Den svenska trollfabriken

På medeltiden kallades de för järtecken, de händelser som tolkades som förebud om sämre tider. Oftast summerades de efter fullbordat faktum: först när fienden hade skövlat byn mindes man den svarta korp som cirklat över platsen och stjärnan som fallit på natthimlen.

Numera talar man om indiciekedjor, men nu som då tenderar de att vara efterhandskonstruktioner. Vi människor söker logik. Vi infogar händelser i mönster. På så vis blir världen begriplig och vi kan forma berättelser som vi minns och delar med oss av. Våra kulturella och materiella omständigheter har förändrats, men emotionellt och intellektuellt är vi fortfarande likadana.

Tecknen var många våren 2016.

Annons

Efter en Folk och försvar-konferens som dominerats av det ryska hotet kom nyheten att Nato bekräftat att Ryssland genomfört en fingerad kärnvapenattack mot Sverige. Någon vecka senare spreds en studie från den amerikanska tankesmedjan Rand: Baltikum skulle inte kunna stå emot en rysk invasion, och konflikten skulle drabba även Sverige. Hotet mot Gotland – som låg så strategiskt placerad i Östersjön – debatterades intensivt, och som om inte allt detta vore nog rapporterade Dagens Nyheter om ännu ett ubåtsperiskop som siktats vid en marinövning.

När Säkerhetspolisen presenterade sin årsrapport den 17 mars sände SVT live. Generaldirektör Anders Thornberg summerade vår »alltmer osäkra situation«: terrorism, IS-propaganda, flyktingströmmar, främlingsfientligheter samt risken för illegalt framställda massförstörelsevapen. Och så vårt grannland i öst. »Det är framför allt Rysslands agerande som är oroväckande«, sade Thornberg.

Därefter gick ordet till myndighetens chefsanalytiker som betade av sina respektive specialområden. Dragningen nådde sin dramaturgiska kulmen då Wilhelm Unge, ansvarig för kontraspionage, tog till orda.

»Det finns en brist i hotuppfattningen«, sade han, och berättade att främmande makt bedrev militär planläggning mot Sverige. Vi var utsatta för allt från dataintrång och industrispionage till elektroniska angrepp och signalspaning. Dessutom »icke-linjär krigsföring«, det vill säga propaganda och desinformation – spridd av såväl så kallade internettroll som politiker och diplomater – som »syftar till att påverka vår verklighetsuppfattning«. Han exemplifierade med förfalskade brev med avsikt att ställa svenska beslutsfattare i sämre dager, ryska överflygningar, diverse politiska utspel samt rysk kartläggning av svensk infrastruktur.

SVT publicerade sändningen under rubriken »Säpo – hotet från Ryssland har ökat«, en summering som passade lika bra på övriga nyhetsmediers rapportering från tillfället.

Av en händelse höll Utrikespolitiska institutet dagen därpå seminariet »Ryssland och Östersjöregionen: ett förändrat politiskt läge?« Där redogjorde Carolina Vendil Pallin, Rysslandsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, och Jan Leijonhielm, före detta chef för Rysslandsstudierna vid samma inrättning, för sina slutsatser om Putinregimens farlighet: militär upptrappning, psykologisk krigföring, en vilja att dominera närområdet samt hård intern repression och personkult. Jan Leijonhielm betecknade den ryska desinformationen som något »George Orwell skulle uppskatta« och avrundade: »Ryssland är fortsatt oförutsägbart. Ett ständigt dilemma för alla underrättelsetjänster.«

Även om inget nytt framkom under själva seminariet upptäckte Dagens Nyheter ett okänt hot alldeles efteråt: svenska förrädare som gick Putins ärenden. I en huvudledare rubricerad »Putins svenska brigad« kunde man läsa: »Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon.« Dessa utpekade men inte namngivna debattörer, »Putins svenska vänner«, valde att »ursäkta Putins agerande«.

I just detta uppskruvade läge drabbades svenska massmedier av en så kallad överbelastningsattack. Klockan 19.30 lördagen den 19 mars slutade bland annat Aftonbladets, Expressens, Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets hemsidor helt eller delvis att fungera. Enligt samstämmiga uppgifter följde attacken direkt på att ett engelskspråkigt hot lagts ut på Twitter: »De följande dagarna kommer attacker att riktas mot den svenska regeringen och medierna som sprider falsk propaganda.« Kontots ägare kallade sig dessutom för »notJ«, en akronym som påminde om det ryska ordet för natt.

TT hänvisade till statistik från företaget Netnod som visade att datatrafiken till Sverige från ryska internetoperatörer hade ökat kraftigt. Det behövde inte betyda att IT-attacken hade sitt ursprung i Ryssland, men talade för att upphovsmännen åtminstone delvis hade dirigerat den genom landet eller utnyttjat infekterade ryska datorer.

»Relationen mellan Sverige och Ryssland är ansträngd«, konstaterade DN. »Inom EU är Sverige ett av de länder som hårdast driver att sanktionerna mot Ryssland på grund av annekteringen av Krim ska fortsätta. Säkerhetspolisen pekade i torsdags ut Rysslands spionage och påverkansoperationer som det största problemet.« Av den anledningen intervjuade tidningen Försvarshögskolans utredningschef Lars Nicander. »Jag tror att Ryssland vill ge igen och är irriterad över bilden i svenska medier av Ryssland«, sade han. »Det här skulle kunna vara ett sätt att markera mot Sverige: ›Se vad vi kan göra.‹«

Morgonen därpå sammanfattade TV4: »Det finns tecken på att gårdagens stora IT-attack mot svenska nyhetssajter kan ha styrts från Ryssland.«

Det är begripligt om många svenskar gick runt med oro i kroppen den helgen.

Själv plågades jag av helt andra känslor. Ända sedan tonåren har jag haft en förkärlek för berättelser om människans förmåga att skapa gruppillusioner. Jag läste allt jag kom över om pastorn Jim Jones rörelse Folkets tempel och händelseförloppet som ledde till att 913 personer tog livet av sig i Franska Guyana, och för ett gymnasiearbete plöjde jag The Pentagon Papers för en brådmogen uppsats om de konstruerade fiendebilder som ledde fram till Vietnamkriget. Samma fascination har alltid fått mig att reagera extra på berättelser om oskyldiga som dömts eftersom utredarna trott sig ha svaret på förhand, eller forskare som kommit fram till felaktiga slutsatser för att de förblindats av önsketänkande.

När min kollega Hannes Råstam drabbades av en obotlig cancer och jag åtog mig att färdigställa hans bok om Quickfallet, såg han till att banka in källkritikens fundamenta i mig. Utöver att alltid söka efter ursprunget till olika uppgifter och sortera dem kronologiskt inskärpte han vikten av att söka så många källor som möjligt, även misstänkt felaktiga, för att – som Hannes uttryckte det – »bemästra hela materialet«. Endast då kan man genomskåda de betydelseglidningar och det vaga språk som kännetecknar potentiella falsarier.

Annons

Det som inte uttrycks med precision döljer ofta en osäkerhet eller tvetydighet, och med dem följer risken för felgrundade slutsatser. Att väldigt många, eller till och med alla utom du själv, hävdar samma sak är ovidkommande såvida de inte kan redovisa sakliga argument som håller för en granskning.

Med Hannes ord – och hela Quickskandalen – i färskt minne följde jag den så kallade ubåtsjakten hösten 2014. Från den utsiktspunkten var det hjärtskärande tydligt att Försvarsmakten och de svenska massmedierna uppvisade exakt den vanföreställningarnas anatomi som jag lärt mig känna igen.

I samband med att jag skrev om saken i Filter (1) såg jag till att plöja tiotusentals sidor om ämnet – ett dussintal böcker, fyra statliga utredningar, otaliga dokumentsamlingar med underlag till desamma samt fler arkiverade tidningsartiklar från de senaste fyra decennierna än det var värt att hålla räkningen på. På sistone har jag också börjat få ut tidigare hemligstämplat material från Försvarsmakten och från olika personer som bestämt sig för att bryta sin tystnadsplikt.

Därifrån var steget inte långt till att betrakta även vårens uppeldade sinnesstämning med vaksam blick.

Och nästan vilken detalj jag än granskade visade sig sanningen vara antingen hjälpt på traven eller förvanskad. Ryssland gjorde ingen överflygning över Sverige 2015. Nato hade inte alls bekräftat någon fingerad rysk kärnvapenövning. Betydelseglidningar var legio – när jag såg om Säpos dragning upptäckte jag att kontraspionagets Wilhelm Unge faktiskt sade: »Vi har inte sett någon större förändring av hotbilden under 2015.« Alltså tvärtom mot vad medierna rapporterade. Däremot nämnde Unge att Säpo noterat en breddad hotbild, som ett preludium till utvikningen om den ryska propagandan – men den riktar sig ju främst till det ryska folket, och han redovisade inga belägg för någon inverkan på oss svenskar.

Vad gällde själva crescendot – den digitala överbelastningsattacken – uppvisade nästan alla källor samma faktamässiga sparsamhet. Undantaget utgjordes av Svenska Dagbladet, vars reportertrio inkluderade den IT-tekniskt kunnige Sam Sundberg. Tidningen berättade att angreppet initialt inriktats mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och först därefter mot dess massmediala samarbetspartner Expressen och Aftonbladet, varifrån störningarna spred sig till andra som de delar digital infrastruktur med.

Även SvD refererade till signaturen »notJ«, men till skillnad från de övriga citerade de även dennes tidigare tweets där det framgick att »regeringspropaganda« inte syftade på något som har med Ryssland att göra utan på »den svenska konspirationen för att dölja sanningen om flyktinginflödet«.

Attacken beskrevs av IT-experter som amatörmässig, vilket bekräftades av FRA:s informationschef Anni Bölenius som konstaterade att det hela var ett ärende för polisen snarare än Försvarsmakten.

