»Vi har hamnat mitt i ett krig och nu finns det ingen återvändo«

För ett knappt år sedan återvände journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye till Sverige efter 438 dagar i etiopisk fångenskap. Här berättar de för första gången om de dramatiska dagar som föregick gripandet i öknen.

BAKGRUND: Allt började hösten 2009, då fotografen Johan Persson och journalisten Anna Roxvall reste till det kenyanska flyktinglägret Dadaab för att rapportera om situationen på Afrikas horn. De skulle intervjua flyktingar från Somalia, men råkade hela tiden på människor som flytt från den etiopiska regionen Ogaden.

Sedan decennier pågår där ett bortglömt inbördeskrig, som på senare tid har fått en extra laddning genom förmodade storfyndigheter av olja och gas. Självständighetsrörelsen ONLF motsätter sig alla utvinningsplaner, eftersom de anser att marken och det som finns under den tillhör invånarna, inte den etiopiska ockupationsmakten. 

I svallvågorna efter en gerillaattack där ONLF dödade minst 74 utländska oljearbetare slog den etiopiska armén en järnring kring Ogaden och kastade ut både Röda Korset och FN. I Human Rights Watchs rapport Collective Punishment går det att läsa vad som hände sedan: Oljebolagen krävde säkerhetsgarantier från den etiopiska staten för att inte lämna regionen, vilket ledde till att byar brändes ner, civila greps och torterades, tusentals människor tvingades på flykt. Journalister nekades inresevisum och de etiopier som försökte beskriva situationen dömdes till hårda fängelsestraff. Utlänningar som ändå tog sig in blev gripna och deporterade. 

Annons

När Johan och Anna läste att svenska Lundingruppen tänkte provborra efter olja i just Ogaden bestämde de sig för att undersöka saken närmare. Men Anna blev gravid och kollegan Martin Schibbye ersatte henne. Johan och Martin kontaktade ONLF i London och erbjöds hjälp med att illegalt ta sig in via Somalia, samt med att fotvandra 20 mil genom öknen till regionen där oljan skulle pumpas upp. Våren 2011 flög de till Kenya för att göra jobbet.

I Dadaab och Nairobi samlade de in ett stort antal vittnesmål från människor som flytt från Ogaden: vanliga civila, före detta oljearbetare och avhoppade soldater som stridit för Etiopien. Sedan följde en flera veckor lång och frustrerande väntan på att få klartecken från gerillan, först i Kenya, sedan i somaliska Galcayo. 

Så kom det efterlängtade telefonsamtalet. Den 27 juni var det dags att korsa gränsen …

 

Martin: Hotellporten öppnas med ett gnisslande ljud. En sista koll på vattenbehållarna: varsin fyraliterstank i mjukplast utanpå ryggsäckarna, varsin vattenflaska på höften. Fem liter var borde räcka för det första kritiska dygnet. Det finns ett problem med alla vattenekvationer: ju mer vatten man bär med sig, desto mer går det åt. Oavsett hur vältränad man är.

En Toyota Hilux med ett tiotal FN-utbildade livvakter på flaket väntar med nosen mot gatan. Bakom den står vår vita Landcruiser. Chauffören är redan på plats. Vår fixare är dagen till ära också försedd med en AK47:a, »just in case«. Mellan benen har han en vit plastpåse sprängfylld med färska khatblad. Hans panna är redan blank av svett.

– Hoppa in så åker vi, säger han.

»Ingen vi träffat under våra dagar i Galcayo har varit rädd för döden. Inte sin egen. Inte någon annans.«

I snabb takt passerar vi minareter, plåtskjul och hus av torkad lera. Var och varannan fasad är märkt av kulhål. Vägen är folktom med undantag för några lekande barn och en och annan get. Dammet som infiltrerat skjortan känns som sandpapper när svetten bryter fram.

Vi stannar som hastigast framför ett hål i väggen med en pump och fyller fyra reservdunkar med diesel i utbyte mot skrynkliga dollarsedlar.

I backspegeln ser jag hur en grönsvart Landcruiser med tonade rutor och Somali Telecoms logotyp kör förbi oss i snigelfart. Från dess tak spretar fyra grova antenner.

– Vad är det där för bil? säger jag till Johan. Kolla antennerna.

– Vad fan, något jävla telefonbolag, svarar han irriterat.

Landcruisern försvinner in på en sidogata.

Rädslan och ångesten är i grunden något bra. Det håller oss alerta. Gör att vi inte såsar ihop och flyter med.

Annons

Om vi inte var försiktiga skulle vi inte ha något på Afrikas horn att göra.

– Det är lugnt, sluta noja, säger Johan som om han läst mina tankar.

Vi har båda erfarenhet av att leverera material under hård psykisk och fysisk press. Johan från krigets Kongo och Sudan, jag från inbördeskrig i Nepal, Filippinerna och Indien.

Efter veckorna i Somalia börjar vi bli ett team. Jag börjar förstå hur han tänker.

 

Vi lämnar Galcayo bakom oss och följer en enfilig, hjälpligt asfalterad väg i riktning tillbaka mot Mogadishu. Framför oss breder öknen ut sig. Föraren kör som en biltjuv vid sidan av vägen, eftersom asfalten är så fylld av gropar och hål.

Fordonet kränger förbi stenblock och taggbuskar. Bensindoften från dunkarna i baksätet fyller bilen och börjar framkalla huvudvärk. Jag håller krampaktigt i kartan som blivit fuktig av handsvetten – tänker att jag borde ha plastat in den.

Vi färdas under tystnad. Jag försöker formulera mig i anteckningsboken. Det blir en hoppig mening med blå skrift: »Äntligen ett sofistikerat försök att lämna Somalia.«

Så länge jag bara tänker på det som ligger framför oss är jag lugn. Zoomar jag ut och ser mig själv som en liten prick på Afrikas horn blir jag kallsvettig. Även om vi är väl förberedda, medför rätt utrustning och har gjort grundlig förhandsresearch är detta fortfarande en av världens farligaste platser för journalister. Många som har dött här, som svensken Martin Adler, har varit kompetenta, förberedda och med ett CV jag bara kan drömma om.

Ibland går det åt helvete. Så är det bara.

Det som ligger framför oss kommer säkert att ta fram både våra bästa och våra sämsta sidor. Och jag älskar det, kanske mer än jag skulle vara beredd att erkänna för någon.

 

Framför oss sladdar följebilen med livvakter. De nöjeskör i den mjuka sanden och livvakterna skriker av förtjusning när de kastas från den ena sidan av flaket till den andra. Två av dem står upp i fartvinden med fladdrande t-tröjor knutna runt huvudet. Med ena handen håller de i sig, i den andra har de varsin kalasjnikov.

Ingen vi träffat under våra dagar i Galcayo har varit rädd för döden. Inte sin egen. Inte någon annans.

Är vi förberedda på detta? Är vi redo att blåsa av om det skulle visa sig för farligt?

Annons

Vi är beredda på att kanske bli gripna och förhörda, som andra journalister har blivit. Om vi hinner ringa hem och larma – eller om vi inte hör av oss – har Anna Roxvall en mapp på sitt skrivbord hemma i Stockholm med rubriken »Emergency«. Den innehåller numren till UD och våra anhöriga, och bilder på Johan och mig att sprida till pressen. Fotot på Johan är taget under ett uppdrag i Afrika och han ser smått galen ut, med skägg och mustasch. Anna ville ta bort det ur mappen: »Om ni grips och den bilden börjar snurra kommer alla att tro att ni är terrorister.«

Johan vägrade: »Det är Sveriges bästa bylinebild, heter man inte Schibbye eller Roxvall måste man ha mustasch.« […]

 

Johan: Fixaren och vakterna återvänder till Galcayo: vi är bortom civiliserade områden nu och kidnappningsrisken i öknen bedöms som minimal. Nu är vi ensamma med vår chaufför. Han är den enda som känner till våra planer.

Chauffören tömmer däcken på en hel del luft för att få bättre grepp i sanden. Efter ett improviserat bromstest är det full fart igen. Att köra snabbt är en gyllene regel här – alla bilar som kryper fram antas ha något fuffens för sig.

En annan säkerhetsregel i Somalia är att aldrig ha bilbältet på sig, för den händelse att man snabbt behöver hoppa ut ur bilen. Många har också av misstag skjutits när de knäppt loss bältet i vägspärrar och det uppfattats som om de sträckte sig efter ett vapen.

Det spelar nu ingen roll eftersom bilen saknar bälten.

Jag tar fram videokameran och filmar landskapet som svischar förbi. Vi kör nu nästan rakt västerut, eller västsydväst, mot soldnedgången och Etiopien. Vi har väl cirka fyra, fem mil kvar till den formella gränsen. Det känns fortfarande bra och den enda oron nu är att det ska hinna bli mörkt och att vi ska behöva köra den sista biten i mörker.

