar lyckligt omkring i hagarna, vilket inte är speciellt konstigt eftersom de flesta har stått inne sedan den förra sommaren tog slut. Dessutom mår de bra av att beta – flera forskningsstudier har visat att utomhusbete minskar förekomsten av juverinflammation, hälta och spentramp.

I Sverige finns ett lagstadgat beteskrav som stipulerar att korna är ute minst sex timmar per dag i två till fyra månader, beroende på var i landet gården ligger. Om bonden följer minimikraven tillbringar mjölkkorna över 90 procent av sina liv inomhus.

Trots det har flera mjölkbönder ertappats med att inte följa beteskravslagen, exempelvis stod korna inne på sju av tio inspekterade gårdar i Halland under betesperioden 2010. Sommaren 2013 intervjuade tidningen Sörmlandsbygden två mjölkbönder som vägrade släppa ut sina 170 kor. Anledningen: då äter de gräs, det vill säga mindre kraftfoder, och producerar mindre mjölk.

Annons

Därför kämpar företrädare för mjölkbranschen för att helt slippa beteskravet. Vissa bönder anser att det räcker att korna får gå i så kallad lösdrift inomhus, vilket innebär att korna inte står uppbundna – något cirka 35 procent av alla mjölkkor i Sverige gör när de inte betar. Nästan var tredje mjölkbonde är medlem i föreningen Sveriges mjölkbönder som öppet driver frågan. 2015 skrev föreningens ordförande Stefan Gård, tillsammans med företrädare från LRF Mjölk, en artikel på SVT Opinions webbsida som inleddes: »Beteskravet i lagstiftningen behöver tas bort!«

Kor på bete ger mer arbete för lantbrukaren och leder till lägre mjölkproduktion. Enligt en ­rapport som Jordbruksverket släppte hösten 2014 kostar det upp till 25 öre per liter mjölk att ha korna ute.

Fram till 2016 innebar beteskravslagen att korna skulle vara ute under en sammanhängande period. Sedan fick LRF igenom en lagändring som innebär att bonden själv kan välja vilka dagar korna ska vara ute, och inte längre behöver föra journal över kor som hålls inne under betestiden. Så hur kontrollerar man att korna alls kommer ut på bete?

– Vi kontrollerar ju inte att förskolorna låter våra små barn vara ute, svarar Karin Hallgren på LRF Mjölk. Bönderna är utsatta för en väldigt stor kontrollapparat. De upplever att det inte finns någon tillit för hur de sköter sina djur.

Foto: Magnus Bergström

Flera riksdagsledamöter från Centerpartiet och Kristdemokraterna har lagt motioner om att slopa beteskravet för mjölkkor i lösdrift. En av dem är kristdemokraten Magnus Oscarsson som själv är uppvuxen på en mjölkgård. Han brukar motivera förslaget med att mjölkkorna har det lika bra inne; samtidigt sade han till Länstidningen Östergötland i november i fjol: »Ett öppet landskap kräver betande djur.«

Den här kluvenheten genomsyrar branschen. Karin Hallgren:

– Det är väldigt många bönder som inte vill jobba med betet. Vi arbetar på uppdrag av våra medlemmar: mjölkbönder och mejeriföretag. Men samtidigt måste jag som ansvarig för vår kommunikation konstatera att om vi släpper de här unika värdena som betet faktiskt skapar, då faller ju ett av skälen till att ha en svensk mjölkproduktion.

Därför deltar LRF Mjölk inte officiellt i kampanjen mot beteskravet, eftersom den äventyrar ett säljargument – men menar samtidigt att de flesta mjölkbönder skulle fortsätta att släppa ut sina kor även om de inte var tvungna.

Den som vill syna det påståendet kan titta på Danmark, vars mjölkindustri har genomgått samma strukturomvandling – de danska gårdarna blev 80 procent större mellan 2003 och 2009 – men utan lagstadgat beteskrav. År 2003 släpptes tre av fyra danska kor ut på sommarbete. 2014: en av fyra.

Samtidigt fortsätter arbetet med att få fram kor som producerar ännu mer mjölk. I regeringens handlingsplan med 87 punkter för att hjälpa de svenska mjölkbönderna står det: »Mål: Sveriges mjölkproducenter ökar levererad mängd mjölk med 1 000 kilo per ko och år till 2020.«

En sak är säker: det uppnås knappast med gräsätande kor som strövar omkring på steniga ängar.