Hej,
kollar svenska journalister på Svenska nyheter? När jag gjorde research till mitt stora reportage om satirprogrammet verkade många bevaka och referera till det – men ändå: tillåt mig tvivla.
Hur så? Hade svenska journalister faktiskt kollat på Svenska nyheter hade de i fjol sett programledaren Messiah Hallberg ägna fem minuter och trettioåtta sekunder åt att lustmörda deras besatthet vid amerikansk politik. Spaningen var förstås inte ny, men i sin stigande absurditet en underbar illustration av fenomenet: från en klippkavalkad på nyhetsankare och programledare som upprepar orden »amerikanska valet«, via reportrar som provar deep dish pizza i Chicago och diskuterar Trump som Halloweenkostym – till finalen där TV4 går så långt att de till och med skickar sportreportern Olof Lundh att bevaka presidentcirkusen.
Hade vår journalistkår faktiskt sett detta – och upplevt skamsköljningen som logiskt borde följa – hade de rimligen omvärderat sina liv. Istället har de fortsatt som om inget hänt, och tagit vansinnet till nya nivåer.
Zohran Mamdani är en tacksam mediefigur. Både hans person och politik väcker känslor – och som vi lärde oss i senaste avsnittet av Döda vinkeln kan han till och med rappa. Men det spelar ingen roll hur karismatisk eller polariserande en politiker är; ställer den upp i New Yorks borgmästarval – ja, då borde det vara omöjligt att en svensk dagstidning på sju dagar ägnar 20 publiceringar åt vederbörande.
Det är dock precis vad Dagens Nyheter har gjort under november, i gott sällskap av Aftonbladets lika många artiklar, Expressens 16, Göteborgs-Postens 14 och Svenska Dagbladets 12. Jens Liljestrand åkte till The Big Apple inför valet, korrespondenten Martin Gelin tecknade förstås också sitt porträtt av Mamdani – och efter den demokratiska socialistens seger har ledarsidorna tävlat i att tolka tebladen och spekulera kring vad den innebär för både svensk och internationell politik. »Det betyder att business as usual-politiken är död«, citerade GP exempelvis Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Allt detta utifrån valet till ett högst marginellt ämbete – även i USA.
Senast svensk media blev så här till sig över ett lokalval var 2013. En »sosse« som propagerade för jämlikhet, höjda skatter och hyresregleringar skulle nämligen väljas till borgmästare i staden som aldrig sover. Högern varnade för att politiken skulle skrämma bort stadens rika, vänstern såg hopp i att »som New York tänker, så tänker världen«. Känns det igen?
»En dag lär han bli president«, siade till och med Fredrik Virtanen. Vem minns Bill de Blasio nu?
I mitt reportage om Svenska nyheter frågade jag förresten Messiah Hallberg varför han var så entusiastisk över ett segment de planerade om Greta Thunberg. Han svarade att han ville sätta fingret på problemet med att media gör folk till galjonsfigurer: »Istället för att faktiskt göra sina jobb. Fakta och vetenskap är ganska tråkigt – men ett barn som ska rädda världen är väldigt tacksamt.«
Lika sant är att det kan vara både slitigt och tråkigt att göra angelägen journalistik om landet vi lever i. I alla fall om man jämför med att åka till New York.