Framför oss klyver vägen horisonten. Det luktar regn. Skymningen börjar falla. Sanden är röd och fast och vi kan hålla en hög och jämn hastighet.

Stressen och spänningen släpper. Jag lutar huvudet mot rutan och sluter ögonen.

 

Martin: Johan somnar med halvöppen mun. Inte ens den ryckiga körningen väcker honom. Han måste vara helt slut. Jag skriver »Saknar Linnea« i anteckningsblocket för att hålla mig lugn.

Öknen färgas mörkt röd av den nedgående solen och himlen ovanför oss antar en mörkblå nyans. Det här är frilanslivet när det är som bäst. Att rulla i en bil i solnedgången med laddade batterier och frågor som ännu saknar svar. […]

Bilen rör sig sakta, sakta. Prövar sig fram. Alla är på helspänn. Jag sätter på satellittelefonen. Spänner alla remmar. Knyter skorna ännu en gång. Drar åt skärpet. Stoppar ner anteckningsblocket i byxbenet. Kollar att första förbandet ligger där det ska i benfickan. Drar på pannlampan, men slår inte på ljuset. Spänner höftremmen på ryggsäcken. Minuterna blir till timmar.

Vi befinner oss nu långt inne i Etiopien, utan visumstämplar.

Vid horisonten ser vi oväntat ett ljus. Guppande som en lykta.

Föraren tvärnitar. Dödar motorn och strålkastarna. Svetten bryter fram på hans panna.

Vi slutar andas. Bilen står stilla. Minuterna går. Vi försöker fråga chauffören, som bara rycker på axlarna. Jag svär över att han knappt kan ett ord engelska och att vi inte kan somaliska. Allas blickar är fixerade vid ljuskäglan.

– Är det ONLF som signalerar? försöker jag.

– Antingen det eller etiopisk militär, svarar Johan.

Ljuset rör sig inte. Föraren ber om hjälp med att tända en cigarett. Eldslågan från tändaren förblindar oss i en sekund.

Jävligt dumt att flasha med eld nu, tänker jag. Föraren drar ett par rejäla halsbloss. Han verkar trött på att vänta, skakar på huvudet, vrider om startnyckeln och fortsätter att köra, sakta, sakta.

– Chaffisen verkar jävligt spänd alltså, säger Johan. Hade det varit någon annan hade de ju inte lyst med lamporna, eller hur?

– Jag tror jag såg något ljus till vänster också, tillägger Johan.

Jag ser på Johan. Ser på chauffören. Luften i bilen är så tjock av rök att den är svår att andas. Både Johan och chauffören kedjeröker.

 

Johan: Plötsligt dränks bilen i ett bländande ljus. Jag vänder mig om och stirrar rakt in i två strålkastare femtio meter ifrån vår bil.

– Militär, militär! skriker chauffören, trycker gaspedalen i botten och spottar ut khatblad ur munnen.

Bilen svarar direkt och häver sig fram i ett moln av damm.

Bakom oss kan man urskilja två fordon. Det ser ut som jeepar med soldater på flaken. Fy fan, det är ju precis som på film, hinner jag tänka innan jag slår huvudet i taket.

Jag håller krampaktigt i handtaget över passagerardörren. Kroppen far av och an som en vante i baksätet, bilen går upp på sidan, drivs på två hjul uppför en slänt och sedan ner igen på alla fyra över en uttorkad flod, genom buskage … automatlådan gör att det tar lite tid att få upp farten, men efter ett par sekunder är vi på rätt köl och uppe i över 100 kilometer i timmen.

– Armé, armé! skriker chauffören.

Två lysande röda ögon dyker upp framför oss och en antilop dunsar över motorhuven, bilen kastar sig genom ett buskage och sedan ut i den öppna sandterrängen igen. Herrejävlar! Vi kör ju inte ens på en väg utan på någon kamelstig. Krockar vi eller slår runt är det kört.

– Om de börjar skjuta lägger vi oss ner på golvet, skriker Martin till mig. Om bilen välter stannar vi i lyktornas sken med händerna över huvudet.

Vår Landcruiser kränger fram och tillbaka, jag tittar på hastighetsmätaren: 120 kilometer i timmen!

Grenar och kvistar trummar mot den framrusande bilen. Känner mig plötsligt lugn. Allt blir klart och tydligt: den piskande sanden, den rusande motorn. Kroppen verkar förstå att detta är på riktigt. Nu är det vinna eller försvinna som gäller. Kör vi inte ifrån de här bilarna är det slut.

Förföljarna tappar mark. Jag fumlar fram en cigarett ur bröstfickan och lyckas tända den trots att bilen är som en rullande tombola. Jag drar ett häftigt bloss och får ögonkontakt med chauffören i backspegeln.

– Cigarett, ge mig en cigarett! skriker han.

Lite engelska kan han i alla fall.

Tänder en ny cigg på den jag redan har i munnen. Bilen sladdar till och är uppe på två hjul igen. Tar ett hårt tag i handtaget över fönstret, svingar mig fram med cigaretten och sätter den på plats i chaufförens mun. Bilen landar på fyra hjul igen och gungar till. 125 kilometer i timmen nu. Med ciggen i mungipan kör chauffören som en gud. Svetten rinner från pannan och hans blick är klistrad på öknen framför oss. Han kör för sitt och våra liv.

Jag sliter upp satellittelefonen och sträcker över den till Martin.

– Ring, ring, vem som helst!

Vi har förprogrammerat tre nummer: till Anna och till ONLF i London respektive Nairobi. Ljusdisplayen hoppar. Jag hör att signalerna går fram. Linjen brusar och knäpper.

– Anna, säger Martin med en nästan sömnigt lugn röst. Läget är följande: vi är jagade av militären i gränsområdet någonstans söder om Shilabo. Något har gått fruktansvärt fel. Vi kanske grips. Om du inte hör något mer inom en timme har allt gått åt helvete och då kontaktar du UD … Nej, ring absolut inte UD redan nu. Precis ja, ring ingen i Etiopien.

Samtalet bryts.

Martin försöker inte ringa upp igen. Vi ser båda bakåt. Vi har vunnit ytterligare livsviktiga metrar. Tack vare nattmörkret och den uppvirvlande sanden bländas förföljarna av sina egna strålkastare och tappar fart.

– Johan, man ska aldrig ge upp. Det är fan i mig lärdomen.

Plötsligt svänger chauffören skarpt till höger och stannar bilen med motorn på tomgång. Han hoppar ur, slänger ner sin kalasjnikov bakom höger framhjul, hoppar in igen och backar över vapnet. Sedan kastar han sig ur bilen igen och springer för sitt liv rakt ut i nattmörkret.

Jag stirrar på Martin.

– Stack han?

– Ja, det ser så ut.

Martin: Jag hinner knappt dra ett djupt andetag innan siluetter lösgör sig ur skuggorna utanför bilen. Vi anar konturerna av vapen, ryggsäckar och rastafrisyrer.

Det enda ljus som syns är det gröna flimret från radiobandarens skärm.

– Spelar du in? undrar Johan.

– Ja, jag missade det förut. Inte läge när man far fram i 120 kilometer i timmen mellan två fuckade länder.

– Sant, bra att vi rullar nu, säger Johan.

Han hänger kameran över axeln och ser ut genom den kolsvarta rutan.

Siluetterna omringar bilen.

– Vilka är de här? säger jag. Är det etiopiska soldater är vi fast.

Men det är något som inte stämmer. Gestalterna ser tufsiga ut. En går fram till bilens högersida. Jag öppnar dörren. En liten soldat med rastahår tittar nyfiket in.

– Assalamu aleikum.

– Aleikum assalam.

Jag drar en lättnadens suck.

– De är rebeller, säger jag till Johan. Kom fort, vi drar.

– Vet ni vilka vi är? frågar jag på engelska.

– Är ni här för att träffa oss? svarar rebellen med ett leende.

Jag hoppar ur bilen. En annan soldat dyker upp och jag ser nu ett tiotal omkring oss.

– Spring fort! säger en av dem.

Jag river ut väskan från baksätet och slänger på mig ryggsäcken. Johan kastar sig ut genom den andra dörren. Någon börjar viska om »bensin, bensin«.

– Fan, ska de bränna bilen? ropar Johan.

– Vet inte, kom nu. Spring, för fan!

Vi spurtar på led genom busköknen. Framför mig: ett par fötter i sandaler. Vid sidan om mig: rebeller. Bakom mig: rebeller. Jag känner hur svetten bryter fram. Det metalliska ljudet av vapen mot vapen ekar i huvudet. Natten känns varm. Kängorna är tunga och ryggsäcken skaver. Är helt sjukt kissnödig. Rebellerna ökar takten och spurtar ännu snabbare över den svarta och snustorra sanden.