Ännu mer besynnerligt blev det när jag försökte spåra de icke namngivna illgärningsmän som doldes bakom beskrivningen »Putins svenska brigad«. Utrikespolitiska institutet filmade även den trekvartslånga frågestunden efter Rysslandsseminariet, och nu kollade jag igenom den på deras hemsida. Första frågan kom från en nästintill desperat herre som undrade vad man kunde göra, skulle man bara invänta att ryssarna anföll? Sedan: en gravallvarlig man som jämförde Putin med Hitler. Därefter påpekade en man från Svenska kyrkan att ryssarna alltid har återkommit – vadå förändrat politiskt läge? Och så fortsatte det.

Mönstret bröts av en kulturskribent som pratade luddigt om vikten av dialog och en student i Europakunskap som fällde en språkkommentar. Det föreföll orimligt att DN syftade på dem i sitt häftiga utfall. Därmed återstod en person: Hans Blix, en statstjänsteman, politiker och liberal ikon som genom decennierna prisats för omdömesgilla insatser på både den svenska och den globala arenan.

Någonting märkligt var i görningen.

Svenskarna har alltid haft rationella skäl till vaksamheten mot sitt östra grannland. Ryssland är vår närmaste stormakt, och historiskt sett har vi tävlat om inflytandet i både Östersjöområdet och längre ner i Europa. I och med oktoberrevolutionen 1917 blev ryssarna dessutom bärare av en aggressiv politisk idé med globala anspråk.

Redan 1918 började Sverige snappa upp rysk internationell telegramtrafik, som sändes via Stockholm, och skicka den till den tyska krigsmakten. I gengäld fick underrättelsetjänsten tillbaka telegrammen i avkrypterad form samt en lektion i kryptoforcering.

Annons

Arrangemanget levde vidare under andra världskriget, då svenskarna istället levererade telegrammen till England och USA. Det svenska så kallade T-kontoret rekryterade även civila sjöfartsbefäl som fotograferade de ryska militära fartyg och installationer de passerade, och för underrättelseverksamhet till lands skapades täckmantlar i form av civila bolag.

Det hela kompletterades med signalspaning och flygspaning och fortlöpte även efter krigets slut. Informationen delades med andra underrättelsetjänster vars rapporter svenskarna fick ta del av i gengäld. (2)

Om detta visste befolkningen inget, men även den oroade sig naturligtvis över Sovjetunionens utbredning.

Landet ockuperade hela Östersjöns sydkust, däribland Nazitysklands gamla bas i Peenemünde varifrån tyskarna skickat sina V2-raketer mot London. Den 19 mars 1946 publicerades ett TT-telegram där en brittisk källa påstod att ryssarna snart skulle börja avfyra raketer från en hemlig bas i Baltikum. Strax därefter skakades Sydsverige av små jordbävningar som enligt tidningsrapporter kunde härröra från hemliga sovjetiska atombombstest. När den svenska utrikesministern Östen Undén dagen därpå mötte Norges utrikesminister hävdade denne att det fanns en »omedelbar krigsrisk«.

Den 24 maj väckte därför ett mystiskt ljusfenomen över Landskrona enorm uppmärksamhet. Tidningarna beskrev ett »vinglöst, cigarrformat objekt« som antogs vara en »raketbomb«. Snart vällde observationer in från hela landet. Svenska medier skrev upprört om det ryska användandet av Sverige som militär testbana samt citerade brittiska och amerikanska källor som underströk allvaret. Världspressen följde i sin tur händelseförloppet med spänning.

Efter en serie påstådda raketöverflygningar den 10 juli vädjade Försvarsmakten till allmänheten att rapportera varje incident till närmaste förband. Dessa utrustades i sin tur med instruktioner om hur man förhörde civilister.

Allt som allt påstod sig tusentals svenskar ha gjort observationer kring 997 incidenter, varav nästan 100 beskrevs som raketnedslag. Under en fyra månader lång utredning granskade den svenska militären allihop. Resultatet: noll bevis för raketintrång.

Vad det rörde sig om var apofeni, det vill säga den mänskliga fallenheten att infoga slumpmässiga händelser enligt ett tänkt, förklarande mönster. En lada som brunnit ner, en antenn som fallit från ett trafikflygplan, en slagghög – allt togs som belägg för ryska missdåd.

Dessutom pågick under perioden en ovanlig kombination av två astronomiska fenomen som genererade ovanligt många atmosfärstörningar; nästan 800 »incidenter« härrörde från det. (3)

Hursomhelst: vi var rädda.

År 1949 flög en svensk löjtnant in över sovjetiskt territorium i Karelen för att kontrollera underrättelseuppgifter om en raketavskjutningsramp. Sovjetiska jaktplan skickades upp, svensken undvek att bli nedskjuten och kom hem med fotografier som visade att misstankarna var ogrundade.

Sämre gick det för de tre flygare och fem FRA-anställda som tre år senare flög med en DC3:a som utrustats med en unik amerikansk signalspaningsapparat. Uppdraget var att kartlägga ett nytt slags sovjetiskt radarsikte som utprovades i Östersjön. Planet kränkte aldrig lettiskt territorium men väl en sovjetisk marinövningsplats, och sköts ner av ett jaktplan.

Att Sverige skötte västmakternas signalspaning, att britterna loggade all sovjetisk radiokommunikation, och att man sedan bytte med varandra, var givetvis topphemligt. Så befolkningen hölls ovetande om FRA:s inblandning och den »stora svenska sökoperation« som genomfördes utanför Gotska Sandön var ett spel för gallerierna. (4) »Den försvunna DC3:an« förblev ett mysterium, även för besättningens efterlevande.

Samma år, 1952, reste statsminister Tage Erlander till USA för att underteckna ett hemligt avtal om Natohjälp ifall Sverige anfölls av Sovjet. Sveriges ÖB delade i sin tur med sig av den svenska krigsplaneringen till Storbritannien, där den svenska statsledningen skulle härbärgeras i händelse av krig. Och Natoländerna fortsatte förse Sverige med utbildning och krigsmateriel mot att vi hjälpte till med signalspaningen och delade med oss av våra observationer.

När en polsk avhoppare buklandade sin MiG-15 på en leråker i Halland plockades planet nogsamt isär av svenskarna som skickade vidare analysen till sina alliansbröder. Tillsammans med britterna agenttränade vi exilbalter som landsattes i sina forna hemländer.

Det militära samarbetet pågick oavsett politiskt väder. Stig Synnergren, ÖB under 1970-talet, har berättat att Olof Palme riktade följande uppmaning till honom under protesterna mot Vietnamkriget: »Nu när jag bråkar med amerikanerna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området.«

Ifall det värsta skulle inträffa förberedde det västsvenska marinkommandot en utvidgad Gullmarsbas för att härbärgera Natofartyg, flygvapnet planerade svenska överflygningsrutter åt brittiska kärnvapenbestyckade Vulcanplan och i vår Östersjöskärgård skulle den västtyska ubåtsflottan ha sin tillflyktsort och operationsbas. I förebyggande syfte kartlade IB svenska kommunister och andra vänsterradikaler, och precis som i andra västeuropeiska länder fanns här ett Stay-behind-nätverk med betrodda samhällsmedlemmar som skulle bevaka Sveriges intressen under ockupation.

Styrelsen för psykologiskt försvar ansvarade i sin tur för opinionsutvecklingen. De publicistiska ledarna för de svenska medieföretagen briefades vid årliga sammankomster och i händelse av krig fanns jättelika bunkrar som skulle hysa SR och SVT, då bemannade med särskilt utvalda reportrar. Styrelsen skickade också ut broschyren Om kriget kommer till alla svenska hushåll. I den var budskapet entydigt:

»Vi vill alla att Sverige ska vara fritt och självständigt och att vi ska ha fred. Därför har vi inte något militärt samarbete med andra länder i fredstid. Om det blir krig, ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan.«

Kort sagt fanns det i Sverige en svåråtkomlig, säkerhetspolitisk hydra bortom demokratisk insyn. När man beskriver andra länders motsvarigheter används ibland begreppet »skuggregering«, men det leder tankarna fel eftersom ingen svensk förefaller ha haft någon central överblick och kontroll. Därför passar den »djupa staten« bättre, en beskrivning som brukar användas för att beskriva Turkiets politiska system. För att citera journalisten Per Svensson: »Det är där makten ytterst finns, i de dolda källargångar som förbinder säkerhetstjänsterna med militären och politiken.« (5)

Sådant var alltså klimatet i Sverige när en sovjetisk ubåt grundstötte mot landets sydostkust hösten 1981.

 

Den svenska Försvarsmakten slog fast att U137 kränkt Sverige med vilje, och därefter följde ett drygt decennium då ubåtsfrågan fullständigt dominerade de svenskryska relationerna. Någon gång om året genomfördes en storskalig ubåtsjakt, däremellan förekom otaliga rapporter om siktade periskop, svallvågor och grodmanslika gestalter.

Allt som allt bokförde Försvarsmakten 6 367 observationer som graderades enligt en sannolikhetsskala: 118 fick den högsta klassningen, »säker ubåt«, och inte mindre än 411 bedömdes som »sannolik undervattensverksamhet«. Resterande 5 838 observationer misstänktes vara effekten av uppskrämda människors feltolkning av vardagsföreteelser; fenomenet döptes till »periskopsjukan«.

För att visa att Försvarsmakten inte själv drabbats av epidemin framlade myndigheten diverse tekniska bevis: indikationer i olika magnetiska system, bottenspår, ljudinspelningar samt avfotograferingar av marinens sonarutrustning då ett eko sett ut som en ubåt. Marinens analysgrupp jobbade enligt ett system där olika indicier bedömdes tillsammans: om en magnetisk indikation exempelvis följdes av att någon observerade något från land ansågs händelserna stärka varandra.

