Ibland känner jag mig som världens tristaste journalist.
Världen premierar att man ska vara uppkopplad och tillgänglig; jag har ett låst Instagramkonto, vägrar att ladda ner Tiktok och har dolt min födelsedag på Facebook för att slippa gratulationer.
Man ska vara öppen och personlig; det mest intima jag avslöjat om mig själv i artikelform är att jag har fru och barn och typ den enda gången jag twittrat var när vi på Filter pekade ut Skandiamannen som Olof Palmes mördare, varpå mitt inlägg smädades av Filip och Fredrik i Breaking News. Aldrig mer.
Oftare trivs jag ärligt talat med min motsträvighet och rättfärdigar den med att kärnan i mitt uppdrag trots allt är att berätta om andra personer. Vem jag är och vad jag tycker borde vara ovidkommande.
Den inställningen ger samtidigt upphov till rätt intressanta krockar, då jag träffar och försöker begripa människor med helt andra livshållningar. Så när jag tidigare i somras skulle intervjua författaren Amanda Romare förberedde jag mig på den kanske största kollisionen hittills.
Hon slog igenom för fyra år sedan med den till stor del självbiografiska romanen Halva Malmö består av killar som dumpat mig, där hon i grafisk detalj blottlägger sitt dejting- och sexliv – liksom sin familjs egenheter och hemligheter. Nu hade hon låtit Netflix göra en TV-serieversion av boken, samtidigt som hon frontade en SVT-serie om att leva med OCD. Alltsamman framstod för mig som ett praktexempel på att det självutlämnande blivit vår tids enda gångbara valuta.
Det dröjde dock bara minuter av vårt första samtal innan jag förstod att Romares filterlöshet inte var något cyniskt effektsökeri – och insåg varför hennes berättelser har slagit an hos så många.
Där andra i dag är upptagna av att se så bra ut som möjligt, var Amanda Romares stora oro under arbetet med TV-serien att hennes alter ego skulle bli för cool. Och där andra kämpar med att kontrollera bilden av sig själva i offentligheten lät hon mig utan förbehåll prata med hennes nära och kära om hur de påverkats av att ha blivit roman- och TV-figurer i hennes autofiktiva värld.
Jag kan inte påstå att vårt möte gjort mig mer sugen på att låsa upp min Instagramprofil eller kommer få mig att börja twittra igen. Men åtminstone att glädjas åt att det finns de som är helt bekväma med att, som Amanda Romare säger, visa upp sig för världen med »fett med snor i näsan«.