På alla sidor är vi omgivna av unga män med vapen kastade över axlarna. Jag hör mina egna andetag. Kängorna slår som pukslag mot den torra jorden. Försöker fixera blicken på sandalerna framför mig: vänster, höger, vänster, höger, vänster …

Jag tar för långa steg och hamnar i otakt. Hör hur hjärtat slår. Pulsen skär i tinningen. Tänker att jag läst om detta, att människor som springer för sina liv ska få extra kraft och energi, hur mammor kan lyfta bilar om deras barn hamnar under dem. Men ingenting av den kraften finns nu. Det är som alltid ett jävla elände att springa med packning. Jag är rädd för att stuka en fot eller för att snava. Känner en blandning av törst och blodsmak i munnen.

Efter en halvtimme övergår språngmarschen i en hetsig marschtakt. Mörkret gör det svårare och svårare att undvika taggbuskarna och jag känner hur handryggarna blir fuktiga av blod. Törnen långa som knivar river i ansiktet, bröstet och hårbotten. Jag skyddar ansiktet med underarmarna och vräker mig brakande fram genom snåren. Rebellen framför ger mig en blick av avsmak.

– Schhh! Var tyst!

Hur kan han undvika alla buskar? Kan han se i mörker? Rivsåren i händerna och ansiktet svider när svett, salt och sand tränger in i dem.

Så äntligen, bakom ett krön slår våra ledsagare av något på takten och jag kan urskilja konturerna av ett långt ringlande led. Bredvid mitt eget led finns ett till vänster och ett till höger. Tre stridskolonner. Vi kanske kan överleva detta ändå.

En av rebellerna springer upp jämsides och presenterar sig som tolken Noor.

– Är ni från Sverige?

– Ja.

– Vad tycker du om Ljungberg?

– Va?

– Ljungberg! Larsson och Zlatan …

– Fotbollsspelarna? undrar jag flåsande.

Tolken gestikulerar i nattmörkret.

– Jag håller på Arsenal, säger han och sträcker upp armarna i luften.

Johan hör samtalet och kommer ikapp.

– Vad håller han på med, vad dillar han om?

– Fotboll!

– Hur kan han prata fotboll nu mitt i natten? Fattar han inte att vi precis höll på att dö?

Johan försöker förklara biljakten för tolken genom att springande hålla händerna som en ratt och kasta sig av och an med kroppen. Tolkens skratt låter som en hyenas.

– Inga problem!

Han förklarar att den etiopiska militären aldrig anfaller dem nattetid. Det blir farligt först när solen går upp. Noor släpper fotbollsfrågorna och vänder sig mot Johan:

– Du, pappas namn?

– Kjell, svarar Johan.

– Tjell, försöker tolken.

– Vad fan är det här, varför vill han veta det?

– Farfars namn?

– Erik!

– Erik?

– Ja!

– Varför kom du till Ogaden?

Johan vänder sig mot mig:

– Vad är detta, något jävla förhör, eller?

– De är nog bara nervösa och pratar dålig engelska.

– Varför kom du hit? envisas tolken.

Johan och jag bara tittar på varandra och fortsätter småspringa.

Ovanför oss spricker molntäcket upp och stjärnhimlen lägger sig som en ostkupa över öknen. Bakom oss syns förföljarnas lyktor som eldflugor vid horisonten.
I månskenet är det lättare att undvika buskagen. Allt som växer är taggigt.

Jag får upp satellittelefonen och försöker ringa Anna igen. Till slut går signalerna fram och hon svarar. Linjen är nu helt fri från brus.

– Vi klarade det, vi är inne.

En av rebellerna gestikulerar åt oss att stanna och sätta oss ner i sanden bakom några stora buskar. Fram ur skuggorna träder en rebell klädd i en dammig silverkostym. Han presenterar sig som plutonchefen Youssuf, lägger ner sitt vapen i sanden och sätter sig på huk framför oss.

– Området vi är i är väldigt farligt. Vi måste snabbt bort från den här platsen innan det blir ljust.

Han har sett oss ringa med satellittelefonen, och vill nu att vi plockar ut både batteriet och simkortet.

– Men detta är inte Thuraya som den etiopiska armén använder, det är Irridium, de kan inte spåra den, försöker jag.

Youssuf bara skakar på huvudet och mumlar något om »kineser«. Jag torkar av händerna mot byxorna och lyckas trots mörkret ta isär telefonen och lägger bitarna i ett av facken på ryggsäcken. Sedan småspringer vi tillsammans genom busksnåren för att komma ifatt de andra, som tagit en paus mellan några buskar. Tydligen ska vi få vila lite.

»Vi är inne. Något har gått åt helvete. Men hur mycket åt helvete?«

Jag lägger mig raklång i den varma sanden. Till en början svalkar den kyliga nattluften behagligt, men så snart svetten torkar börjar jag att huttra. Jag drar upp torra kläder och strumpor ur packningen och byter om. Johan är vaken och stirrar upp mot stjärnorna.

Jag hör bara min egen puls i tinningen. Efterhand som andningen går ner kan jag urskilja ljudet av vapen mot plastdunkar, klunkandet av vatten när flaskor fylls på. Hyssjanden. Lätta steg i sanden.

Tänker att vi är inne.

Fucking jävla kuk-Ogaden. Äntligen.

Dag ett: 1–0 till oss.

– Vi kom in, försök sova nu, säger jag till Johan.

– Tror du vi är förföljda?

– Antagligen, men jag tror det stämmer som tolken sa, att de inte skulle anfalla nattetid.

Jag rullar över på rygg och med händerna bakom huvudet betraktar jag månens mörka kratrar.

En vinter för 15 år sedan fjällvandrade jag i veckor, och varje kväll klockan tio lade jag mig ner under den bara himlen för att titta på månen, samtidigt som Linnea gjorde samma sak hemma i Stockholm. Inför den här resan sa jag till henne att vi skulle göra samma sak.

Minnet gör mig varm, lugn och lycklig.

Johan: Någon rör försiktigt vid min axel. När jag slår upp ögonen är ett suddigt ansikte lutat över mig.

– Gör er redo, det är dags.

Ansiktet försvinner ut i dunklet. Kroppen skakar av köld. Huvudet värker och tungan känns svullen och torr. Var är jag? Drömmer jag? Känner mig inte helt hundra. Verkligheten går i slowmotion. Långsamt kommer minnesfragment från gårdagen tillbaka: chaufförens panikslagna ansikte, vansinnesfärden, språngmarschen ut i natten.

Jag vrider på huvudet och ser ett suddigt landskap. Den första solstrimman syns vid horisonten som ett blåvitaktigt sken. Jag sparar bilden på näthinnan.

I takt med att kroppen och sinnena vaknar till liv kommer en krypande känsla av ångest. Här är ju rena krigszonen. Vad blev det av föraren? Bilden av en torterad chaufför dyker upp på näthinnan. Dog han för reportaget? Och vem ska betala för bilen? Är vi fortfarande jagade? Ska vi ringa Anna och blåsa av allt? Går det att blåsa av?

Fan, jag kan inte krascha. Får inte. Måste jobba mot känslan. Motarbeta den till varje pris. Inte låta tankarna skena iväg, måste hålla ihop nu.

Jag vet att ångesten till stor del beror på stress och bristen på sömn och vatten. Jag vet att det kommer att släppa bara vi får tina upp, äta lite och sova. Nu gäller det bara att rida ut stormen.

Någonstans där ute i mörkret hörs röster som förs vidare med vinden. Martin sover ihopkrupen i sanden bredvid mig med kängorna på.

Jag snörar på mig mina egna som jag har haft som huvudkudde och ser att underarmarna är helt sönderrivna. Tar en klunk vatten, gurglar och försöker få liv i tungan. Trots att vi måste ha druckit nästan två liter var i går kväll sticker det i benen och dunkar i huvudet. Drar på mig en varm tröja, tänder en cigarett och drar ett djupt bloss. Hjärnan piggnar till och jag försöker sammanfatta: Vi är inne. Något har gått åt helvete. Men hur mycket åt helvete?

Jag ruskar Martin lite. Hans ansikte rycker till och han öppnar ögonen.

Jag tar fram kameran. I sökaren ser jag täta, torra taggbuskar omgivna av hårt packad sand. Siluetter rör sig smidigt mellan dem. Tummen och pekfingret börjar röra sig med automatik. Jag drar bländaren till max, det borde fungera. Ögat klistrat mot sökaren. En kulspruta på en axel. Klick. En rebell i silvergrå kostym, komplett med väst och patronbälte. Klick. En ung kille med ett prickskyttegevär. Jag registrerar detaljerna: det vildvuxna håret, rastaflätor, vapenremmar, säckiga kläder. Klick. Ljusmätaren säger att det är på gränsen till för mörkt, men visst fan fungerar det. Tar några bilder till.

Det är det här jag lever för. Unika bilder. Första svenska fotografen på plats i dödens Ogaden. Detta är livet.