Några ubåtar lyckades man däremot aldrig få upp. (6)

Utåt höll organisationen masken men internt rasade observation efter observation samman. Magnetslingor och minlinjer visade sig lida av tekniska fel, bottenspår kunde lika gärna skapas av bottentrålar och ankare. Somliga ubåtsjakter pågick i flera veckor, med ständigt nya observationer, trots att de sovjetiska miniubåtar som kunde vara aktuella inomskärs hade en driftstid på något dygn.

Och så föll muren, och uppvaknandets tid var kommen. När en inspelad ljudeffekt som Försvarsmakten bokfört som ubåt visade sig komma från minkar tillsattes 1995 en statlig utredning som reducerade antalet kränkningar till U137 plus åtta, en bedömning som dock förutsatte att marinen bättre stärkte sin tekniska bevisning rent vetenskapligt.

Parallellt började Polens och Östtysklands flottor integreras med Nato, och sjömän och officerare som rimligen haft inblick i Warszawapaktens Östersjöoperationer var fria att tala. De hade inget att avslöja. Marinen genomsökte då baltstaterna på snacksaliga före detta sovjetiska ubåtsmän – en god tanke då de saknade anledning att skydda den forna ockupantens rykte – men även där blev resultatet noll. (7)

1998 var den frambeordrade Typljudsutredningen färdig. Även denna ljudeffekt visade sig ha biologiskt ursprung – en art med det i sammanhanget lämpliga namnet sprattus sprattus, eller skarpsill på svenska. Försvarsmakten offentliggjorde slutsatsen men hemligstämplade utredningen.

Marina analysgruppens förre chef Emil Svensson gör i sin bok Under den fridfulla ytan allt för att förringa denna upptäckt. Han skriver att typljudet »aldrig ensamt låg till grund för någon bedömning om konstaterad kränkning«, och att det dessutom bara utgjorde »cirka en procent av alla händelser som rapporterades till Försvarsmakten angående främmande undervattensverksamhet«.

Hans ordval är förvillande. Det var ju just för att Marina analysgruppen grupperade ihop olika observationer som 1995 års utredare krävde att den tekniska bevisningen granskades; det var den som stagade upp allt annat.

Sifferexercisen är ännu försåtligare, först och främst för att typljudet inte alls var något som rapporterades in till Försvarsmakten – det var något som marinen själv spelade in. Anledningen till att Emil Svensson ändå utgår från totalsiffran 6 367, varav hans egen myndighet alltså avfärdat de flesta, torde vara att det är enda möjligheten att komma fram till en procentsats som låter försumbar.

Typljudsutredningen innebar i själva verket en katastrof: 56 av marinens högst klassade bevis var sill.

Avtäckandets tid var inte över: 2003 ledde den före detta flygofficeren Anders Jallai en expedition som hittade vraket av den nedskjutna DC3:an, precis där FRA av allt att döma känt till att det legat hela tiden. I sin egen beskrivning av händelseförloppet skriver Jallai: »Tack så mycket FRA och UD för att ni uttömt alla möjligheter för att finna DC-3:an som ni så fint skrev till de anhöriga i mars 2003, tre månader innan jag och mitt team fann flygplansvraket. Själv hade jag då arbetat med projektet i fem år och lagt ned cirka 5 000 arbetstimmar, för att inte tala om marinens eftersökningar som pågick under 15 år, och som måste ha kostat hundratals miljoner. Uttömt alla möjligheter? Jävla svin!«

Hans dom över dem som ljugit sig igenom två statliga utredningar: »De arbetar inte för Sveriges bästa, inte ens FRA:s utan sannolikt för militäralliansen Natos bästa.«

2007 nådde även ubåtsfrågan sin slutstation. Då omanalyserades marinens enda kvarvarande ljudbevis, ett band som spelats in under Sveriges mest uppmärksammade ubåtsjakt i Hårsfjärden. Ljudet visade sig komma från motorseglaren Amalia – som DN hyrt för att bevaka spektaklet.

Det innebar dock inte att den hårda kärnan av ubåtstroende gav upp, bara att de sorterade om argumenten eller hänvisade till bevis som marinen aldrig offentliggjort. Ett av dem är en sonarbild från 1988 som de menar föreställer en rysk ubåt av typen Piranja, en farkost som framställdes i två exemplar under Sovjetunionens dödsryckningar.

Jag har sett bilden, som någon – förmodligen en forskare på Fiskeriverket – läckte under 90-talet till organisationen Medborgarkommissionen i ubåtsfrågan. Det stämmer att det avbildade objektet är ovalt, knappt 30 meter långt och buktar ut i toppen. Med lite god vilja kan man tänka sig att det är en Piranja. Eller ett sillstim, förevigat just när det har antagit en ubåtsliknande form.

För att äga bevisvärde krävs därför en film, eller åtminstone en serie bilder, som visar att objektet har samma form sekunderna före och sekunderna efter att det har förevigats. Men några sådana har Marina analysgruppen aldrig presenterat, vilket är märkligt eftersom Emil Svensson själv skriver att just denna bildupptagning gjordes med en videokamera.

Inget av detta betyder att Sverige aldrig har utsatts för undervattenskränkningar, bara att det saknas hållbara belägg för den fantasieggande miniubåtsverksamheten inomskärs. (8)

Läxan är en annan: även myndighetskällor, som i Sverige tenderar att behandlas som sanningsvittnen, måste granskas. Särskilt i tider av nationell upphetsning.

En solig vårdag uppsöker jag högkvarteret för Putins svenska brigad. Hans Blix – före detta statssekreterare, före detta borgerlig utrikesminister, före detta generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA, före detta chef för FN:s vapeninspektörer i Irak – är fortfarande högst aktiv. Han har nyligen besökt Moskva och Mellanöstern för förhandlingar om ett totalt provstoppsavtal för kärnvapen, samt rest till Kiev för att delta vid ceremonierna kring Tjernobylolyckans 30-årsdag; Hans Blix, 87, är ordförande för den fond som finansierar upprätthållandet av sarkofagen som kapslar in reaktorn.

När jag hälsar med orden »goddag, herr brigadgeneral« skrattar han till, och kommer sedan med en snabb invändning:

– Men du såg väl att de bytte rubrik sedan? De tog bort den på nätet.

Jo, jag noterade också det. Den nya rubriken: »Försvara viktigare än förstå.«

Hans Blix ler inåtvänt.

– Jag tycker att de ser ut som en flock kajor som flyger på himlen. Det är en flock, och så är det en som sticker iväg …

Istället för att avsluta tankebanan rycker han på axlarna:

– Jag har varit utsatt för värre angrepp tidigare.

Han behöver inte förklara vad han syftar på. Som ordförande för FN:s vapeninspektionskommission Unmovic befann han sig i centrum för ett bombardemang av utfall, propaganda och personangrepp som få andra svenskar torde ha upplevt.

Efter det första Gulfkriget nedmonterade Irak sitt kärnteknikprogram och förstörde sina biologiska och kemiska stridsmedel. Men misstankar fanns om att något smusslats undan, och en katt-och-råtta-lek inleddes mellan FN:s vapeninspektörer och Saddamregimen. Att inga massförstörelsevapen hittades ledde inte till slutsatsen att de inte fanns, utan till att ännu fler platser blixtbesöktes och ännu fler dörrar sparkades in. Till slut kördes inspektörerna på porten – vilket bara ledde till ännu intensivare misstankar.

År 2000 fick Hans Blix uppdraget att bygga upp en ny inspektionsorganisation. Till skillnad från den tidigare skulle Unmovic stå fri från amerikanskt och annat utländskt inflytande.

Efter terrordåden den 11 september intensifierades utmålandet av Irak som en global säkerhetsrisk. Underrättelsetjänster och irakiska avhoppare spred uppgifter som Unmovic gjorde allt för att verifiera, dock utan resultat.

I takt med att kriget ryckte närmare steg frustrationen. Även Hans Blix misstänkte att irakierna hade stoppat undan något. Varför skulle de annars agera så motsträvigt, och varför var det annars så svårt för dem att uppvisa dokument från den påstådda förstörelsen av massförstörelsevapnen? Men misstankar kan naturligtvis aldrig ersätta fakta.

Bushadministrationen hävdade å sin sida att det var upp till Irak att bevisa sin oskuld, och serverade dessutom krigshungriga massmedier vaga, obekräftade och svårgranskade påståenden. Några avslöjades som falsarier av Unmovic, vilket bara fick amerikanska medier att avfärda Hans Blix som Saddamregimens nyttiga idiot.

Och så gick det som det gick. (9)

Hans Blix återvänder till fågelflocken.

– Medierna kan flyga åt ett håll, och då finns det en tendens att flyga med. Men vi behöver de ensamma kajorna. Man måste vara oberoende. Fast det är klart, det gäller att orka också.

Han ler igen.

– Sverige är ett litet land, och det är problematiskt.

Så vad sade han egentligen den där dagen på Utrikespolitiska institutet?

Inledningen var en smula provokativ, det håller han själv med om: »Ibland, tycker jag, känns den här diskussionen inte som om vi befann oss på Utrikespolitiska institutet, utan på McCain-institutet i Washington. Och det bedrövar mig en del.«

Å andra sidan fick den det fullsatta auditoriet att haja till; på filmen syns hur flera åhörare vrider på sina huvuden för att betrakta Hans Blix där han sitter längst fram till höger.

