Som göteborgare förväntas man kanske ha en salt sida, men det var bara tredje gången i livet jag befann mig på en segelbåt när jag i somras följde med några vänner på en tur från Köpenhamn till bornholmska Rønne. Efter några timmars seglats bröts den sydliga horisonten av välbekanta vispar: just det, Kriegers flak, den enorma vindkraftspark som avhandlas i det senaste Filternumret.
Kraftverken var så höga att de illustrerade jordens krökning, då de såg ut att sjunka allt djupare i vattnet i takt med ökande avstånd från båten. De drygt 150 snurrorna förser i dag 600 000 danska och ungefär lika många tyska hushåll med el. I snart ett kvarts sekel har svenskar försökt få till en lika stor satsning på vår tårtbit av grundet, och de evinnerliga turer som lagt krokben för den var vad som fick reportern Johan Frisk att använda Kriegers flak som röd tråd i texten.
Vissa omfattande nationella projekt, som infrastruktur och energiförsörjning, kräver uppenbarligen att politiker agerar långsiktigt och konsekvent. Annars händer ingenting.
Frågan aktualiserades i förrgår, när regeringen höll en pressträff om kärnkraft. När Svenska Dagbladets reporter tog upp avsaknaden av blocköverskridande energiöverenskommelse svarade miljöminister Romina Pourmokhtari:
– Sådana här överenskommelser tycker jag att man lägger lite väl stor vikt vid. Det finns många överenskommelser som har gjorts i Sverige där man har lagt väldigt många timmar och möten och kaffekoppar på att komma överens, och sedan rivs de upp då saker och ting vänder på sig.
Svaret är märkligt redan vid en snabb läsning. Läser man det noggrant är det rent absurt, i sin totala brist på sammanhängande logik.