Martins röst får mig att sänka kameran.

– Hur känner du dig?

– Det är dåligt ljus, lite mörkt, svårt att göra något vettigt av det här.

Martin sträcker på sig och vänder på ryggsäcken.

– Hur mycket vatten har du kvar?

Jag ruskar på min flaska.

– Jag tror jag har två liter.

Martin väger den i handen, mumlar något om »max en halvliter« och plockar fram tabletter med C-vitamin och vätskeersättning som han trycker ner i flaskan.

– Vad vi drack i går, säger han. Det är stressen, man blir törstig av adrenalin.

Jag får tillbaka den halvdruckna flaskan av Martin och sveper det som är kvar. Han ser okej ut. Lite trött. Men ögonen är lugna, det känns som det viktiga just nu. Hans underarmar är täckta av levrat blod som blandats med sand.

– Jävligt korkat att inte ha långärmat i går, säger jag.

Tolken Noor avbryter oss:

– Vi måste gå innan det blir ljusare, kom fort.

Rebellerna har börjat samla ihop sig i smågrupper. Väskor och bylten slängs upp på axlarna, vattenflaskor hängs på livremmar, filtar rullas ihop. Det metalliska ljudet av vapen som sätts ihop och magasin som trycks in ljuder genom luften.

En efter en uppenbarar sig nya rebeller i gryningsljuset. Ingen är den andre lik. Jag hälsar på arabiska, på engelska, tar i hand, bugar lite. Nervositeten släpper taget, handslag för handslag, omfamning för omfamning.

Jag och Martin försöker fråga tolken om det som hände i går.

– Inga problem, blir svaret.

Martin försöker få reda på om de förstått att vi var förföljda av bilar, om de har rapporterat det vidare.

– Inga problem.

Martin frågar vad som sker om vi blir anfallna. Den frågan tar Noor i alla fall på allvar. Han förklarar att om de blir överraskade springer de för sina liv – den etiopiska armén lämnar aldrig städerna om de inte är flera hundra. Vi försöker förklara att vi inte vill hamna i korselden och att vi tänker ge upp om vi bedömer att vi inte kan fly.

– När ni springer måste ni få med er min kamerautrustning, det är extremt viktigt, säger jag och pekar på mina båda kameror och väskan med datorn och minneskorten.

Tolken nickar och översätter till de andra.

– Oroa er inte, då tar vi er utrustning och springer, säger tolken. Ni stannar kvar, men det kommer inte att hända. De hittar oss aldrig, var inte oroliga.

Plutonen börjar röra på sig. Nu börjar vandringen, genom mörkret och in i en värld vi bara känner genom flyktingarnas berättelser och skräckrapporterna från FN och Human Rights Watch.

Efter mer än ett år av förberedelser är vi äntligen inne. Men ingen lyckokänsla infinner sig. Adrenalinpåslaget från i går har lämnat en besk eftersmak. Hur djupt i skiten sitter vi?

Jag måste snacka med Martin om vad vi ska göra. Vi går på ett långt led, marken är ojämn och det är svårt att hålla en jämn takt. Bakom mig hör jag Martins tunga andning och ljudet av kläder som rivs sönder när han fastnar i buskarna. Jag saktar ner så att han kommer upp jämsides med mig. Han ser trött och besviken ut. När jag frågar vad det är suckar han.

– Jag är sned på mig själv för att jag inte hade bandaren på under biljakten. Tänk dig det ljudet, den ljudmiljön!

– Skit i det nu. Var är vi, vad hände?

– Vi passerade »the point of no return«, säger han och ler åt sin egen formulering.

Alltid så jävla dramatisk, tänker jag och ser mig omkring.

– Rena rama »Bob Marley-jugend«, den här gerillan, säger Martin.

Jag kan inte låta bli att skratta.

– Ja, vi har hamnat mitt i ett krig, nu finns det ingen återvändo, det är väl bara snabbt in och snabbt ut.

Gångrytmen infinner sig i takt med att solen långsamt reser sig över horisonten. Värmen återvänder till kroppen. Stelheten avtar och självförtroendet kommer sakta tillbaka.

Inte ett moln syns på himlen.

Det kommer att bli en varm dag.

 

Efter ett par timmars vandring, precis innan solen är på väg att bli outhärdlig, bryts tystnaden av det klonkande ljudet från en koskälla. Under vad som ser ut att vara det enda trädet i Ogaden betar en ensam kamel av bladen med underläppen. Den är så stor att rebellerna nästan kan stå raklånga under dess mage. Noor går fram med en träbägare och mjölkar den med säkra rörelser.

– Hur gammal är den? frågar jag.

– Den är fem år och heter Addawser, säger tolken och klappar kamelen på sidan.

– Hur kan du veta det?

– Jag känner honom mycket väl, alla kameler har ett namn och en ägare.

Hela plutonen har stannat upp och spridit ut sig runt trädet. Mitt på dagen är det för varmt för att gå. Vi är törstiga och dricker med djupa klunkar av mjölken, medan Noor förklarar att kamelerna är namngivna efter sina egenskaper.

– Vi har namn på kameler som dricker mycket vatten, kameler som dricker lite vatten, kameler som bara dricker vatten varannan dag och kameler som dricker vatten var tredje dag, kameler som alltid är törstiga och kameler som aldrig är törstiga.

Jag torkar bort mjölken från mustaschen och pustar ut. Hoppas att magen har vant sig vid färsk kamelmjölk efter alla frukostar i Galcayo. Men den bubblar lite oroväckande.

– Kamelerna i Ogaden är störst i hela världen, många kommer hit för att stjäla våra kameler, förklarar tolken.

Jag nickar instämmande. Lägger ifrån mig kamerorna och packningen och går en sväng medan Martin sitter kvar och antecknar.

Bakom en buske ser jag ryggtavlorna på en grupp rebeller som smusslar med något. När de upptäcker mig sätter de ett finger framför munnen. De tjuvröker!

Jag slår mig ner och får hjälp med att tända en av deras cigaretter. I rökrummet på krogen är det alltid lätt att börja snacka. Öknen utgör nog inget undantag.

En rebell med ett enormt rastahår presenterar sig med ett namn jag inte kan uttala, så jag bestämmer mig för att döpa honom till »Rasta nummer ett«.

– Det svåraste under mina sju år i öknen har varit att få tag på cigaretter, säger han.

I teorin håller han med om hälsoskälen bakom gerillans rökförbud och han röker aldrig så att de yngre rebellerna ser honom. Dessutom syns glöden i mörkret. Men ändå: den här dagen kan vara hans sista.

Bakstycket på hans kalasjnikov är splittrat sedan en eldstrid en månad tidigare. Till skillnad från de flesta andra i gerillan är han klädd i den etiopiska arméns ökenuniform.

– Jag drog av den från soldaten som sköt mig. Se, här är kulhålet, säger han och visar med pekfingret ett fransigt hål i magtrakten på uniformen.

De andra smygrökarna börjar visa upp sina troféer. Vartenda kamouflageplagg är taget från döda soldater. De skrattar när de berättar om sammanstötningar, om de döda och om de levande. De här unga gerillamedlemmarna utkämpar ett krig som är äldre än de själva. De känner inte till någon annan värld.

Under natten tyckte jag mig se en kvinnlig rebell, och undrar nu om jag såg i syne.

– De var med förut, men när etiopierna fick tag i dem blev de våldtagna och dessutom användes de i propagandan mot oss: »Titta, de låter kvinnor slåss, de är inga riktiga muslimer.«

Han ser ut att fundera ett tag över detta faktum innan han fortsätter.

– Vi saknar dem. Mest för att de kunde sjunga traditionella sånger. Om öknen, kameler och Ogaden. Kanske kommer de tillbaka. Jag hoppas det. Det är tyst utan kvinnor.

Som tack för cigaretterna håller jag fram två energibars. Rebellerna synar paketen med misstänksamhet.

– Är det en svensk kaka?

– Typ, svarar jag och försöker förklara att de innehåller proteiner och energi – lite som kött.

De skakar på huvudet. Det är ju en kaka.

– Du måste verkligen älska ditt land för mycket, ta med sig en kaka in till Ogaden, säger rastarebellen och skrattar.

Deras lugn smittar av sig. Det börjar kännas bättre. De här killarna kommer inte att vilja slarva bort oss i öknen. De kommer att ta hand om oss.

En rebell med grå kostym och grön slips kommer fram till mig med en kopp varmt te. Värmen sprider sig i kroppen. Jag frågar var han har köpt sin kostym. Han skrattar.

– Vi får allt av byborna, vad vi än vill ha. De ger oss sina finaste kläder, mat och vatten. Utan dem skulle vi inte överleva i ett dygn.

Jag går tillbaka till trädet och lägger mig för att vila i sanden. Med en bild på näthinnan av skrattande, tjuvrökande rebeller som känner alla kameler slumrar jag in.