»Den främsta frågan jag ställer mig är egentligen: Hur ska vi återskapa avspänning i Europa? Vi hade under 90-talet en mycket bra avspänning i Europa. Och den är nu borta. Och jag håller med inledarna om att det sätter en mycket lång och svår väg. Men jag tror att för att gå den vägen måste man försöka förstå Ryssland. Och jag tycker inte att ni gör det, uppriktigt sagt.«

Sedan räknade han upp på vilka sätt han höll med föredragshållarna – att Ryssland styrs av säkerhetstjänsten FSB, att repressionen är »helt förfärlig« och att det är en »bedrövlig utveckling« – men menade sedan att man också måste förstå: »Vad är det för någonting som oroar dem? Vi talar om att de vill återskapa ett ryskt imperium. Återskapa? Den ryska militära budgeten är 80 miljarder dollar om året, den brittiska är 60 och den franska är 60. Den amerikanska är 600. Vad Putin än är, inte är han en självmordskandidat! Det tror jag att vi kan känna oss lugna för.«

Därefter gick han igenom de tecken som brukar läggas fram för att Putin trots allt är en självmordskandidat, och avfärdade dem ett efter ett: annekterandet av Krim, striderna i östra Ukraina, Georgienkriget. Hans Blix kallade dem för »olagliga, självklart«, men menade att de måste sättas in i sitt sammanhang: »Självklart är det inte Ryssland som har expanderat. Det är Nato som har expanderat.«

Blix räknade upp hur försvarsalliansen nyligen hade upptagit staterna i östra Europa och runt Östersjön, samt uttryckt ambitioner att få med både Georgien och – på längre sikt – Ukraina. Om ryssarnas motreaktion sade han:

»Det är ryska incidenter, javisst, jag är också med på att vi måste reagera på dem, och vidmakthålla sanktionerna mot Ryssland. Jag tycker det är riktigt, för jag tycker att de ska känna trycket att Europa inte accepterar de metoder som de använder sig av i Ukraina. Men jag tror att om vi vill komma tillbaka till en avspänning i Europa, då måste vi också göra en liten ansträngning att förstå hur ryssarna känner efter att deras tidigare imperium lyckligtvis har gått itu.«

Därefter mottog han något ingen annan av frågeställarna fått: rungande applåder.

 

I sitt hem utvecklar Hans Blix sina tankebanor. En utläggning om franska upplysningsfilosofer landar i att hans egen favorit är Diderot, encyklopedisten.

– Att samla in det faktiska kunnandet och analysera det kritiskt, det för oss framåt.

Diskussionerna om Ryssland kännetecknas enligt honom däremot av »pladder«.

– Risken för ett storskaligt krig är obefintlig. Det anser amerikanerna också. Samtidigt vet alla att saken bara kan lösas vid förhandlingsbordet.

Av den anledningen tycker han att det är irrationellt att frysa relationerna och skruva upp tonläget. Förr eller senare måste man komma fram till en gemensam lösning. Och för att nå dit krävs att man förstår sig på motpartens behov, i det här fallet en tydligt uttryckt önskan om att Natos integrerade missilförsvar inte ska komma ännu närmare Rysslands gränser samt något slags garantier för de rysktalande minoriteternas rättigheter och status.

– Om någon samlade stenar på den ena sidan bäcken på stenåldern började du göra det på din sida med. Att försvara territorium sitter oerhört djupt, och det är det man utnyttjar nu. Det som oroar mig är: Ser man rationellt på saken?

Hans Blix fortsätter:

– Militärernas uppgift är att försvara landet mot faror. Det är naturligt för dem att ställa frågan: Hur kan vi göra det, är vi tillräckligt starka? De är mycket duktiga på att tala om vad de behöver. Civilsamhällets och regeringens roll är att minska risken för att militära medel alls ska behöva användas, och att värdera militärens påståenden. I Sverige utförs granskningen av UD och Finansdepartementet. Fredrik Reinfeldt sa en gång: »Militären är ett särintresse.« Det var inte populärt, för han hade naturligtvis rätt.

Den förnyade ryska hotbilden har dock satt systemet ur spel, vilket oroar Hans Blix. I dag tävlar alla om att gå militären till mötes.

– Det militärindustriella intresset är stort. Och säkert känner politiska taktiker att det finns röster att vinna då alla medier och alla TV-apparater skriker: Ryssarna flyger nära våra gränser!

Han hämtar andan.

– Det behövs diversitet.

Jag nämner den incident som uppmärksammas av alla svenska nyhetsmedier just den dagen, en film som visar ett ryskt jaktplan som passerar bara några tiotal meter från ett amerikanskt militärfartyg.

– Något som fängslar mig är det här med det militära kroppsspråket, säger Hans Blix. Det är den här attityden hos militärer att om någon kommer nära mig, då måste jag visa mig. Det gäller även över internationellt vatten. Här befann sig den amerikanska båten utanför Kaliningrad. Nåväl, vad hade hänt om Ryssland lagt en jagare utanför Rhode Island?

Jag invänder att även motsatsen ger rubriker, som vid den beryktade »ryska påsken« då ryska bombplan genomförde en fingerad attack …

– Så ryssarna övar över Östersjön, jaha? avbryter Hans Blix.

… och jag påpekar att det inledningsvis inte var den saken som uppmärksammades, utan det faktum att svenska jaktplan inte skickades upp för att möta ryssarna.

– Det sägs att ryssarna då lockas till större aggressivitet, men det finns det inga belägg för. Vad händer om vi inte går upp? Ingenting. Vi hade en annan incident där Försvarsmakten släppte en bild som visade hur ett ryskt jaktplan flög oerhört nära ett svenskt spaningsplan. Jaha, och var befann sig det svenska planet? Det flög också utanför Kaliningrad. Det här militära kroppsspråket är som pojkar som fäktar med armarna på skolgården. Helt irrationellt. Varför är det ingen som frågar sig: Är detta verkligen en bra metod för att samtala?

Sedan inleder Hans Blix en lång utvikning om kärnkraften, som han är en passionerad anhängare av. Jag försöker växla över till huvudspåret, och när det misslyckas tänker jag att det får vara veteranens privilegium att orera om vad helst som ligger honom varmt om hjärtat.

Så småningom citerar han den tidigare miljöministern Birgitta Dahls kärnkraftsuttalande om att »man måste ta folks oro på allvar«, och då visar det sig att jag har underskattat Hans Blix. För han har aldrig lämnat ämnet:

– Det är det hemskaste man kan göra, säger han. Visst ska man lyssna på folks oro, men ta den på allvar ska man bara göra om den är berättigad. Annars har man ett ansvar att gå emot opinionen, och leda den i en annan riktning.

Trådarna vävs samman:

– Som politiker är jag van vid spin, det vill säga att särintressen lägger fram saker på ett visst sätt för att uppnå sina mål. Det ingår i det politiska spelet. Och det må väl vara hänt om man vill bygga en bro. Men om det handlar om försvaret av ett land, eller om att starta ett krig, då har man faktiskt ett större ansvar.

Tillbaka till Irak, alltså. Trodde ens amerikanerna och britterna själva på de felaktiga uppgifter de spred före angreppet? Rimligen, åtminstone till viss del, enligt Hans Blix, för efter invasionen följde en frenetisk om än resultatlös jakt på bekräftelser.

Han har grubblat mer över irakiernas agerande. Varför var de så svåra att ha att göra med? En vanligt förekommande teori är att Saddamregimen undanhöll bevisen för förstörandet av sina egna massförstörelsevapen på grund av en önskan att för grannländerna framstå som farlig.

Hans Blix menar att den förklaringsmodellen föll vid den punkt då det amerikanska invasionshotet tog över. Istället har han landat i ett mer jordnära svar: Det var förödmjukande att behandlas så som irakierna behandlades av världssamfundet. Allt handlade om värdighet.

– Man ska alltid undvika att förödmjuka folk, säger han. Ibland handlar det om känslor. Så är det även med ryssarna.

När SvD:s försvarsreporter Mikael Holmström i april 2013 rapporterade om den flygövning som sedermera döptes till »ryska påsken« var vinkeln som sagt inte att övningen i sig utgjorde en kränkning – den skedde över internationellt vatten, där ryska bombplan alltid övat bortsett från den paus som följde efter Sovjetunionens sammanbrott – utan att den inte möttes av svenska jaktplan. Sveriges »incidentberedskap« beskrevs därmed som bristfällig, och texten ingick i en flod av skriverier som utmålade det svenska försvaret som avlövat. I sammanhanget påpekade Holmström att Nato var mer vaksamt; de hade skickat upp två danska F16-plan som skuggade ryssarna.

Artikeln kompletterades med kommentarer där Riksdagens försvarspolitiker följde det förväntade mönstret – från ett vänsterpartistiskt »jaha« till starkt missnöje från socialdemokraternas Peter Hultqvist och liberalernas Allan Widman.

Den moderata försvarsministern Karin Enström tycktes dock ha svårt att greppa allvaret: »Vi ska komma ihåg att det svenska luftrummet inte har kränkts. Men det är klart att vi uppmärksammar och lägger till det här i bedömningen av utvecklingen av den ryska förmågan och det ryska uppträdandet.«

Utrikesminister Carl Bildt var ännu mer avmätt: »En viss upphetsning om detta har jag noterat. Under 20 år har vi inte haft något överhuvudtaget, men under de senaste två, tre åren har de varit ute och flugit över Östersjön då och då. Det är rätt sällan förekommande.«

Så långt Svenska Dagbladet. I resten av Mediesverige föreföll ämnet för komplicerat, varför det kokades ner till en mer slagkraftig vinkel: olika varianter av »ryskt flyg övade attack mot Sverige«.

Genomslaget blev därefter, och hux flux var ett nytt mönster etablerat: plötsligt var ryska övningar och flygplansrörelser i sig intressanta.

Ena dagen rapporterades om ett ryskt jaktplan som flugit nära civilt trafikflyg med avstängd transponder, andra dagen om att svenska Jasplan mött ryska bombare utanför Blekinge. Och den »ryska påsken« fortsatte att genljuda.

I december: Med hänvisning till anonyma källor inom den militära underrättelsetjänsten Must avslöjade Expressen att målet för den ryska övningen hade varit FRA:s anläggning på Lovön.

I januari 2014: Expressen avslöjade, återigen med Must som källa, att bombplanen hade genomfört en simulerad kärnvapenattack.

I april samma år: Säpo tog upp händelsen i sin årsredovisning som ett belägg för en ökad hotbild.

