Ibland känner jag mig som världens tristaste journalist.
Världen premierar att man ska vara uppkopplad och tillgänglig; jag har ett låst Instagramkonto, vägrar att ladda ner Tiktok och har dolt min födelsedag på Facebook för att slippa gratulationer.
Man ska vara öppen och personlig; det mest intima jag avslöjat om mig själv i artikelform är att jag har fru och barn och typ den enda gången jag twittrat var när vi på Filter pekade ut Skandiamannen som Olof Palmes mördare, varpå mitt inlägg smädades av Filip och Fredrik i Breaking News. Aldrig mer.
Oftare trivs jag ärligt talat med min motsträvighet och rättfärdigar den med att kärnan i mitt uppdrag trots allt är att berätta om andra personer. Vem jag är och vad jag tycker borde vara ovidkommande.