Martin: Ljudet av en radiomottagare som hoppar mellan frekvenserna sprakar genom luften. En bit bort från trädet håller plutonchefen Youssuf på att montera upp den långa antennen med en ståltråd som trilskas. Efter ett tag får han in en nyhetssändning från BBC World. Huvudnyheten är att Rädda Barnen kommer att satsa ännu mer resurser i flyktinglägret Dadaab. En expert befarar en katastrof i höst på Afrikas horn.

Vårt jobb från de somaliska flyktinglägren i Galcayo kommer nog att sälja. Vi kommer att bli de första som slår larm i svensk press. Sedan hoppar radion vidare till nyheter på somaliska. Youssuf lyssnar uppmärksamt tillsammans med gruppcheferna.

Buskarna vi sitter under ger inget riktigt skydd mot den brännande solen, men det är skönt att få vila och sträcka ut benen. Noor dyker upp med lite kamelkött blandat med bränt ris inslaget i en tygbit. Jag tar upp en benig ursäkt till mat och ser att det sticker fram svarta maskhuvuden ur köttet. När jag skakar på biten ramlar larverna ner i sanden.

– Ska vi leva på det här? frågar Johan.

– Så länge de är döda är det ingen fara, bara extra protein, svarar jag i ett tappert försök att muntra upp stämningen.

Vi riskerar i alla fall inte att drabbas av de trikiner Andrée-expeditionen led av när de åt färskt isbjörnskött på väg till Nordpolen 1898. Jag börjar berätta historien för Johan, men han ser så kräkfärdig ut att jag äter vidare under tystnad. Den enda liter vatten vi har kvar måste vi spara till den kommande vandringen.

Youssuf kommer mot oss med snabba steg. Hans blick vandrar rastlöst över vår utrustning. Hans fingrar trummar mot kolven. Han är inte orolig utan anledning.

– Vi skulle ha mött er på en annan plats egentligen, men allt blev försenat. Nu måste vi lösa det här genom att gå mycket, väldigt mycket. […]

 

En efter en lösgör sig rebellerna ur klungan och försvinner iväg som vesslor mellan buskarna. Det enda spåret efter vår lunchrast är lite aska.

Johan, Noor och jag går i mitten av en stor diamantformation. En snabb titt på kompassen visar att vi rör oss nästan rakt norrut. Tempot är högt, men i dagsljuset är det lättare att undvika törnen. Kängorna sjunker ner djupt i den porösa sanden, det är som att gå på en strand. Efter någon timme kommer jag in i lunken och kan börja tänka på annat än på var jag sätter fötterna.

Vad är det här för typ av krig? De södra delarna av Ogaden måste vara svårast tänkbara terräng för en gerilla att verka i. Mot en reguljär armé med moderna fordon och vapen. Har de några chanser att lyckas? Eller är det inte därför de slåss?

De unga män som omger oss har enkla vapen och slitna kläder. De flesta bär inte på mer än ett magasin och en liten termos med vatten eller te. Av de gerillor jag färdats med har jag aldrig sett någon mer eländig.

Många i Etiopien önskar att ONLF-krigarna torkade bort likt alla andra krigsreliker som står och rostar i öknen sedan de olika krigen mellan Somalia och Etiopien. Enligt dem har civilbefolkningen förförts av politiska grupper i exil, som samlar in pengar till gerillan och hetsar mot Etiopien.

För andra har ONLF blivit en symbol för politikens eviga oförmåga att förbättra levnadsvillkoren för vanliga människor i regionen. Skulle de få stöd från Eritrea? Den dåliga beväpningen antyder snarare att den öken som skyddar dem mot fiender också isolerar dem från världshändelserna – och vapenhandeln.

Frågan är om de civila i regionen har hamnat i kläm mellan rebellerna och armén, eller om de är lojala med kampen för självständighet. Svaren finns någonstans här i öknen.

 

Johan: Vi delar på den sista decilitern vatten. En klunk var. Hittills har vi inte passerat något vattenhål, men de måste väl ha någon plan? Vi måste ju ha vatten. […]

I skymningen tar vi äntligen paus. Några rebeller samlar ihop torra kvistar och snart brinner en liten eld och en stor kittel med te börjar koka. Vem har släpat hit den?

En rebell sicksackar runt med ficklampa i labyrinten av taggbuskar och fyller på te i allas plåtkoppar, som en öknens galna kypare. Jag tar av mig kängorna och byter strumpor. Hänger de gamla innanför skärpet.

Det känns tryggt med en brasa. Om det fanns etiopisk militär i närheten skulle de knappast tända en eld.

Någon kommer med vatten i en gul plastdunk. Vi häller försiktigt över varsin liter i våra vattenflaskor och lägger i bakteriedödande piller, Resorb och C-vitaminbrus. Resultatet blir en gulaktig saltlösning.

– Vi måste ha mer än en liter vatten var per dygn, säger jag till tolken.

Han pekar västerut med gevärspipan.

– Det finns ett vattenhål en mil i den riktningen, men den etiopiska armén har slagit läger omkring det, så vi kan inte gå dit. Det är en ny taktik, de vill att vi ska törsta ihjäl.

Martin och jag enas om att dricka en halvliter var nu och sedan en deciliter i timmen när vi går.

Allt fler kvistar slängs på elden. En rebell kommer bärande på en hel stock. Det börjar kännas som en valborgsmässoafton – lite utom kontroll. Ljusskenet måste synas flera mil.

– Varför en så stor eld? frågar jag Noor.

– För att vi har mycket ved.

Vi dricker upp teet och ser hur plutonen samlas kring brasan för att värma sig. De flesta stirrar tyst in i lågorna. Efter så många år tillsammans har de kanske inte så mycket kvar att snacka om.

 

Vi marscherar på i nattmörkret. I täten går tjuvrökaren med en ficklampa som han täcker med en näve så att ljuset silas ut mellan fingrarna. Efter honom, tätt, tätt, följer alla vi andra på ett långt led. När månen kommer fram bakom molnen försöker jag räkna oss. Vi måste vara uppemot hundra. Varje kilometer passerar vi dessutom utposterade rebeller som sitter på huk insvepta i filtar. De tittar nyfiket upp när vi passerar.

Bortsett från några korta avbrott har vi gått i över ett dygn sedan vi hoppade ur bilen. Ett av mina knän värker. Törsten är tillbaka. Det gäller att hålla takten för att inte snubbla i mörkret, ett felsteg och man snubblar på en sten, fastnar i en taggbuske eller krokar fast i en gren. Jag gör det till en sport att pricka fotspåren framför mig exakt.

En halv deciliter vatten kvar i flaskan. Vi kommer att få problem om vi inte stannar snart. Ett dygn klarar man utan tillräckligt med sömn och vätska. Men två?

Bakom mig brakar Martin på som en ångvält.

Jag går upp jämsides med Noor för att fråga när vi kan tänkas få mer vatten, men innan jag hinner säga något frågar han istället:

– Vad är skillnaden mellan Sverige och Ogaden?

– Ja, hur tänker du?

– Finns det gräs?

– Ja, det finns gräs.

Noor låter svaret sjunka in.

– Har du djur?

– Nej, jag bor i en stad och där bor de flesta utan djur.

Noor ser chockad ut.

– Inga djur, ni måste vara mycket olyckliga. I Ogaden vill alla bo på landsbygden. Alla som har kameler är lyckliga.

Jag nickar.

– Hur många människor bor det i Sverige?

– Nio miljoner.

– Har ni några klaner?

– Nej.

– Det måste vara kaos! Hur kan ni vara nio miljoner utan en enda klan?

Han skrattar åt vårt land och ökar takten för att berätta för rebellen framför sig om det han precis fått höra. Berättelsen om Sverige sprids genom ledet som en visklek.

Fortfarande inget vatten.

Bakom mig älgar Martin vidare. I mörkret frammanar jag en fantasibild där han med ben stora som stockar och i kängor i minst storlek 100 plöjer fram med jättekliv över terrängen.

Framför mig lyfter Noor lite extra på sina sandaler så att jag ska se exakt var jag ska sätta ner fötterna.

 

Martin: Vi marscherar rakt in i soluppgången. Naturen är torrare nu, kalare. Jag tar upp vår karta och sätter en prick på vad som bör vara vår position efter nattens vansinnesvandring.

När jag försöker få den bekräftad av Youssuf skakar han bara på huvudet.

– Har du karta och kompass när du går runt i ditt land?

Rebellerna har andra kartor. Mentala. Utan nationsgränser och vägar.

Jag hoppas att mina beräkningar inte stämmer, för enligt dem skulle vi vara på väg rakt in i den dödens triangel mellan städerna Shilabo och Warder som de värsta flyktingberättelserna härstammar ifrån.