Att det rörde sig om flygplan med kärnvapenkapacitet och att de övade mot »två bestämda mål i Stockholmsområdet och Sydsverige« som utgjorde »två av Sveriges viktigaste militära anläggningar« ingick i och för sig redan i Mikael Holmströms urskildring. Och ingen, inte ens Must, antydde att planen burit verkliga bomber. Men det tycktes inte spela någon roll. Varje ompaketering resulterade i en ny flod av artiklar med nya kommentarer från politiker och militära bedömare.

Med Rysslands annektering av Krim samma vår och de fortsatta stridigheterna i östra Ukraina som fond, skruvades tonläget upp ytterligare. »Putin kan införliva Baltikum och Finland«, basunerade Svenska Dagbladet ut på en löpsedel. Folkpartiets Jan Björklund krävde en upprustning av Gotland.

Det hela hängde ihop på så vis att Putinregimens angrepp i Ukraina kunde utgöra ett förebud om aggressioner även mot Baltikum, under förespeglingen om att undsätta de ryska minoriteterna där. Och enligt en tankebana som oftast framförs av Försvarshögskolans tidigare rektor Karlis Neretnieks skulle Nato i så fall komma till undsättning, vilket av geografiska skäl skulle innebära att man begärde tillträde till svenskt luftrum, vilket Sverige i så fall skulle bevilja, vilket Ryssland i sin tur skulle lista ut i förväg, varför hela händelseförloppet skulle inledas med att Ryssland i förebyggande syfte ockuperade Gotland.

Och så började det bubbla under vattenytan igen.

 

Förspelet var som ett da capo från 1980-talet: först en uppmärksammad incident ute på öppet hav, där några forskare från SMHI kom för nära en rysk ubåtsövning och motades bort, därefter ett flottbesök där marinen övade ubåtsjakt tillsammans med holländska örlogsfartyg utanför Stockholm.

Något misstänkt snappades upp, mediedrevet gick och Sverige översvämmades av uppgifter om mystiska radiosändningar, en rysk oljetanker som utmålades som miniubåtsbas, en misstänkt grodman och så vidare. Diverse bortglömda ubåtsfarbröder dammades av för att ge sin syn på läget, och i historiska exposéer återgavs alla tidigare incidenter, så gott som aldrig med tillägget att den dåtida bevisningen hade fallit.

När allt var över meddelade Sveriges ÖB, statsminister och försvarsminister att det var ställt utom allt rimligt tvivel att Sverige hade kränkts. Försvarsmakten hade gjort en observation av högsta bevisgraden, bekräftad ubåt. Dessutom presenterades en handfull observationer av lägre bevisvärde, som tillsammans med den »avgörande« observationen ansågs ingå i ett bekräftande mönster.

Den som mindes på vilket vis Försvarsmakten gått på grund tidigare kunde inte undgå varningssignalerna: återigen stagades allt upp av en hemligstämplad observation gjord av marinen själv, resten var plockat från den röra av iakttagelser som alltid uppstår i kölvattnet efter uppmärksammade marininsatser; här var antalet 300.

Den som söker mönster i ett så stort urval kan finna bekräftelser på i princip vad som helst. Endast kreativiteten sätter gränserna.

Det spelade nu ingen roll, förutsatt att huvudbeviset höll måttet. Problemet: att marinen historiskt sett uppvisat en nära på hundraprocentig felfrekvens.

Men den saken tycktes varken Försvarsmakten, landets politiker eller den församlade svenska journalistkåren ägna en tanke.

 

Under själva ubåtsjakten var det SvD-journalisten Mikael Holmström som lanserade föreställningarna om såväl miniubåtsbasen i oljetankerform som de ryska nödsignaler som påstods ha sänts till Kaliningrad. Den första uppgiften spreds friskt i övriga medier, men togs aldrig på allvar av rationella bedömare. Den andra motsades däremot vid flera tillfällen av Försvarsmakten, som heller inte nämnde några radiosignaler när den lade fram sin bevisning. Svenska Dagbladets chefredaktör tog sin reporter i offentligt försvar, med argument som i princip stannade vid att Holmström var rutinerad och prisbelönt.

Samtidigt var Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski inne i en process där hårda nedskärningar parerades med enstaka värvningar av profilerade skribenter. Mikael Holmström blev nu DN:s försvarspolitiska stjärnskrivare.

Det dröjde inte länge innan han gav valuta för pengarna. Med start den 10 januari 2015 skrev Holmström ett antal artiklar om en påstådd ubåtskränkning mitt inne i Stockholms inlopp. Observationen var gjord av en pensionerad officer från kustartilleriet, vilket påstods borga för extra hög trovärdighet, och redovisades dessutom i form av ett knivskarpt foto på »ubåten«. Det hela hade inträffat en vecka efter den senaste ubåtsjakten.

Delar av det officiella Sverige gick bananas.

Själv kunde jag inte tro mina ögon.

Redan tanken på att en kränkande ubåt skulle gå fullt synlig, mitt på ljusan dag – mellan Lidingö, Djurgården och Nacka strand – var besynnerlig. Dessutom just när millenniets mest uppmärksammade ubåtsjakt precis hade ägt rum.

Själva tidpunkten för publiceringen var också märklig. Hela två månader efter händelsen, men påpassligt nog mitt under Folk- och försvar-konferensen i Sälen där hela det försvarspolitiska etablissemanget var samlat. Men framför allt: Varför hade ingen annan sett ubåten? På bilden syntes även några småbåtar, och tiotusentals människor bor i området. Och vad i hela friden kunde en ubåt tänkas hitta på där?

Den första frågan bekymrade inte Holmström, men den andra lät han anonyma källor besvara med besynnerliga argument som att det skulle röra sig om en avledningsmanöver. Dessutom återkom den gamla Piranjan igen; Holmström spekulerade om att det var en sådan som syntes på bilden. Observanten var också välbekant, som portalfigur för en obskyr och uthållig teori om att Sverige medvetet släppt ut en infångad ubåt vid Hårsfjärden 1982.

Det var som om någon hade kört 1980-talets stolleprov i en mixer och hällt resultatet över en dagstidning.

 

Så småningom kom Försvarsmaktens analyssvar: fotot visade arbetsbåten Time Bandit, som i det motljuset och på det avståndet fick en profil som såg ut som ett ubåtstorn. Att båten varit där bekräftades av satellitdata.

Det rimligaste för DN hade naturligtvis varit att erkänna sitt misstag. Chefredaktören Peter Wolodarski är vanligtvis en stridbar person som när politiker, myndigheter eller företag trampar i klaveret brukar påpeka vikten av ansvarsutkrävande. Dessutom fanns här ett gyllene tillfälle att pedagogiskt förklara för läsekretsen hur kollektiva vanföreställningar uppstår och får spridning; till skillnad från nästan alla de tusentals felaktiga ubåtsobservationer som gjorts tidigare fanns det ett foto att utgå från, som med all tydlighet visade hur lätt det är att förväxla vardagsfenomen med något misstänkt. Särskilt i ett samhälleligt stressat läge, och särskilt om man som i det här fallet, både avseende observanten och reportern, tillhör de redan övertygade.

DN-ledningen valde istället att återigen ge Mikael Holmström fria händer.

I en stort uppslagen artikel redovisades resultatet av en »nautisk analys« han låtit göra. Man kan tycka att det naturligaste vore att placera Time Bandit på samma position som vid observationstillfället, och sedan fotografera den med samma kamera, från samma plats och under samma ljusförhållanden. Det tyckte inte Holmström. Istället publicerade DN en bild där arbetsbåten låg på en annan plats och i en annan vinkel, vilket gjorde att den inte alls såg ut som en ubåt. Denna bild kompletterades med ett foto där en av Försvarsmaktens ubåtar passerade samma sund – och ja, den såg naturligtvis ut som en ubåt.

Det hela tryfferades med intervjuer med fler vittnen som sett »ubåten« – observantens fru, en granne och en bekant som tankat sin båt vid en brygga i närheten. Även om man bortser från det tveksamma i att rada upp vittnen med anknytning till observanten var hela övningen svårbegriplig: det fanns ju ingen som hade ifrågasatt att Time Bandit såg ut som en ubåt från det avståndet och vid den tidpunkten. Det kunde vem som helst se på det ursprungliga bildbeviset.

Frågan gällde istället varför ingen annan hade sett vad de hade sett. Kanske allra främst Time Bandits kapten: för om det inte var hans båt som förevigats – vilket Holmström insinuerade – så måste den ha legat dold alldeles bakom den förmodade ubåten.

Det var ett publicistiskt haveri av episka mått.

Själv blev jag så tagen att jag författade en replik som jag skickade till DN. Tidningen avböjde, och då publicerades den istället av Aftonbladet Kultur. Holmström ansåg att jag utsatt honom för ett »karaktärsmord« och försvarade sig med att han satt inne med annan information som han av någon anledning inte hade använt sig av.

När radioprogrammet Medierna uppmärksammade saken ville Holmström inte vara med. Istället svarade Peter Wolodarski, som även han hänvisade till oredovisade fakta som påstods stärka DN:s sak. P1:s Studio Ett bjöd in till studiodiskussion, Holmström avböjde igen. Under Bokmässan fick han frågan en tredje och sista gång – han var där, men inte intresserad av att debattera imaginära ubåtar med mig i Aftonbladet Kulturs monter.

Vid det laget hade vi båda hursomhelst annat att tänka på.

Den 23 september 2015 presenterade Försvarsmakten sin slutanalys av ubåtsjakten den föregående hösten. Det bärande beviset hade fallit, den enda observationen av graden »bekräftad ubåt« visade sig ha varit ett misstag. Fast det spelade ingen roll, menade man, för vid en omvärdering av resten av materialet hade man kommit fram till att det inte var så dåligt. Det var fortfarande »ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014«.

Det var så genomskinlig spin att till och med Bushregimen hade skämts ögonen ur sig.

Men i Sverige dög den alldeles utmärkt.

 

I hallen till den pensionerade generallöjtnanten Johan Kihls tegelvilla i Danderyd hänger en oljemålning. På den syns han själv i full fjälljägaruniform, intill en häst.

