Den svenska trollfabriken

Regeringen, Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och journalistkåren ägnar stor uppmärksamhet åt ­problemet med rysk propaganda och desinformation. Men hur beter de sig ­egentligen själva?

På medeltiden kallades de för järtecken, de händelser som tolkades som förebud om sämre tider. Oftast summerades de efter fullbordat faktum: först när fienden hade skövlat byn mindes man den svarta korp som cirklat över platsen och stjärnan som fallit på natthimlen.

Numera talar man om indiciekedjor, men nu som då tenderar de att vara efterhandskonstruktioner. Vi människor söker logik. Vi infogar händelser i mönster. På så vis blir världen begriplig och vi kan forma berättelser som vi minns och delar med oss av. Våra kulturella och materiella omständigheter har förändrats, men emotionellt och intellektuellt är vi fortfarande likadana.

Tecknen var många våren 2016.

Efter en Folk och försvar-konferens som dominerats av det ryska hotet kom nyheten att Nato bekräftat att Ryssland genomfört en fingerad kärnvapenattack mot Sverige. Någon vecka senare spreds en studie från den amerikanska tankesmedjan Rand: Baltikum skulle inte kunna stå emot en rysk invasion, och konflikten skulle drabba även Sverige. Hotet mot Gotland – som låg så strategiskt placerad i Östersjön – debatterades intensivt, och som om inte allt detta vore nog rapporterade Dagens Nyheter om ännu ett ubåtsperiskop som siktats vid en marinövning.


Tack för att du läser Filter

Skapa ett gratiskonto eller för att fortsätta läsa.

 

Sugen på en prenumeration? Teckna här!

Artikeln publicerades i Filter #51 (20 juli 2016) och är skriven av .