Vi hade samlats för att fira, men var kanske inte världens mest uppsluppna gäng. Anledningen var nämligen speciell: en av oss var färdig med sin behandling för bröstcancer, och skulle äntligen få börja leva som vanligt igen. Prognosen är numera god – 93 procent av Sveriges bröstcancerpatienter överlever – men man ska ju inte ropa hej, och så vidare.
Det blev några öl på en av Göteborgs mer gemytliga pubar och sedan en bättre middag på en fiskrestaurang. Alla ville nog tänka på annat än cancer, men att kvällens »jubilar« inte längre hade något hår försvårade saken.
Men åren har gått, och det gick bra. Just detta är ett av den moderna medicinens främsta framsteg – för bara 50 år sedan dog runt hälften av alla som drabbades av världens vanligaste cancerform.
Vissa av nutidens patienter genomgår samtliga behandlingar som människan uppfunnit: kirurgi, strålning, cellgifter och immunterapi. Resan dit har varit lika snårig som fascinerande. I boken Lidandets konung: Historien om cancer berättar onkologen Siddhartha Mukherjee till exempel hur en katastrof under andra världskriget ledde till en viktig upptäckt bakom cellgifter.
1943 bombade tyskarna ett amerikanskt fraktfartyg lastat med senapsgas i den syditalienska hamnstadenen Bari, och hundratals militärer och civila föll offer för giftet. En arméläkare som undersökte liken noterade att gasen främst förstört celler som delade sig ofta, som vita blodkroppar och olika mjukdelar. Några forskare som läste hans rapport insåg potentialen för cancerterapier – det utmärkande för cancerceller är som bekant deras ohejdade delning – och utvecklade en tidig kembehandling av en substans besläktad med senapsgas. Det dröjde dock decennier innan man lärde sig i vilka sammanhang, och i vilka doser, cellgifterna gjorde störst nytta.
Den här utdragna och delvis slumpmässiga utvecklingen har naturligtvis präglats av att man först nyligen, i och med kartläggningen av cellernas DNA, börjat begripa grundmekanismerna bakom cancer. Det gör att historien rymmer mängder med stickspår och snedsprång som vetenskapen har kämpat sig förbi, men som utgör grogrunden för många alternativa idéer om cancersjukdomars ursprung och bot.
Sociala medier gör att dessa numera får stor spridning, och för många patienter kan det vara svårt att navigera mellan sjukvårdens påbud och nätgemenskapens tips. Måste man bli opererad och ta cellgifter, eller räcker det med att börja träna och sluta äta socker?
När massmedia uppmärksammar fenomenet handlar det ofta om personer som hamnat i en situation där sjukvårdens metoder inte längre biter. Men att desperata människor söker oortodoxa lösningar är en sak – att folk avböjer behandling för ett i de flesta fall botbart tillstånd en annan.
Därför har vi på Filter under en tid undersökt de alternativa terapierna för bröstcancer, och vad som gör att vissa patienter föredrar dem. Om du som läser det här har egna erfarenheter av ämnet – som patient, läkare eller anhörig – får du gärna höra av dig till mig på mattias@magasinetfilter.se.