Kihl har i och för sig hunnit fylla 70 men ger ett så vältränat och piggt intryck att det känns surrealistiskt att han tillhör en generation militärer som faktiskt utbildades i stridsföring till häst.

– Jag var färdig fjälljägare 1967, så vi var den sista årskullen med hästar. När vi fick veta att de skulle tas bort förstod vi ingenting. Om du är van vid något du gillar blir du världsmästare på att konstruera situationer där den saken överträffar allt. Känslan var att hästen var viktigare än allt annat. Men det gick ju bra sedan också.

Johan Kihl, i grunden ingenjör, gjorde en snabb karriär inom militären: kapten, major, överstelöjtnant, överste, sektionschef inom Försvarsstabens planeringsavdelning, regementschef för K4 i Arvidsjaur och så småningom generallöjtnant och chef för strategiavdelningen på Högkvarteret. Under resan dit tjänstgjorde han ett tag som instruktör åt den brittiska Rhenarmén, var FN-soldat på Cypern och studerade ett år på Center for International Affairs vid Harvarduniversitetet.

Han är den sortens människa som citerar Virginia Woolf, men det citat han drar tillhör inte hennes kändare utan kommer från en essä hon skrev om den systerson som dog under spanska inbördeskriget: »Principer är sådant man griper tag i när förståndet inte räcker till.«

När Johan Kihl kom till Stockholm 1996 hade muren fallit sedan länge, Sovjetunionen var upplöst och Ryssland befann sig i fritt fall. Men Sverige hade fortfarande värnplikt och försvaret var nästan lika stort som under kalla kriget. Johan Kihls uppdrag: att ta fram en strategiplan för framtidens försvar.

Att fortsätta som om ingenting hade hänt var inget alternativ.

– Folk var inte medvetna om hur eländigt det var, säger han. Vi utbildade folk på materiel som inte fanns i förråden, vi hade världens modernaste stridsvagnar men ett uruselt underrättelsesystem, vi hade planerat för en invasionsflotta från de baltiska hamnarna, men de var inte längre ryska.

När Johan Kihl besökte Ryssland led han samtidigt med sina utländska kollegor. Flygplanen var plundrade, inne på regementena låg stora skrothögar. Till och med trappräckena i mässen var lösa.

Samtidigt utgick han från att landet skulle ta sig samman. Den ekonomiska anarki som låg till grund för situationen var inte hållbar, någon var förr eller senare tvungen att återta kontrollen och därefter skulle krigsmakten rustas upp igen. Men det skulle ta tid, och dessutom skulle Ryssland länge vara upptaget med att lösa interna och regionala konflikter.

I en debattartikel i SvD skrev han att Ryssland »så snart ekonomin tillåter kommer att reformera sina militära styrkor. Ryssland saknar i dag förmåga att försvara sitt eget land med konventionella styrkor, vilket är varje demokratiskt lands självklara rättighet. En reformering kommer att innebära avsevärt färre styrkor än under kalla krigets dagar, men samtidigt hög teknologisk nivå i likhet med västvärldens.«

Kort sagt: Massarméernas tid var förbi. Invasionen till lands och till sjöss var en förlegad form av krigföring. I en intervju sade Johan Kihl: »Vår traditionella hotbild har lämnat hjärnan och satt sig i ryggmärgen.«

Samtidigt fortsatte Försvarsmakten att köpa in materiel som stuvades undan i beredskapsförråd. »Vi vet dock med säkerhet att huvuddelen av denna materiel kommer att vara föråldrad den dagen den kan komma att behövas«, skrev Johan Kihl i sin debattartikel.

– Jag sade: Ryssland är absolut inget hot. Det är bankrutt, lamslaget. Men de kommer att komma igen. Jag föreslår att vi tar en timeout.

Därmed var begreppet »strategisk timeout« lanserat. Det svenska invasionsförsvaret skulle avvecklas så långt det gick och ersättas med vässade elitförband som snabbt kunde sättas in för att skydda samhällets nyckelfunktioner. Försvarsmakten behövde primärt vara redo att lösa regionala konflikter och angrepp från småskaliga hot. Johan Kihl talade även tidigt om vikten av att bygga upp ett försvar mot IT-angrepp: »I framtiden kan länder eller kriminella organisationer genom olika typer av insatser mot denna infrastruktur skapa kaos och förödelse. Vi får en bredare hot- och riskbild där det blir allt svårare att skilja på militära respektive civila hot.«

Johan Kihl ingick i regeringens försvarsberedning och omnämndes som en kandidat till ÖB-posten. Med rampljuset följde utsatthet, och när han vid ett tillfälle yttrade att baltstaternas Natointräde skulle provocera Ryssland resulterade det i politiskt rabalder. Ännu värre blev det när han skrev en studie om framtida konflikter och huruvida Sverige kunde förväntas klara av dem. Han målade upp sju nivåer, där den sjunde – fullskalig invasion – inte skulle klaras utan hjälp utifrån. En självklarhet, men så fick man inte säga.

Försvarsministern och ÖB tog avstånd från honom och Johan Kihl sparkades ur Försvarsberedningen. Samtidigt slukade hans älsklingsprojekt kallat »Nätverksbaserat försvar« stora summor utan att generera resultat. Det var ett avancerat digitalt koncept som byggde på att alla stridande enheter skulle bidra med realtidsdata och samtidigt erhålla information; men det var alldeles för tidigt, den tekniska utvecklingen var inte där än.

När Håkan Syrén 2004 utsågs till ÖB gick Johan Kihl i förtidspension.

 

I dag höjs ånyo röster för ett återinförande av värnplikten. Avvecklandet av invasionsförsvaret utmålas som ett historiskt misstag. På Gotland vill lokalpolitiker bygga in sprängkistor i hamnarna så att de kan förgöras vid ett angrepp, försvarsminister Peter Hultqvist pratar om Patriotmissiler på ön och överste Bo Pellnäs vill ha dit sjömålsrobotar.

Johan Kihls idéer, som så nyss var före sin tid, framstår i dagsläget som förlegade.

Själv är han inte imponerad av den gotländska dominoteorin.

– Alla logiska resonemang utgår från ett antagande, och därifrån dras slutsatser som leder till nya slutsatser. När du granskar resonemanget är det lätt hänt att du kommer fram till att slutsatserna är korrekta. Men det är ju grundantagandet som måste ifrågasättas.

Han tar en paus.

– Putin kommer definitivt inte att anfalla baltstaterna. Varför skulle han göra det?

Johan Kihl spänner blicken i mig.

– För det första skulle han förlora mot Nato. För det andra har han inget att vinna.

Sedan ifrågasätter han grundantagandet bakom grundantagandet: som han ser det är det rimligare att använda händelserna i Georgien, Krim och Ukraina som argument mot sannolikheten för ett storskaligt krig.

– Om du studerar Putin, om du lyssnar på vad han säger och noterar vad han gör, finns det inga överraskningar. När han säger att han motsätter sig någonting, då menar han det också. Han var mycket tydlig med att det var fullständigt otänkbart för honom att släppa Krim, eller att Ukraina skulle gå med i EU. Dessutom är han en underrättelseman, och det är därför han är så framgångsrik: han lyssnar, han samlar ihop, han analyserar. När han agerar ser han till att uppnå sina mål så snabbt som möjligt.

Johan Kihl går igenom konflikterna: i Georgien, ett blixtsnabbt, överaggressivt angrepp och sedan ett snabbt tillbakadragande; i Krim, en välorkestrerad kupp där man tog kontrollen inom ett dygn; i östra Ukraina, ett brutalare och rörigare händelseförlopp som pågår fortfarande. Men även där uppnådde Putin genast sina mål: något slags autonomi åt de rysktalande delarna och att destabilisera landet, som nu varken kan närma sig EU eller Nato inom överskådlig tid.

– Nu pratar man om att han gick in med gröna män (10) och att han förnekar sin inblandning, och beskriver det som överraskande och hotfullt. Men det var helt enligt hans strategi. Ser man på Krim måste man säga att det var fantastiskt skickligt. I princip inte ett dödsoffer.

Han låter nästan imponerad.

– Det är en väldig skillnad på att förstå och att tycka om, protesterar Kihl. Jag menar också att Putin är farlig på många sätt, framför allt för sitt eget land. Men det är ju det här med Sverige, att den som försöker förstå hur Putin resonerar anklagas för att vara sympatisör. Det är förfärligt. Ända sedan den kinesiska krigskonsten formulerades har det varit centralt att förstå sin fiende. Eller ta vilken lagsport som helst, där man givetvis studerar sina motståndare före match. Det borde vi ägna oss mer åt, och mindre åt kanoner och flygplan.

Som han ser det skedde västs stora misstag redan under 1990-talet. Vid Sovjetunionens sammanbrott gavs olika utfästelser om framtida återhållsamhet från Natos sida, som därefter inte var vatten värda.

– Man skapade väldigt bra förutsättningar för en stark rysk ledare som skulle svara på provokation.

När Putin väl tagit makten inträffade i princip det som Johan Kihl en gång förutspått: för att återuppväcka ekonomin tog han kontrollen över råvarutillgångarna och rättsväsendet, och införde en platt skatt som fick ryssarna att bidra till statskassan igen. Med den saken avklarad reformerade han försvaret. Därefter tog han tag i landets strategiska intressen.

Samtidigt fortsatte Nato med sina expansionsplaner österut, som om ingenting hade hänt. Men nu tog det alltså stopp.

– Man pratar om ryska provokationer, men vem provocerar vem? Jag menar att det är ömsesidigt. Men vi är så självgoda. Vi har en tro på att det vi har i Sverige är invändningsfritt och bemödar oss inte ens om att sätta oss in i ryssarnas situation.