Precis innan de första solstrålarna når marken stannar plutonen för att be. De svarta siluetterna riktar in sig mot Mecka. Alla tar av sig sandalerna, lägger sina vapen framför fötterna och går ner på knä. De mumlar tyst ur Koranen och böjer sig unisont mot en orange sol.

De vill inte att vi fotograferar dem när de ber. Bönen är privat. De är inte den typen av rebeller.

 

Några hundra meter från böneplatsen visar Youssuf oss några övergivna gräshyddor.

– För tre veckor sedan bodde Abdullahi Mohammed med sin fru och sina fem barn här.

Youssuf petar med sandalen i sanden. Platsen känns spöklik.

Jag följer en liten nertrampad gång som knappt kan urskiljas mellan hyddan och det som måste ha varit en inhägnad för getterna. Tystnaden är så bedövande att jag sänker rösten till en viskning.

– Hur levde människorna här?

På golvet inne i hyddan ligger lite textilier. Sanden är tillplattad. Jag går runt hyddan under tystnad. Johan tar bild efter bild.

Youssuf harklar sig.

– De var lyckliga, hans fru hade gett honom tre friska pojkar och två friska flickor, de var alla oskyldiga, mannen hade en släkting som slogs med oss, men inte Abdullahi, han var nomad, han ville bara vara med sina djur.

En gång har det lekt barn i sanden, kameler har tjudrats vid träden, getter har slaktats så ökensanden färgats blodig. Här fanns en gång liv. Kärlek.

Finns det någon som kan berätta vad som hänt?

Just då får vi syn på en levande varelse bland buskarna.

Det är en gammal man som mödosamt haltar åt vårt håll.

Vi går honom till mötes. Han ser rädd ut men verkar också glad över att få oväntat besök.

Väl framme hälsar han artigt, slår sig ner i sanden och tar av sig strumporna och sandalerna för att visa sina brända tår.

Vi sitter tysta ett tag innan han börjar berätta.

– Jag är inte medlem i ONLF, säger han. Jag är från en by ett par mil norrut. Alla byborna i den byn är dödade. Själv stod jag inför ett val, att gå med i den etiopiska armén eller fly. Men innan jag kunde fly körde den etiopiska armén el genom min kropp.

Tån ser svedd ut och foten verkar delvis orörlig.

– Etiopierna tog hans getter, fyller tolken i, och de har skjutit hans kamel. När vi har vandrat vidare är hans plan att gömma sig igen och sedan fly till Dadaab med sina barn.

Mannen har bråttom iväg. Han vill inte berätta mer. Under en längre tid har han överlevt genom att få mat av grannarna. Nu har de också fördrivits.

Han försvinner söderut mot Kenya.

 

När den gamle mannen har linkat iväg tar Noor fram en glansig anteckningsbok ur sin väska. Omslaget i hårdpapp bär rubriken »Lovely Notes« mot en rosa bakgrund av tecknade tulpaner. Noor handskas varsamt med den, som om den vore en helig skrift.

– Här har jag skrivit ner allt som hänt människorna i vår plutons område från den 3 mars 2010 fram till i dag.

Han börjar bläddra. Sidorna är fyllda av namnen på hundratals platser mellan Doldol, Warder och Shilabo, bredvid personuppgifter och datum. En del är skrivet med bläck, annat med blyerts. Några sidor är sandiga. Andra är fuktskadade. Månad efter månad, vecka efter vecka, dag efter dag.

– Jag kallar den för »Dödens bok«, säger Noor och skrattar ansträngt.

Han slår upp en sida på måfå och börjar läsa:

– Den 10 mars i år sköt militären ihjäl Dule Badel Ibrahim, Abdi Kader Barre och Yasin Ahmed Barre. De misshandlade bybor och många tvingades fly. Den 6 maj sköt militären ihjäl Abdi Hakim Putli och Sahardit Abdi Barbar. Ordern att döda dem utfärdades av Meles Zenawis hantlangare, presidenten Abdi Iley personligen. Han var där.

Sida upp och sida ner står namn på familjefäder, barn och fruar. Skjutna, fängslade eller misshandlade. En kyrkobok som börjar och slutar med döden.

– Överallt där vi angriper militären bränner de ner byarna runtomkring som hämnd.

Jag tar tag i boken och Noor släpper den motvilligt ifrån sig. Jag bläddrar snabbt fram till dagens datum.

Jag känner hur blodet rusar.

– Det sköts en person i går i byn vi passerade.

– Ja, en man dödades i Garmuda i går. En man gick tillbaka längs vägen för att leta efter sina getter och sköts då av soldaterna.

– Och den här då? säger jag och pekar på ett annat namn från gårdagen.

– Han fick sitt öga utpetat men lever. Det kostar inget att döda oss. De ser oss inte som människor utan som djur.

Noor slår ihop boken. Han ser sedan på oss.

– Finns det träd i Sverige?

– Ja, svarar jag förvånat.

– Hur ser de ut?

Jag ritar en gran och en tall i hans anteckningsbok. Han granskar teckningen med skeptisk min.

– De är inte lika stora som träden i Ogaden.

– Det är möjligt, svarar jag diplomatiskt och räcker tillbaka anteckningsboken.

Noor slår ihop boken och virar omsorgsfullt in den i en grön sjal innan han lägger tillbaka den i väskan.

– Bli inte oroliga, försök vila lite innan vi ska börja gå igen. Vi kommer att behöva gå långt i dag.

 

Marschen fortsätter. Vattnet är helt slut nu. Men man kan alltid ta ett steg till. Och ett till.

Det är snart två dygn sedan vi sov ordentligt. Skuggorna försvinner under oss, solen är på väg mot zenit.

Jag går upp jämsides med Johan. Han ser lika sliten ut som jag känner mig.

– Kan man dricka sitt kiss? frågar han.

Jag börjar fundera. Hur var det nu … Det finns många berättelser om skeppsbrutna som druckit sin urin och ätit upp sina medresenärer för att överleva.

– Jag tror man kan göra det under en kortare period, så länge det inte är helt brunt av salter och skit.

– Hur länge då? undrar Johan.

– Ett par dygn, om det krävs för att man inte ska törsta ihjäl. Men man kan också utvinna vattnet ur urinen om man tänder en eld eller använder solljuset.

– Piss och solsken, ska jag snusa bajs också?

– Inte än på några dygn, svarar jag. Vi får gå på och hoppas på vatten senare under dagen.

»Smärtan och tankarna på kallt rinnande vatten är på väg att göra mig tokig.«

Timmarna går. Våra tungor förvandlas till sandpapper. Det farliga med vätskebrist är att även hjärnan såsar ihop.

Jag har känt hunger innan. Varit utan mat flera dygn i sträck. Men alltid kunnat dricka eller äta snö. Denna brännande törst är något nytt.

Ännu en skymning sänker sig. För tredje natten i rad vandrar vi utan att kunna dricka oss otörstiga. Rebellerna verkar helt oberörda av vätskebristen. Törsten blir till adrenalin. Jag famlar efter en strategi i mörkret: Vilka är mina fördelar i öknen? Jag är lång. Om jag tar långa kliv sparar jag energi. Jag försöker tänka som en kamel. Tar ett stort steg när rebellen framför mig tar tre. Visualiserar fötterna som klövar i mjuk sand. Törsten berör mig inte. Jag är en Al Shamla – en kamel som är snabb och ung och som aldrig dricker.

Efter ytterligare någon timme är kamelleken inte rolig längre. Jag springer ifatt Youssuf och bestämmer mig för att lägga fram det pedagogiskt. Försöker förklara att vi kommer att gå snabbare om vi bara får fem minuters paus varje timme och får dricka.

– Nej, vi är jagade, svarar han utan att släppa horisonten med blicken.

Som för att jävlas ökar han takten något.

Jag faller tillbaka in i ledet och hoppar in bakom Johan.

– Det där gick ju bra, säger Johan ironiskt.

– Varför går ni så jävla mycket? slänger jag ur mig till tolken.

Han tittar oförstående på mig.

– Vi gillar att gå, svarar han syrligt.

Jag stapplar vidare. Känner hur kängorna är för tunga. Vill ta av mig allt jag bär på. Delar ut radiobandspelaren, min lilla väska med energibars, den tomma vattenflaskan och sjalen till rebeller runtomkring mig. Omgivningen förvandlas till ett töcken.

Om vi gått hela dagen kan vi väl inte gå hela natten? Men det måste vi. Johan och jag slutar prata med varandra, det tar för mycket energi. Jag ser att han haltar illa. Men det finns inget att säga. Vi driver planlöst med en jagad armé.

Det är var och en för sig själv nu. Vi vet båda vad som står på spel. Vi vet någonstans också att den andre kommer att fixa detta. Vi har lagt våra liv i varandras och gerillans händer. Under stjärnorna finns en tillit som saknas i det vanliga livet.

