Jag har precis gått igenom höstens bokutgivning och kan konstatera att det fortfarande är kommersiellt gångbart med kändisar som berättar om sin psykiska ohälsa. Det är en trend som hållit i sig i ett knappt decennium och som genererat ett oöverblickbart antal poddar, TV-program, böcker, radioprogram, evenemang och sociala medie-inlägg. Det brukar naturligtvis inte motiveras med att man tjänar pengar på det, utan med att man vill bryta stigmat kring psykisk ohälsa – och så har det säkert varit i många fall. Frågan är om det efter alla dessa år är lika relevant.
Oavsett drivkrafter har bekännelsevågen fått konsekvenser, vilket jag skriver om i det nya reportaget »Måste vi prata om det?«. Psykologiprofessorn Nick Haslam menar att urvattningen av begreppet psykisk ohälsa riskerar att utarma vården för allvarligt sjuka människor. En utveckling som dessutom drivits på av privata vårdbolag som marknadsfört sig genom att uppmana studenter att söka psykologhjälp för sin tentaångest – här behöver vi i alla fall inte fundera över drivkrafterna.
I sig är det naturligtvis inte dumt att prata om sitt mående – vi måste bara veta när vi ska göra det med våra närmaste och när vi ska göra det med en psykolog.