 

Jag kan inte låta bli att ta upp mitt favoritämne: de påstådda undervattenskränkningarna. Men Johan Kihl går inte i fällan att betygsätta sina kollegors arbetsinsats. Istället säger han:

– Ponera istället att allt var sant, att de faktiskt har varit här varenda gång. Vad har de då åstadkommit, rent konkret? Och spelar det någon roll? Det är ju ännu intressantare. Men den frågan är det ingen som ställer sig, för då skulle du betraktas som galen.

Under den upprördhet som rådde efter ubåtsjakten 2014 sköt riksdagen till 10 miljarder extra till försvaret, pengar som raskt omsattes i en ubåtsorder till Saab Kockums. Dessa två farkoster kallas för nästa generations ubåt och ska vara särskilt lämpade för ubåtsjakt.

Tidningen Fokus har avslöjat att kostnaden dock förutsätter att modellen även går på export, annars riskerar prislappen att landa på det dubbla. Precis som Jasprojektet kommer ubåtarna därför att låsa stora delar av försvarsbudgeten och förhindra investeringar i annat.

– Den satsning på ubåtar som man gör nu, om man tittar på pengarna, är den verkligen rationell? säger Johan Kihl. Nej, inte givet de ekonomiska ramarna. Möjligen för AB Sverige, eftersom pengarna stannar här, men då tycker jag att man får lägga kostnaden utanför försvarets budget.

Han beskriver det som ett evigt problem. Försvarsindustrin, det politiska etablissemanget och Försvarets materielverk är av historiska skäl tätt sammanflätade. Arbetsmarknadspolitiska och industriella satsningar viktas mot Försvarsmaktens behov, och som för att komplicera situationen ytterligare rör sig beslutsfattare fritt mellan de olika sfärerna: man är statssekreterare eller minister den ena dagen, chef för Saab eller Kockums den andra; yrkesmilitär fram till pensionen, specialist åt industrin därefter. Han började själv jobba som konsult åt Saab så snart han sagt upp sig.

Under sin tid som chef för Högkvarteret hanterade han 9 000 materialbeställningar om året. Han menar att ingen hade kontroll, det var i praktiken omöjligt, och att det är likadant fortfarande.

Lite sorgset konstaterar han att det vore intressant om man började om från början, med ett blankt papper. Hur skulle det svenska försvaret se ut då? Garanterat inte som i dag, menar han.

– Nu pratar man om att satsa på det psykologiska försvaret igen. Jag tror att Sverige skulle må bättre om man istället vågade ha en debatt där det var högre i tak, där man fick lov att ställa de förbjudna frågorna.

Innan vi skiljs åt blir vi stående i hallen en stund.

– Hotet från Ryssland är lite som det var med hästen, säger han. Jag tror att det kändes konstigt för många svenskar när det var borta, men nu när det är tillbaka känns allt bekant igen.

Bara någon vecka efter att vi sågs fällde någon en TV-mast utanför Borås. All erfarenhet talade för testosteronstinna tonårsgrabbar alternativt någon samhällshatande rättshaverist, men i Aftonbladet spekulerade en polis om ett »stresstest utfört av främmande makt« och Expressen skrev på sin ledarsida om »ett kalkylerat angrepp från någon internationell aktör för att testa Teracoms och Sveriges krisberedskapsförmåga«. I en radiointervju sade terrorismforskaren Hans Brun att sabotörerna skulle kunna vara ett kriminellt nätverk eller en främmande makt, mest sannolikt Ryssland.

Några dagar senare ställde Arlanda in flygtrafiken på grund av tekniska problem. Aftonbladet lade ihop ett och ett och ringde upp freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell. Rubriken: »Wilhelm Agrell: Kan vara hybridkrigföring.«

Nåväl, den här gången var det Telia som slarvat vid en serveruppdatering.

När upphetsningen inte tycktes kunna bli större prydde Svenska Dagbladet sin ledarsida med ett svampmoln. Överste Bo Hugemark inledde sin gästledare: »Om Ryssland ockuperar Baltikum och säger sig försvara territoriet med kärnvapen, vad gör vi då?«

Vilken var bakgrunden till Hugemarks retoriska upptrappning? Hade ryssarna disponerat om sin kärnvapenarsenal, uttryckt något slags förändring av sin nukleära doktrin? Texten rymde ingenting överhuvudtaget i den riktningen. Atomspöket bodde i överstens hjärna.

I DN trummade Mikael Holmström på. I början av våren levererade Nato sin 128 sidor långa årsrapport, vari den då nästan tre år gamla »ryska påsken« avhandlades som en sju ord lång parentes i en bisats i en mening i ett stycke som sammanfattade rysk övningsverksamhet. Dessa ord rymde ingen ny information, och att Nato kände till händelsen var till och med en av poängerna med Holmströms allra första text.

Efter Natorapporten slog Holmström ändå fast: »Detta är den första officiella bekräftelsen på att det som kommit att kallas ›ryska påsken‹ verkligen var ett övat kärnvapenanfall mot Sverige.« Därmed fick han anledning att dra historiens alla detaljer en gång till, denna gång spetsat med följande utvikning: »Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig vilken chockverkan en atombombsdetonation och radioaktivt nedfall skulle skapat hos befolkningen i Storstockholm och rikets ledning. På Lovön ligger även Drottningholms slott, bostad för Sveriges statschef.«

Och småtrollen i resten av Mediesverige hakade på, som vanligt.

Två månader senare var det faktiskt dags igen. Då talade ordföranden i den ryska federationens utrikeskommitté Konstantin Kosatjev på Utrikespolitiska institutet, och efteråt konfronterade Holmström honom med påståenden om »ryska påsken«. Kosatjev svarade: »Många svenskar ställer sig den frågan eftersom de läser inkorrekt information i svenska tidningar. På något sätt är ni i en fälla. Ni försöker skydda er själva – men inte mot ett verkligt hot – utan mot bilden av ett påhittat hot.« När Holmström insisterade tappade Kosatjev det: »Vi har aldrig, jag understryker aldrig, genomfört några övningar med simulerade bombningar av Sverige.«

Och så drog Holmström hela berättelsen i DN igen: »Ryssland: bombövningar mot Sverige är ett mediepåhitt.«

Till sist: ubåtarna. Igen. Helt under medieradarn meddelade Försvarsmakten den 12 maj att konteramiral Anders Grenstad, den man som ansvarade för ubåtsjakten 2014, var omplacerad. Hans nya postering: gränsen mellan Nord- och Sydkorea, där han ska basa för den svenska delegationen vid Neutral Nations Supervisory Commission som övervakar vapenstilleståndet mellan de båda länderna. Rimligen har ingen hög svensk officer utsatts för något liknande tidigare; det var som om en börsbolags-VD förflyttats till vaktmästeriet.

En månad senare avslöjade Ekot att marinens avgörande bevisning från hösten 2014 härstammade från en svensk källa. Dessutom berättade man att Stefan Löfven blivit upprörd när saken presenterades för Regeringens säkerhetspolitiska råd, eftersom det gällde att vara korrekt i så känsliga frågor. Trots det hade man valt att inte gå ut med uppgifterna; det skulle vara för pinsamt för Försvarsmakten.

Till Ekot svarade en matt Peter Hultqvist att han inte kunde kommentera saken, eftersom det var »Försvarsmaktens ansvarsområde« och att han dessutom var »bunden av sekretess«. Engagemanget för ämnet verkade ha upphört.

För DN-läsarna presenterades saken annorlunda. Mikael Holmström tog till den oortodoxa metoden att intervjua sig själv. Ekots nyhet sammanfattades i en mening, och därefter ställde han fyra frågor där svarens kärna var att de nya uppgifterna saknade betydelse.

Vad var detta? Hur kunde det bara fortsätta?

Mitt i allt erinrade jag mig att jag faktiskt hade läst en ganska god sammanfattning av läget. Den lyder:

»Bristande granskning av etablerade mediekanaler och snabba okritiska delningar i sociala medier medför att förvrängda, felaktiga och förvanskade budskap får snabb spridning. Risken är att allmänhetens tilltro till all nyhetsförmedling minskas. Samma effekt kan även nås genom att nyhetsarenan överflödas av nonsens – syftet är att grumla bilden och så frön av tvivel i form av ›kompletterande sanningar‹.«

Varifrån jag hämtat den? Säpos årsbok för 2015, den som presenterades på det TV-sända seminariet.

Men där handlar det förstås inte om Sverige – utan om den ryska propagandan.

 

Förre Moskvaambassadören Sven Hirdmans uppfattning är tydlig:

– Den ryska propagandan är ingenting mot den svenska propagandan åt andra hållet. Att ryssarna har Russia Today och den där nyhetssajten Sputnik, inte kan man se någon inverkan på Sverige på grund av det. Ryssarna försöker prångla ut sin världsbild, och den har sina effekter på 25 miljoner exilryssar. Men att vi skulle behöva stärka vårt psykologiska försvar mot Ryssland är bara larv. Och det där märkliga Natopropagandacentret Stratcom som man talar om att Sverige måste gå med i nu …

Han avslutar inte ens meningen.

– Vad finns det i formen av rysk kritik mot Sverige? Framför allt har du Dmitrij Kiseljov, som är journalist och chef för nyhetsbyrån Rossija Segodnja. Han är en färgstark figur som ofta är med i TV. När det var som mest upphetsat kring Ukraina 2014 hade han ett oerhört rabiat program där Bildt utmålades som CIA-spion, svenska dagis lärde barn att bli homosexuella och så vidare. Han är känd som en pajas, folk vet var de har honom. Men visst, det var ett angrepp – i rysk stats-TV!

Sven Hirdman rättar till glasögonen.

– Dessutom förekommer en hel del ironiska artiklar, man skojar förstås om den svenska ubåtsskräcken.

Hirdman baserar sina åsikter på 58 års studier av allting ryskt. 1958 antogs han till försvarets tolkskola. Där drillades han i ryska och förhörsteknik och den ryska krigsmaktens struktur. När kriget kom – man tänkte när, inte om, på den tiden – skulle han följa med de svenska jägarförbanden bakom fiendens linjer och pressa så mycket information som möjligt ur de ryssar man lyckades fånga levande.