 

Johan: Benen känns som bly. Fötterna är blöta, mjuka och mosiga. Jag blöder från ett rivsår över magen. Kroppen är glödhet. Hur kan jag fortfarande svettas så mycket när jag inte dricker något? Får panik av att förlora så mycket vätska. Det bara rinner av mig. Varje svettdroppe måste ju ersättas. Men med vad?

Jag försöker räkna ut hur mycket man kan svettas innan man svimmar. En obehaglig tanke dyker upp. Jag kommer inte att palla detta. Får man tänka så?

Jävla skit-Ogaden. Jävla skitrebeller. Hur fan kan de ta in två journalister i en öken och skita i vattenfrågan? Inkompetens i kubik.

Knäet bultar av smärta. Vad är värst – vätskebrist eller om knäet går av? Pajar jag nu är vi ute på väldigt tunn is. Det är en sak om vi blir gripna, men att linka tillbaka på grund av ett knä … Det gör jag bara inte.

När vi stannar till vid en sänka passar jag på att dra av kängorna och massera fötterna. Jag känner hur blodet forsar fram i tårna och sedan tillbaka upp i benet. Jag försöker sträcka ut vänsterbenet och flämtar till. Något är väldigt fel.

Försöker böja knäleden fram och tillbaka, men ger upp när smärtan spränger fram.

Martin frågar hur det är med mig.

– Det är skit. Jag är törstig som fan och jag tror knäet håller på att ge upp.

– Du har nog bara överansträngt det, sanden är svår att gå i.

Jag ser oron i hans ögon. Vi vet båda två vad som väntar om knäet är trasigt.

Jag får fram den lilla medicinpåsen ur ytterfacket, hittar Voltaren i både piller- och gelform. Sväljer tre 25-milligramskapslar och sprutar ut en rejäl klick smärtstillande på knäet. Masserar sakta in salvan och virar över en varm tröja som stödförband.

– Kom igen, de rör på sig, hör jag Martin säga.

Smärtan och tankarna på kallt rinnande vatten är på väg att göra mig tokig. Jag snörar på kängorna igen och hatar hela världen.

 

Martin: Som på en outtalad order kastar sig rebellerna ner i sanden. Vi följer efter.

Det blir knäpptyst.

Noor hasar sig fram till oss och visar med ett finger framför munnen att vi ska vara tysta. Man kan ta på allvaret.

Jag lyfter huvudet och ser strålkastarna från en bil röra sig ryckigt vid horisonten. Bakom den ännu ett fordon. Är det bilarna som jagade oss första kvällen?

Rebellerna osäkrar sina vapen.

Jag vänder mig mot Johan. Viskar:

– Man klarar vätskebristen bättre om man låtsas vara en kamel. Pröva det.

– Du är och förblir en älg, muttrar han. Det är dig etiopierna hör och följer efter. Ska du låtsas vara något, låtsas vara en katt.

Bilarna stannar. Motorerna stängs av, lyktorna slocknar. Vi lyssnar. De lyssnar.

Ögonen börjar långsamt vänja sig vid mörkret. Vem är jägare och vem är jagad?

Noor siktar mot platsen där förföljarna nyss var synliga. Tänder någon av dem en cigarett kommer han att skjuta mot glöden. Avslöjar sig däremot någon av rebellerna kommer de andra att öppna eld.

Stämningen är elektrisk. I Noors sammanbitna ansiktsuttryck tycker jag mig inte ana någon rädsla.

Ljudet av bildörrar som öppnas och stängs hörs i natten. Så rullar bilarna vidare och det blir återigen tyst.

Noor reser sig lite uppgivet på armbågarna.

– De såg våra spår över vägen. Nu måste vi gå tillbaka samma väg igen.

Försprånget på två dygn är som bortblåst, all vandring har varit förgäves. Vi är tillbaka på ruta ett.

Bilarna kommer att komma tillbaka, men då ska vi vara långt härifrån.

Jag försöker läsa Youssufs besvikna ansikte. Att inte bli hittad som rebelledare är en hederssak. Om något går snett med karavanens dyrbara last av utländska journalister kommer han att få skulden. Han har underskattat faran, och nu är hans auktoritet naggad i kanten.

Den etiopiska armén hittar inte i öknen, känner inte till rebellernas vägar, vet inte var det finns vatten eller kameler. Därför vet Youssuf från och med nu att han är jagad av sitt eget folk. Liyupolisen består av nomader, precis som rebellarmén. De kan spåra en man i veckor. De blir aldrig törstiga. Våra blickar möts. Youssuf ser hur trötta vi är. För första gången ser han rädd ut.

– Ni måste gå snabbare, säger han.

Youssuf och alla andra som lever av och i öknen har sina egna vandringsstigar. För dem är vägar inte gjorda för att gå på, utan enbart för att korsas. Eller mineras.

Han vänder sig om för att leda plutonen tillbaka i sina egna fotspår. Vi går på ett långt led, i kompakt mörker och total tystnad. Vi är många denna natt. Innan det mörknade hann jag räkna till 86 rebeller.

Ett par timmar senare stannar kolonnen och rebellerna breder ljudlöst ut sina presenningar bland buskarna. Förstärkningar ska vara på väg, viskar någon. En av rebellerna vecklar ut en orange presenning som Johan och jag tränger ihop oss på.

Johan klagar över sitt onda knä. Det har stelnat ihop helt. Höger vad är också helt stum.

Han torrsväljer två Alvedon och en antiinflammatorisk tablett och somnar.

Alla sover utom de som har vakttjänst.

Äntligen kan jag se på stjärnorna igen. Trots utmattningen är jag lycklig över att vara här. Under stjärnhimlen kan jag vara vem jag vill: kamel, journalist, rebell … Martin.

Trött och fri sluter jag ögonen.

Bild: Johan/Martin

Johan: Morgonen är otroligt vacker, bjuder på ett blått ljus som ger mig gåshud. Tredje morgonen i Ogaden.

Runtomkring oss sover rebeller i de mest omöjliga ställningar. Jag provar att röra på knäet och märker att svullnaden har gått ner. Ställer mig upp och försöker stödja på benet. Det går bra. Tar några försiktiga kliv och får igång cirkulationen. Känner hur kroppen vaknar till liv. Så lätt knäcker ni mig inte!

En av rebellerna kommer fram med två flaskor vatten. Jag sparkar till Martin.

– Vakna, vi har fått vatten.

Martin sträcker på sig med en gäspning.

– Vad är det med dig, varför ser du så glad ut?

– Det är en bra dag: vi överlevde natten, mitt knä fungerar och nu har vi till och med vatten. Det kan inte bli mycket bättre.

Jag tar några häftiga klunkar och känner hur kroppen fylls upp och huvudvärken bokstavligen sköljs bort av vätskan.

En efter en kommer plutonmedlemmarna på fötter och samlar ihop sig till en organiserad uppställning. Tystnaden bryts av ett bestämt »givakt« följt av det dunsande ljudet av sandaler som sätts ner med kraft mot jorden.

Youssuf håller ett kort tal till plutonen på somaliska. Vi antar att det innehåller dåliga nyheter – det är den första uppställningen och ordergivningen vi ser sedan vi kom in. Martin monterar upp videokameran och börjar filma, men en rebell avbryter honom och säger att det som sägs är »militära hemligheter«.

Innan de träffade oss gick de i fyra dygn för att nå fram till mötesplatsen, och sedan har de gått med oss i ytterligare tre dygn utan att unna sig vare sig vila eller någon längre sömn. Ändå syns inga tecken på trötthet bland rebellerna.

Efter uppställningen sprider sig en mer avslappnad stämning i ledet, som får sin förklaring när vi lagom till lunch stannar i en öppen glänta.

– Nu ska vi sova och äta i ett dygn, säger Youssuf. Sedan ska vi gå i tre dygn igen.

»Noor tar en blodig bit hjärta med fingrarna och börjar mata Martin.«

Martin och jag kastar oss ner på en plastpresenning. Någon dyker upp med vatten och vi dricker oss otörstiga i skuggan under ett träd.

En bit bort ser jag Noor och några andra rebeller i full färd med att greppa en get. Det vattnas i munnen och jag plockar upp ena kameran.

– Det verkar vara middagsdags, säger jag till Martin som passar på att skriva ner de senaste händelserna i sin anteckningsbok.

Han tittar upp för en sekund.

– Så det vankas färsk get? säger han. Skönt att slippa maskarna.

På slaktplatsen ser jag Noor skära upp halsen på en av de större getterna. Det mörkröda blodet gnistrar i solljuset när det rinner ut i den gula sanden. Jag skjuter bild efter bild med kameran. Färgerna är starka: blod, sol och sand.

– Middag? undrar jag och petar med foten på den livlösa geten.

De nickar.

– Var fick ni den ifrån?

