Grillarens dilemma

De verkar först inte så glada att se oss. Under högljudda grymtningar drar de sig in i boxarnas hörn och vänder ryggarna till. Några är bara inne och vänder, andra dröjer kvar i några minuter innan de radar upp sig längs de handledstjocka stålrören och riktar sina fuktiga trynen mot oss.

– Det är fantastiska djur, säger Per Karlsson, och sträcker fram sin hand för en av de nyfikna grisarna att nosa på.

– Helt fantastiska.

Några av dem lägger sig tillrätta igen längs de ljusa plastväggarna. Andra, som nummer 2981, sitter orörliga på betong­golvet och stirrar på oss med skeptiska blickar. De är åtta stycken, har varit här i ungefär femtio dagar och väger för tillfället runt åttio kilo; 870 gram mindre än vad de kommer att väga nästföljande dag. Boxen är L-formad, med en toalett längst in som täcker ungefär en tredjedel av golvytan. Där är golvet spaltat – betongribbor med tunna glipor emellan, där gödslet kan rinna igenom och slutligen hamna i en av de fyra meter djupa laguner av gjuten betong som är nedsänkta i den halländska slätten utanför. Grisarna är väluppfostrade och utför inte sina behov någon annanstans än på toaletten: golvet är rent både vid sovytan och framför matplatsen – en fem meter lång plåtränna där de utfodras tre gånger om dagen. 

Luften är 19,8 grader varm, tjock och luktar som 3 000 grisars dagliga produktion av 15 ton kväverikt gödsel. I mer subjektiva termer: inte särskilt gott, men inte heller så illa som man kan tro. Per kan till och med hyra ut ett antal bostäder i anslutning till grishusen.

Surrande luftutsug, fläktar och ventiler i taket håller luften i rörelse; nedanför löper rör för utfodring, vatten och sanering. Här och var hänger lådor med danskimporterade rovflugor med uppgiften att äta upp sina fredliga men irriterande artfränder.

Grisarna i box A32, som nu har tröttnat på oss, bökar runt bland halmen på jakt efter stärkelserika förhårdnader att tugga på. I box A33 finns ytterligare åtta grisar, I A34 likaså, och så fortsätter det: sammanlagt ryms ungefär 470 djur i det här rummet. Meterhöga plastväggar håller grupperna åtskilda, och på samma sätt ser det ut i husets övriga sju sektioner.

– Grisarna ska inte behöva tro att de är på Springsteen-konsert, säger Per. Han pekar på ett tvåfärgat svin som påminner om en överdimensionerad marsipangris.

– Och du ser. De har svansarna kvar.

Svansen, eller snarare knorren, är de svenska grisproducenternas trumfkort. På lobbyorganisationen Svensk Köttinformations hemsida kan man läsa: »Svensk gris har knorr!« Lantbrukarnas Riksförbund hälsar: »Grisar som trivs har knorr«, och de svenska grisproducenternas branschtidning heter Svensk gris med knorr.

Det kan låta som att de bränner mycket krut på en liten sak, men svenska grisar är, i princip, ensamma i Europa om att överhuvudtaget ha svansen kvar.