Men kriget kom inte, så han studerade slaviska språk och statsvetenskap på Uppsala universitet istället, där han tog sin magisterexamen 1963. De efterföljande 16 åren tillbringades på Utrikesdepartementet. 1979 utsågs han till statssekreterare på Försvarsdepartementet och som sådan var han en av hjärnorna bakom Jasprojektet. Därefter gjorde han återigen några år på UD, varpå han utsågs till Sveriges krigsmaterielinspektör och sedermera ambassadör i Moskva 1994–2004. Sedan dess har han varit Rysslandskonsult, skribent och debattör.

– Väldigt få länder ser upp till Ryssland, säger Sven Hirdman. De saknar det man kallar för soft power. Därför har de inget att vinna på propaganda. Så vad har de? De har hard power. De kan flyga runt, de kan hålla sina övningar, de kan simulera sina bombningar. Och det tycker vi är obehagligt, för de är nära oss. Men vi är också nära dem.

Han syftar på att även Sverige och ett stort antal andra länder övar nära Rysslands gränser. Sverige signalspanar dessutom på Ryssland med sitt specialbyggda Gulfstreamplan och överlåter sitt luftrum åt amerikanernas ännu kraftfullare Awacs.

Och det är inget konstigt med det. Ungefär så har det alltid varit.

– Jag minns en incident 1996, när jag var ambassadör i Moskva. Då hade ryssarna byggt ett stort örlogsfartyg vi var nyfikna på, så vi skickade dit ett spanings-Viggen. Den svenska flygaren gick för nära båten, så han tappade kontrollen, slog i vattnet och dog. Jag hade ett samtal med den ryska administrationen, som tyckte det var dumt att folk dog och att man förlorade plan. De ville ha regler för det där, något slags säkerhetsavstånd. Det tyckte jag var en bra idé. Jag tog upp saken med ÖB Owe Wiktorin, som också tyckte det lät bra. Men sedan … ja, när det nådde mörkermännen på stabs- och departementsnivå så tog det stopp. Från vår sida.

 

Sven Hirdman, 76, är ingen pacifist. Han tycker att Sverige ska öka sin försvarsbudget med 30 miljarder om året och ser inga problem med det »militära kroppsspråket«.

– Sverige ligger där det ligger, och Ryssland ligger där det ligger. Det kan vi inte ändra på.

Just därför anser han att det finns något som är ännu viktigare än en stark försvarsmakt: att vi vårdar våra relationer.

– Krig startar inte för att det sitter en tokig general eller politiker på en sida, utan konflikter bottnar i de enskilda befolkningarnas farhågor, misstänksamhet och känsla för historiska oförrätter. Enda sättet att komma ur det där är att folk lär känna varandra bättre. De bästa fredsinstrumenten är frihandelsavtal, visumfrihet, att folk träffar varandra.

Av den anledningen begriper han sig inte längre på sitt hemland.

– Det finns massor Sverige kan göra i relationerna med Ryssland. Under kalla kriget var Sovjet dubbelt så stort, dubbelt så farligt, det var en diktatur. Då tog de ner folk i källaren och sköt dem, de satte folk i fångläger. Trots det insåg svenskarna att vi måste upprätthålla kontakterna med ryssarna. Från 1956 till 2003 var det ett stats- eller regeringsbesök vart tredje år. Faktiskt reste fler svenskar till Ryssland då än i dag.

– Men nu: Hultqvist håller ett tal om dagen där han skäller på Ryssland, Margot Wallström en gång i veckan. Och så har du de svenska tidningarna som är fulla av krigspropaganda och märkliga anklagelser. När jag träffar ryssar, det bor trots allt 30 000 i Sverige, är de helt förfärade.

Ungefär 500 000 ryssar besöker dessutom Sverige varje år och opinionsundersökningar visar att 60–70 procent av befolkningen är positivt inställd till svenskar. Enligt Hirdman beror detta på allt från en stor respekt för svenskt näringsliv och teknik till att våra samhällslösningar vad gäller jämställdhet, sjukvård och skolor anses inspirerande. Dessutom menar han att de inte ser oss som något fiendeland eftersom vi inte är med i Nato.

Att känslorna är obesvarade spårar han inte så mycket till gamla historiska krig, för »de finns inte i folkminnet«. Men däremot till att åtminstone en rysk ubåt var här, 1981, samt krigsrisken under kalla kriget.

– Ryssarna var också här och spanade, och vid händelse av en storkonflikt skulle de definitivt ha sett till att ta kontroll över Östersjöutloppen. Och sedan har vi det här med att inte ens förstå språket, eller ens kunna tyda alfabetet, och så den här Jeltsin, som i svenska ögon var lite galen, och så Putin, som är för auktoritär.

Med Putinregimen kom också en värderingskonflikt gällande mjuka värden som mansideal och synen på homosexuella. Lägg därtill förtrycket av oppositionella och Rysslands rättsvidriga militära agerande.

– Undersökningen Transatlantic Trends mäter olika folks inställning till varandra, och en fråga gäller synen på Ryssland. Av alla uppmätta länder är vi i topp! 78 procent har en negativ inställning till Ryssland.

Sven Hirdman menar att detta faktum borde leda till eftertanke.

– Ryssarna känner sig lurade, ringaktade och föraktade. De borde inse sina egna svagheter, ja, men de tycker att de behandlas orättvist. Då försöker man blåsa upp sig lite. Allt går att förstå, men istället övertolkar vi dem hela tiden. Ta den intervju utrikesministern Sergej Lavrov gjorde med DN i våras. Det är en mycket intelligent man, när han ställer upp har han förberett sig i månader. För att han vill förklara. Och när han sedan säger något helt naturligt, nämligen att om USA kommer närmare Ryssland, vilket skulle bli följden av ett svenskt Natomedlemskap, så skulle det påverka de ryska militära dispositionerna. Då blir det genast: Ryssarna hotar oss! De försöker påverka vår inställning till Nato! Det hela är lite paradoxalt, för vi uttalar oss en gång om dagen om andra länder och utgår från att de tål det.

En annan paradox är förstås att vi svenskar ständigt diskuterar militära omdispositioner som svar på vad Ryssland kan tänkas hitta på.

– Vad som har hänt är att du har ett antal journalister, några militärer, några inom FOI och ett antal andra figurer som med enorm ihärdighet framhåller det ryska hotet. Det är dagliga artiklar och minst ett seminarium i veckan. Det som stör mig är det incestuösa förhållandet med de här amerikanska tankesmedjorna.

Själv har jag noterat samma sak. Den gotländska dominoteorin formulerades redan 2011 av medlemmar i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, som studerade vad Natos och EU:s solidaritetsförklaringar innebar vid ett ryskt angrepp mot Baltikum, och publicerades i boken Till bröders hjälp. Bland författarna: Karlis Neretnieks, överste Bo Hugemark (han med svampmolnet) och Jan Leijonhielm, han som på Utrikespolitiska institutet pratade om George Orwell och förklarade att Ryssland var »oförutsägbart«.

Slutsatserna formulerades alltså för minst fem år sedan, långt före kriget i Ukraina, och har sedan dess upprepats i alla tänkbara forum. Alltid under någon ny förespegling.

När olika amerikanska tankesmedjor når samma svar presenteras det i sin tur som en stor nyhet, men i själva verket bygger deras studier på underlag från de inblandade länderna.

– Och man kan ju räkna ut var de får sitt svenska underlag ifrån, säger Hirdman. Och så åberopas amerikanerna! Det är väldigt mycket cirkelresonemang.

Vad var det nu George Orwell skrev om propaganda? Bland annat: »Vad som var sant just nu var sanning för tid och evighet. Det var alldeles enkelt. Det enda som behövdes var en oändlig rad av segrar över ens eget minne. Verklighetskontroll, kallades det: på nyspråk dubbeltänk.«

Sven Hirdman menar att de som säger sig brinna för Baltikum hellre borde ägna sin energi åt anledningen till Putins klagan: balternas behandling av den rysktalande befolkningen. Om den saken löstes skulle hotbilden upphöra. I exempelvis Lettland är över en tredjedel så kallade »icke-medborgare« som saknar rösträtt och förnekas jobb inom den statliga sektorn, en status som dessutom går i arv. Trots att 37 procent av invånarna har ryska som modersmål finns en regel om att minst 60 procent av skolundervisningen måste ske på lettiska, och den nuvarande regeringen har föreslagit att undervisning på ryska ska förbjudas helt 2018.

– Det bryter mot alla europeiska konventioner, vilket är upprörande, säger Hirdman. Men det visar sig att 90 procent av ryssarna i Baltikum hellre är balter ändå, för att de har det bättre där och för att de har den fria rörligheten inom EU.

Han återvänder till mediefrågan:

– I de tyska och brittiska tidningar jag läser förhåller man sig sakligt, men tittar du på DN så är det helt otroligt, inte bara på ledarsidan utan även på nyhetsplats. Det här att man försöker skrämma in Sverige i Nato med hjälp av Ryssland, jag kan begripa det, men det är fel att använda så grova argument. Sverige skämmer ju ut sig. Det är möjligt att det här går över, men annars kommer det att få följder. Vi gräver ner oss själva här i vår egendomliga skyttegrav.

Fotnot: I ett mejl betonar DN:s Mikael Holmström bland annat att han aldrig kallat »ryska påsken« för en kränkning. »Att sedan andra beskrivit den felaktigt kan knappast jag lastas för.« Vidare: »Av tryckfrihetsrättsliga skäl är det omöjligt för mig att svara detaljerat om flera av källorna – och därmed öppet värdera och än mindre diskutera deras trovärdighet – då de omfattas av grundlagens meddelarskydd. Detta gäller huvuddelen av dina frågor. Mitt korta svar är att jag – på samma sätt som jag hoppas att du också försöker – gör journalistiska bedömningar efter bästa förmåga.«

[julerbjudande book=”bjornen”]