Noor, som redan har börjat sprätta upp magen med en stor kniv, tittar upp:

– Byborna ger oss alla djur vi vill ha. Folket här stödjer oss.

Kanske har de inte så mycket till val, tänker jag. Men säger inget.

– Det här är bra kött, fortsätter Noor. I Ogaden lever vi på fett och kött, det är därför vi kan gå så långt utan att vila.

Getens inälvor väller ut ur kroppen. Noor petar runt i sörjan och förklarar vad som är vad.

– Hjärtat och levern är de finaste bitarna, dem ger vi alltid till våra gäster.

Blodet rinner mellan hans fingrar när han håller upp det rykande färska hjärtat i ena handen. Fan också. Inälvsmat är det äckligaste jag vet. Det värsta med det här jobbet är inte värmen, all väntan eller ens riskerna, utan all äcklig skitmat man tvingas stoppa i sig. Hur ofta har jag inte suttit i en varm hydda med en hel familj stirrande förväntansfullt medan jag försöker stoppa i mig något som smakar skit, och som jag dessutom riskerar att bli sjuk av?

– I Sverige är det »haram« att äta inälvor, försöker jag. Enligt vår religion äter vi inte det som finns inne i djuret, utan bara det som sitter utanpå.

Jag drar entusiastiskt i getens ena bakben.

– Som det här, till exempel.

Noor betraktar mig misstänksamt, och skakar på huvudet.

– Benen är de finaste bitarna, envisas jag. Dem bjuder vi alltid våra gäster på.

Utan att ta någon som helst notis om min kommentar rotar Noor fram den mörkgrå levern ur inälvshögen och börjar skära den i tärningar.

– Det här ska ni få, säger han och ler. Och hjärtat.

Jag lufsar bort till Martin. Efter ett tag kommer Noor bort till oss med två plåtkoppar fyllda med lättkokta bitar av levern och hjärtat.

Noor ställer demonstrativt ner kopparna i sanden framför oss och slår sig ner på presenningen.

Martin börjar plåga i sig bitarna en efter en. Han sväljer utan att tugga.

Noor tycks ändå mena att det går för långsamt, för han tar en blodig bit hjärta med fingrarna och börjar mata Martin. Bit för bit. Jag ser hur Martins kräkreflexer slår till.

– Vänta, vänta …

Tolken passar på att själv ta del av festmåltiden, och med blodiga mungipor försöker han truga i även mig en bit. Han väljer med omsorg ur plåtkoppen, fina delar av hjärtats förmak och kammare.

När jag får svårt att svälja ger han mig en kopp fylld med varm kamelmjölk, och vill att vi ska fotografera honom medan han äter.

– Ta en bild nu, säger han, och släpper fram ett brett leende med munnen fylld av blodiga slamsor och mjölk.

Vi kan inte hålla oss för skratt. Kriget känns långt borta.

Mat blir samtalsämnet som bryter isen. Vi berättar om älgkött, rådjurssadel och vildsvin.

– Militären försöker svälta ut oss, men vi överlever tack vare djuren, säger Noor.

Han berättar att han har en fru, som lever ensam i en av byarna i Ogaden. När plutonen är i närheten brukar han få permission och kan besöka henne under ett dygn.

– Hon är stolt över mig och mitt jobb, säger han. Hon ska föda när som helst. Det kommer att bli en son, en till krigare.

Plötsligt är han tillbaka i nuet. Upptäcker att han svarar på frågor.

– Jag ska inte ge intervjuer och jag tycker inte att ni ska tacka nej till vår mat, säger han. Ät mycket och drick lite, det är hemligheten.

Noor försvinner iväg. Martin sväljer bit efter bit ur koppen.

– Det är en bra egenskap du har, säger jag till honom. Att kunna äta vilken skit som helst.

Han tuggar under tystnad. Jag ser hur kväljningarna kommer i vågor men hur han ändå lyckas behärska sig.

När han är klar med sin egen kopp byter han med mig. Då kommer tolken tillbaka, och när han ser den tomma koppen framför mig ger han Martin onda ögat. Jag däremot – som har varit duktig och ätit upp mina inälvor – får ett getben som belöning.

Innan Noor återvänder till sina kamrater säger han till Martin:

– Ät upp nu, som Johan har gjort.

 

Martin: Efter lunchen faller vi båda i djup sömn. När vi väcks av nyheten att plutonchefen vill tala med oss är det redan eftermiddag.

Youssuf sitter med benen i kors framför den snabbt sjunkande solen. Vi förbereder oss på en partisk historielektion och sätter på videokameran.

– Först och främst vill vi hälsa er välkomna till Ogaden och att ni ska känna er som hemma.

Han förklarar att han inte vill »prata politik«, det får andra göra.

– Vi gömmer oss för etiopierna och de är väldigt onda, om de fångar er blir ni inte bättre behandlade för att ni är utlänningar, de kommer att behandla er illa. De känner inte till begrepp som mänskliga rättigheter, så var försiktiga. Vi vill visa världen vad som sker här. Det finns människor här som dödar och våldtar, vi vill visa er det. Då kommer ni att förstå varför vi slåss. Vi har tagit till vapen för att vi vill ha samma rättigheter som resten av världen. Vi vill att vårt folk ska leva i fred och frihet. Det är enda orsaken till att vi krigar.

Jag antecknar och försöker formulera ett svar.

– Det är därför vi har kommit hela vägen från Sverige, för att kunna berätta sanningen.

Youssuf lyssnar uppmärksamt och säger sedan:

– Om mänsklighetens fader Adam kom tillbaka till jorden är Ogaden den enda plats han skulle känna igen. Här har ingen utveckling skett sedan hans tid med Eva. Här finns inga vägar, ingen sjukvård, inget jordbruk, ingen utländsk hjälp, ingen handel. Världen lyssnar inte på oss, de lyssnar bara på vad Etiopien säger. Om jag skulle börja berätta för dig om de övergrepp som pågår här i regionen skulle vi aldrig bli klara. Det är bara för mycket.

Stämningen är lite högtidlig. Antingen har Youssuf valt tillfället för att han känner att vi nu är i säkerhet, eller så är han orolig för att han inte ska hinna berätta det han tänkt säga innan det är för sent.

– En sak de gör är att de dödar våra barn inför våra ögon. När det sker dör man mentalt. Sedan dödar de dig också. Vi får genomgå två avrättningar. Det är den här verkligheten vi vill visa er, utan lögner, så att ni kan berätta vad som sker i Ogaden.

– Vi ska öppna ögonen på människor, svarar jag. Ogaden är en vit fläck.

– Jag är lycklig över att få träffa dig här mitt i öknen och sitta framför dig så att du kan visa världen att allt vi vill är att leva som alla andra.

Han vill också förklara att etiopierna har fel när de hävdar att de slåss mot islamisk terrorism.

– Vi är inte islamiska. Vi är inte som »Mad Mullah« som slogs mot britterna i Ogaden. Vi vill låta religionerna leva sida vid sida.

Han reser sig upp.

– Det får räcka för tillfället. Ni kommer att kunna se verkligheten med era egna ögon.

Innan vi skiljs åt har han en idé:

– Jag vet att ni väldigt gärna vill ringa hem med er satellittelefon. I kväll innan vi börjar gå igen kan ni pröva att ringa med den. Sedan lämnar vi kvar två spanare för att se om de kan spåra sändningen och kommer hit.

 

Vi återvänder till vår presenning. I anteckningsblocket listar jag vad jag måste komma ihåg att säga när jag ringer Anna Roxvall:

1) Vi mår bra, är friska men extremt trötta.

2) Säkerhetsläget är inte bra, det råder fullt krig. Alla tidigare datum för ut- och hemresa får ses som preliminära. 

3) Vi går hela tiden, dag som natt, för att hålla oss undan och ta oss till en säker plats. Där ska vi diskutera hur vi sedan tar oss till Africa Oils fält. 

Efter att ha stoppat ner blocket i höger benficka lutar jag mig tillbaka och tar av mig på fötterna. Spretar med tårna i eftermiddagsbrisen. Johan har redan somnat bredvid mig.

Det är en vacker plats. Vald med omsorg. Allting är rött: sanden, kläderna, håret, snoret, lungorna …

Jag lägger huvudet på kängorna och sluter ögonen. Känner hur kroppen sjunker genom marken, hur tröttheten blommar ut och tar mig bort. Vi kommer att fixa det här.

Jag vaknar av att det är helt tyst och lugnt omkring oss. Noor sitter försjunken i sin anteckningsbok. Vinden har slutat blåsa.

Jag drar på mig ett par nya strumpor och dricker en klunk vatten. Johan vaknar av mina rörelser.

Ljudet är torrt och distinkt. Jag sätter mig upp på huk.

Vad var det för smäll?

Gode gud, låt det vara ett vådaskott. […]

 

Fem frågor till Johan Persson och Martin Schibbye kan du läsa här.