Nermin var tolv år gammal när han bestämde sig för att ta sitt liv. Alla verkade vara emot honom: hans mamma, hans pappa, läkarna, ja, hela världen. Han bad till Gud varje dag att någon skulle upptäcka vad hans föräldrar gjorde mot honom – att de tvingade honom att sitta i rullstol, att de inte gav honom någon riktig mat, att de hindrade honom från att vara ute och träffa kompisar, att hans pappa slog honom i nacken om han så lyfte på ett ögonlock inför läkarbesöken – men inte ens Gud lyssnade.
De steg han fick lov att ta i sitt rum, när ingen utomstående såg, räckte inte för att hålla kroppen i form. Nermins ben hade blivit allt svagare. Senor och leder hade stelnat till, och han visste inte om han någonsin skulle kunna springa eller spela fotboll igen.
Att han bara fick flytande föda i form av näringsdrycker gjorde allting ännu värre. Det spelade ingen roll att de smakade vanilj, choklad eller jordgubb – hans kropp skrek efter mat.
Nermin var övertygad om att alla sjuksköterskor, doktorer och specialister innerst inne visste att han inte var sjuk på riktigt. Men ingen sade någonting. Ingen sade åt föräldrarna att skärpa sig. Inte ens när det var uppenbart att de försökte få honom att gå ner i vikt. Hans enda funktion var att ge familjen uppehållstillstånd. Men hur länge skulle det dröja: ett år, två år, tre år?
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
