Superhjältar, sommarkrim och sportskrönor

Cape Fear: Högkvalitativ sommarkrim

Se på Apple TV, nya avsnitt släpps varje fredag. 

Om man är lagd åt hållet att man vill tillbringa ljumma kvällar framför TV-mord rekommenderar jag att man sätter på Cape Fear.

Precis som i tidigare filmatiseringar kretsar berättelsen kring den frigivna brottslingen Max Cady, som söker hämnd på den försvarsadvokat han anser satt dit honom. Men den här gången kommer historien med en ny tvist: advokaten Anna Bowden inledde efter Cadys dom en relation med åklagaren och har sedan dess gjort en raketkarriär som jurist inom ett slags innocence project som hjälper felaktigt dömda. Utöver den rent köttsliga hämnden anar man att Cady har stoff för att knäcka Bowden på alla möjliga vis.

Med vackert foto, ett manus som ständigt drar upp volymen på obehaget och en Javier Bardem i högform som den ömsom charmerande, ömsom skräckinjagande Cady är Cape Fear ett högkvalitativt sätt att hålla liv i traditionen med sommarkrim.

Fascist Eurovision – The History of The World Cup: Tragikomiska perspektiv på VM

Lyssna på avsnittet på Spotify eller andra poddplattformar. 

Jag har redan tidigare tipsat om Fin vs History, podden där komikerna Fin Taylor och Horatio Gould utlovar »helt nya och felaktiga« infallsvinklar på dåtiden. Nu gör jag det igen, eftersom de med god tajming släpper fyra avsnitt om fotbolls-VM:s historia.

De flestas inställning till mästerskapet och arrangören Fifa pendlar – med rätta –  mellan skepsis och avsky; ta bara en sådan sak som att man medelst obligatoriska vätskepauser i praktiken delat upp matcherna i fyra halvlekar för att ge plats till fler reklamavbrott. Men som Taylor och Gould humoristiskt visar i sin genomgång är korruption och maktfullkomlighet inom sporten knappast något nytt.

Det är en smal tröst, men att medelst skratt påminna sig om att saker inte var så mycket bättre förr gör en ändå gott.

The Boys: Blodig amerikansk superhjälte-satir

Se samtliga fem säsonger på Prime Video.

Om du varken gillar superhjältar, amerikansk inrikespolitik eller Tarantino-liknande splatter är The Boys ingenting för dig. Jag råkar dock tycka om alltsammans, så serien i fråga har följaktligen varit en fröjd att titta på.

På många sätt påminner The Boys om vilken film från Marvel eller DC-produktion som helst: flygande, jättestarka superhjältar räddar världens alla vanlisar från skurkar och banditer. Skillnaden är bara att de i det här fallet, på ett kanske mer realistiskt sätt, är maktfullkomliga galningar som gör allt i sin makt för att upprätthålla sin position som übermenschen. Hjältarna är istället den lilla motståndsgrupp med vanliga killar som försöker stoppa dem.

Serien var ursprungligen hyfsat trogen källmaterialet, en serietidning, men med varje säsong har den blivit en alltmer oblyg – nästan för genomskinlig – satir på Donald Trump och den politiska utvecklingen i USA. Och i det här fallet överträffar lyckligtvis inte verkligheten dikten: Trump är åtminstone inte en Stålmannenfigur som kan skjuta dödliga laserstrålar från ögonen.