Den stora oron

Det är märkligt att man ofta blir mer provocerad av människor som berättar att de gjort något bra än av människor som säger att de gjort något dåligt.

Jag var mitt uppe i en flytt och bar in två stora krukor med tomatplantor i en skåpbil när jag såg min kollega Micke Tjelder komma gående längre ner på gatan. Trots att vi delat kontor i två år kände jag nästan inte igen honom. Han hade låtit håret växa ner till axlarna och odlat ett skägg lika yvigt som Karl Marx. När han hälsade med en bamsekram lade jag dessutom märke till att han talade långsammare än vanligt. Han var bara i Stockholm över helgen för att träffa sin fru och sina barn, sade han. Annars tillbringade han dagarna på en kursgård i norra Värmlands skogar.

När han såg mitt frågande ansiktsuttryck förklarade han att det var en utbildning i självhushållning. Den sträckte sig över drygt åtta månader. Han hade redan lärt sig hur man fäller träd och sedan drar timret med häst för att till slut bygga ett eget hus. Han hade förkultiverat plantor som så småningom skulle bli mat, och lärt sig att koka egen tvål. Kursen, sade han, syftade till att lära deltagarna hur de skulle klara sig utan att konsumera överhuvudtaget.

Medan jag lyssnade på Micke märkte jag att det var något med hans skägg och lugna sätt att se mig i ögonen som gjorde mig irriterad.