Två och ett halvt år tog det för Lars Trägårdh och dennes kommitté att koka ner den svenska folksjälen i en kulturkanon. Alla som någonsin försökt kurera den perfekta spellistan kan relatera. Med skillnaden att en sådan sällan innehåller Göta kanal eller stridsflygplanet Viggen.
Om Svenska Akademiens valspråk är »snille och smak« verkar kulturkanons dito vara »övrigt«, då den utöver de sköna konsterna rymmer lagar, platser och uppfinningar. Men trots att den 100 punkter långa listan täcker allt från Fröken Julie till Falu koppargruva har mottagandet varit mer blandat än gott.
»Vår nya kulturkanon är en runsten«, skriver Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton, Dagens Nyheters Björn Wiman avfärdar den som »skrattretande«, och på magasinet Paragraf kallar Andreas Magnusson den för »topplistan över böcker som Ebba Busch inte har läst«.
Uttalandet syftar på när Kristdemokraterna föreslog en egen kulturkanon (»klassikerlistan«) för svenska elever, vartefter Aktuellt läxförhörde ministern på klassiska svenska romaner – och hon bommade samtliga.
Vad ska vi då med vår splitternya kulturkanon till? Varför behöver bidragen marinera i 50 år, och hur är det tänkt att listan ska sippra ner i de breda folklagren? Ska nysvenskar tvingas skruva ihop Billy-bokhyllor, kommer SFI-prov ersättas med att anmäla pappadagar på Försäkringskassans hemsida (både Ikea och pappaledighet ingår i kanon)?
Som ny på redaktionen – där jag tillsammans med Madelene Pollnow och Oskar Sonn Lindell är redaktör för nya digitala Filter – kan jag ändå ömma för det stackars utskottet. Hur väger man Hjalmar Söderbergs samlade verk mot SKF:s sfäriska kullager?
På sätt och vis påminner Filters stenhårda urvalsprocess om att sitta i Trägårdhs kommitté. Vi delar ju ambitionen att sila fram det bästa av det bästa.
Skillnaden är att vi slipper 50 år gammal skåpmat – och att vår chefredaktör inte var lika entusiastisk som Tidöpartierna när jag föreslog att förlänga researchtiden med två och ett halvt år.