Superskribent, skräckkomik och socialtjänst

Widow’s Bay: Skräckblandad förtjusning

Se alla avsnitt på Apple TV. 

Det händer allt mer sällan att TV-världen bjuder på riktigt unika eller nyskapande berättelser. Den förhärskande skapandeprocessen verkar mest bestå i att kasta in gamla favoritrecept i återvinningsmaskinen och hoppas att den spottar ur sig inte allt för bleka kopior.

På pappret är Widow’s Bay – en serie om livet på en mystisk, fördömd ö i New England – knappast mer än så, eftersom den glatt lånar varje känd skräckfilmsklyscha genom historien. Men i kombination med en sällsam, underskruvad humor uppstår ändå något helt nytt, där man som tittare tvärt kastas mellan skratt och skrik. Inte minst tack vare en briljant, lågmält komisk huvudrollsprestation från Matthew Rhys som öns ängsliga borgmästare.

Min enda invändning är att det redan nu aviserats att Widow’s Bay får en andra säsong. Jag är rätt säker på att berättelsen gör sig bäst som gastkramande miniserie, snarare än fnissframkallande långkörare.

Joyce Carol Oates Can’t Quit: Twittraren talar ut

Läs på vulture.com. 

Sociala medier ska förbjudas för unga och deras föräldrar uppmanas att lägga ner lurarna, men varför varnar ingen om äldres mobilanvändande? I ett nytt porträtt av den 88-åriga författaren Joyce Carol Oates har reportern räknat till att hon twittrade hela 36 gånger under en enda dag i maj. Är det verkligen okej?

Nå, nu gör ju Oates en hel del annat också. Undervisar, promenerar och klappar katter, till exempel. Utöver att hon sedan debuten 1963 är känd för skriva en bok och ett gäng noveller om året. I det puttriga porträttet visar hon upp sin skrivarlya, där det ligger högar av påbörjade manus på utrivna tidningssidor och kladdpapper. Och nog känns det betryggande både att bli äldre och att låsa upp sin mobil efter att ha läst texten – det finns mycket tid kvar att både leva och skapa.

Jakten på Münchhausen-mammorna: Kaliber fortsätter att uppröra

Lyssna på Sveriges radios hemsida eller i appen. 

Granskningen Elsa får inte komma hem berättade om en flicka som blev separerad från sin familj eftersom mamman misstänktes för Münchhausen by proxy, och likt i andra uppmärksammade LVU-fall riktades fokus mot socialtjänstens hantering. I uppföljaren Jakten på Münchhausen-mammorna gräver reportern Maria Ridderstedt både bredare och djupare.

Socialtjänsten saknar nämligen medicinsk kompetens, och är i princip tvungen att agera om ett läkarutlåtande landar i misstankar om vad man i Sverige benämner BGFS, barnmisshandel genom förfalskning av symtom. Men precis som det var fallet med den vetenskapligt avfärdade skakvåldsdiagnosen finns ett antal potentiella förklaringar till de observerade fenomenen – varav misshandel bara är en. Det hindrar inte ett fåtal guruförklarade läkare från att, med uteslutningsmetoden som bevisföringsmodell, gång på gång fastställa just BGFS.

I Kaliber larmar en expert från Rättsmedicinalverket och en före detta medarbetare i ett av de så kallade barnskyddsteamen om bekräftelsebias och grupptänkande hos de inblandade. Den främsta profilen, barnpsykiatern Björn Lundin, urskuldar sig dock med att hans uppdrag enbart är att avge utlåtanden – vad socialtjänsten gör med dem är deras ansvar. Om hur det är att fastna i denna rävsax vittnar föräldrar och barn för Ridderstedt, och man kan bara hoppas att rätt beslutsfattare lyssnar.